Ingen dalgång i spanska delen av Pyrenéerna är den andra lik. Ömsom omgärdas de av lösa bergarter, ömsom av hårda. Än känns det som om man befinner sig i Österrike eller möjligen Schweiz, än i värdlandet Spanien och än – till och med – i Sverige. Efter fyra timmars resa från Barcelona är man framme i Torla, porten till Ordesa-dalen eller i Boi, sista anhalten innan vandringen in i Aigües Tortes, det förvridna vattnets dalgång, börjar.

Solen skiner över spanska Pyrenéerna medan molnen hänger regntunga 2 mil bort – på andra sidan gränsen i Frankrike. Det är med andra ord en perfekt dag i byn Torla. 
Torla är en liten by med ett hundratal invånare. Lukten av ladugård är framträdande. I byns ”varuhuslänga” säljs alla sorters vandringsutrutning. Det är bra kvalitet och priserna ligger långt under de svenska.

Ordesadalen
”Där paradiset börjar” säger turistbroschyren om Ordesa nationalpark. Kanske har den rätt. De som vandrar uppför den svagt uppför lutande vandringsleden en onsdagmorgon i maj, när solen gör sitt bästa för att höja temperaturen i den krispiga morgonluften, är benägna att instämma. En handfull personer: ett par danskar, ett tiotal vuxna spanjorer, ett par tyskar, några fransmän, en skolklass med 10–12 åringar från den närliggande staden Lerida samt några svenskar, är på väg mot dalens innersta – Circo Soaso.
Vägen följer floden och stiger sakta höjdmeter för höjdmeter. Vattnet i floden strömmar med full kraft i sin längtan att nå havet. Uppe på bergskammen ligger snön fortfarande djup i skrevorna. Än är snösmältningen långt ifrån avslutad.
Vårblommorna har vaknat. Primulor i olika gula och blå nyanser, blåsippor, blåa som vita sticker upp ur gräset (ja, det är blåsippor som är vita och mycket ovanliga!) och den för Pyrenéerna endemiska ramondan samsas på slänterna med fjällanemon, azurblå gentiania, pyreneisk fjällbrud och sjubladig bresna, även den endemisk, dvs den finns bara där.
Fåglarna drillar. Fjärilarna fladdrar förbi i jakt på nektar. Gemsbockarna betar på bergssluttningen.
Vandringen går genom bokskogsbestånd. När så plötsligt skogen glesnar öppnar sig dalen. Överallt glittrar vattnet i små snabba, porlande bäckar av smältvatten fram över den vidsträckta gräsängen som leder in i Circo Soaso, den cirkelformade bergformation som inlandsisen för miljontals år sedan skruvat och skulpterat fram. I juni är ängen täckt av liljor och orkidéer, tätört, gentiana, fjällveronika och edelweiss. Vandrarna har slagit sig ner i gröngräset. De olika nationaliteterna sitter andäktiga vid sina lunchpaket av bröd, ost, paté, oliver, skinka och tomater och låter blicken försvinna i fjärran – bort över den snötäckta bergskedjan. 

Otaldalen 
En ny dag – en ny dal – en helt annan upplevelse. Böljande gröna kullar täckta av orkidéer i lila och gult. Betande ljusbruna kossor. Spår efter aggressiva vildsvin överallt i naturen. Över bergskammen svävar lammgamar på sina 2,5 meter breda vingar. Passet upp mot övergången till Frankrike och byn Gavarnie är snötäckt, men i kikaren ser man spår i snön. Någon har trotsat snömassorna och tagit sig över.
Vandringsleden upp till Circo Otal stiger snabbt höjdmeter för höjdmeter från ca 1 300 m ö h till ca 1 600 m ö h. Solen steker fastän det är tidigt på morgonen. Svetten lackar. 
Belöningen kommer. Utsikten in mot dalens botten är magisk. Kropp och själ sugs in mot dess centrum. Förtrollningen bryts när ett litet alpmurmeldjur, cirka 50 cm långt med borstig svans, plötsligt dyker upp bland några klippblock men flyr undan snabb som en vessla.

Boi
Boi, Taüll, Durro och Erill-la Vall. För den som är intresserad av kyrkor från 1100-talet är dessa byar en raritet. Ingen vet i dag varför de ligger just här och så tätt, men i turistbroschyren kan man läsa att ”Ord är överflödiga. Själva byggstenarna är det sanna testamentet över ett tusenårigt förflutet och fortsätter vara det under kommande år. De vakar över människans andlighet”. Man måste däremot inte vara intresserad av kyrkor för att åka hit. Naturen, och vad den har att erbjuda i Aigües Tortes nationalpark, räcker mer än väl och den lilla byn Boi med sina drygt 100 invånare är bra utgångspunkt för vandringar.
Det doftar svensk skog på denna tredje vandring. Det är kallt. Det kommer att bli regn. Snön ligger smutsig och ”rutten” i norrlägen. Men här och där ur den bruna gräset tittar vita krokus, vita blåsippor och pyreneisk alpklocka. Marken är vattensjuk ännu. Många och långa spångar har lagts ut för att man inte ska bli alltför blöt om fötterna. Ödlor, pyreneiska murlöpare, ilar mellan spångarnas brädor. Bergssidorna är täckta av söndervittrade granitblock. På en av granitblocken sitter en citronsiska som snabbt ger sig av, medan klippsparven visserligen lyfter men återvänder lika snabbt.
Vandringen följer floden St Nicolau upp till Estany Llong, den långa sjön, på drygt 2 000 m ö h. Härifrån går leden åter över till Frankrike, till Gavarnie via Espot på den spanska sidan. Matsäcken som intas vid sjöstranden smakar gudomligt. Liksom i Otaldalen ligger snön i maj ännu för djup för det äventyret, men från och med juni månad och fram till mitten av september kan man vandra i Pyrenéerna antingen på egen hand eller, till och med, med svensk guide och t ex TEMA-resor som arrangör. 
När den välsmakande matsäcken är uppäten börjar återfärden. Vandringen tillbaka, neråt, går lätt. Fötterna lever sitt eget liv – bortkopplade från hjärnans styrmeknismer och behov av kontroll.
Nere i byn, på det lilla torget, ligger fyra pyreneiska vallhundar lojt utsträckta. De väntar på att få jobba. Kvart över åtta varje kväll vallar de 12 bångstyriga kossor och ett par kalvar förbi hotellet till hagen strax bakom. Nu pausar de men lyfter stillsamt på huvudet – kikar på de pustande turisterna, sträcker ut ena benet litet, lägger huvudet tillrätta mot stenläggningen och somnar om.
Maud Umaerus

Fakta:
Man kan flyga till Barcelona. Hyra bil och resa på egen hand. Flyg till Barcelona kostar omkring 3 000:- TEMA-resor har avgångar i juni, juli och september: Strövtåg i Pyrenéerna. Pris: ca 14 000:- för 15 dagar. Hotell, mat, guide.