Professor Sten Iwarson har all anledning att se nöjd ut, när han sätter sig tillrätta under diplomet som pryder en bit vägg i tjänsterummet på Östra sjukhuset i Göteborg. Den här utmärkelsen, Hoechst-Marion-Roussel-priset, är bara ett av många bevis på hans insatser bl a inom forskningen om infektionssjukdomar.

-Jag uppskattar den här belöningen väldigt mycket, men kanske ännu mer den som jag fick i London häromveckan, säger han spontant.

Vid en ceremoni i London den 30 juni blev Sten Iwarson under pompa och ståt Honorary Fellow of the Royal Collage of Physicians. Det är en honorärtitel och innebär att han enligt engelsk tradition kan sätta FRCP efter sitt namn. Någon motprestation krävs inte, men det förväntas att den honorerade håller någon föreläsning i sällskapets regi. För Sten Iwarsons del skulle det kunna innebära föreläsningar om sin mångåriga forskning om virushepatit eller vacciner.

– Engelsmännen är fantastiska på att arrangera ceremonier, säger Sten Iwarson och ögonen lyser. Jag har aldrig upplevt något liknande i vår egen ganska grå och trista universitetsvärld. Det är naturligtvis trevligt att bli uppmärksammad av sina engelska kollegor på det här sättet. Det är ju ganska få svenskar som kan sätta FRCP efter sitt namn.

Höjdpunkt

Londonbesöket var en av höjdpunkterna i Sten Iwarsons yrkesliv, som tog sin början 1960, när han anlände till Göteborg från Helsingborg för att läsa medicin. Då hade han valt mellan att gå på Handelshögskolan eller läkarutbildningen, men eftersom det var svårare att komma in på medicinlinjen valde han att kämpa sig in där i första hand. Men han fick ändå inte riktigt som han ville. Det blev Göteborg i stället för Lund där de skånska kamraterna studerade.

Sten Iwarson tänkte sig bli psykiater. Fadern till hans bäste kompis var psykiater och mamman konstnär och det var behagligt bohemiskt i det hemmet, något som tilltalade den unge Sten. Under ett halvår efter studenten var han vårdare på en stormavdelning på Santa Marias sjukhus i Helsingborg och fick en inblick i problematiken. Han kom då på andra tankar. Psykiatrins behandlingsmodeller var inte tillräckligt framgångsrika för att locka till vidare studier.

Pest

Studierna i Göteborg gick bra och tentan i infektionssjukdomar gick galant. Sten Iwarson hade just innan tentamen läst Albert Camus bok Pesten och man kan ju ana den lycka han kände, när den avslutande tentamensfrågan, en essäfråga, handlade om – pest!

Om Sten Iwarson har Albert Camus eller Per Hedlund, professor i infektionssjukdomar och verksam vid Epidemisjukhuset i Göteborg, att tacka för den underläkartjänst han så småningom blev erbjuden, kan man låta vara osagt, men faktum är att han arbetade på kirurgen på sjukhuset i Mariestad, när Per Hedlund ringde och erbjöd honom fast tjänst.

Sten Iwarsson började arbeta på Epidemisjukhuset i Göteborg 1967. Då var fortfarande hepatit B en av de vanligaste infektionssjukdomarna som behandlades på kliniken. Hepatitfallen fyllde en hel avdelning. De låg inne på sjukhuset både en och två veckor och smittskyddsbestämmelserna kring dem var rigorösa. Han blev så småningom sjukhusets främste expert på heaptit B och hans avhandling, som kom 1973, var den första på göteborgskliniken och hade titeln: Studies on hepatitis B and hepatitis B antigen.

– Verksamheten på 1960-talet var idyllisk, minns Sten Iwarson. Patienterna var inte särskilt sjuka. De medicinska framstegen har gjort att vi i dag får in allt sjukare patienter på sjukhusen. De överlever längre och får allt svårare infektionskomplikationer bl a på grund av aggressivare cytostatikabehandling. Detta ställer högre och högre krav både på kunskaper och teknisk utrustning inom sjukvården. Detta är en av anledningarna till att sjukvården har det så kämpigt i dag. Allt fler får allt allvarligare sjukdomar samtidigt som våra allt fler äldre får allt fler sjukdomar.

Syster Betty

– Det som starkast etsat sig fast i minnet sen den första tiden är syster Betty, berättar Sten Iwarson. Hon var Sophiasyster, pensionerad men vid full vigör och av den riktigt gamla stammen. Hennes fögderi var Epidemisjukhuset och hon tog mig under sina vingars skugga. Jag var ung ny doktor och jag fick snabbt lära mig, att om jag gjorde som hon sade, skulle det nog gå bra. Det var hon som lärde mig hyfs och att ta det lugnt och lärde mig umgås med patienterna. Hon var mycket klok. Det har jag förstått i efterhand. Hennes kunskaper var en källa att ösa ur. Hon hade nog gärna tagit över diagnos och behandling också om hon fått tillfälle till det.

– Jag kan mycket väl tänka mig hur sjukvården bedrevs på 1920- och 30-talet när jag sett henne i aktion. Även de stora salarna på Epidemisjukhuset med 10–12 patienter gav en vision om äldre tider. Ronderna var som teaterföreställningar med läkare och patienter som agerande skådespelare. Nytt sjukhus

När planerna på ett nytt sjukhus och en ny infektionsklinik i Göteborg började ta form blev Sten Iwarson inkopplad på ett mycket tidigt stadium. Per Hedlund tog gärna råd av sin adept.

Sten Iwarson är mycket nöjd med utformningen av den nya kliniken vid Östra sjukhuset (IKÖ). Den invigdes i början av 1970-talet. Det var skönt att flytta och bli en del i ett stort sjukhus med närhet till kollegor. Han tyckte att det blev "ett lyft" för hela verksamheten. Det hade varit lite isolerat på Nilssons berg, där Epidemisjukhuset låg. Han tycker också att stämningen bland personalen varit och är mycket öppen och god vid IKÖ, något som han verkat för under alla år men kanske särskilt mycket, sedan han blev professor och klinikchef 1979, 39 år gammal.

Ung man med ansvar

– Jag kände inte då det stora ansvaret varken som problem eller börda, säger Sten Iwarson eftertänksamt. Så här i efterhand kan ju kanske den tanken skymta förbi, men då var jag så mitt uppe i att få kliniken att fungera och utvecklas och tänkte inte så. Men min fru har och har haft synpunkter på detta och menar att jag förlorat en del av mina tre äldsta barns barndom. Jag håller med och har försökt att kompensera det i viss mån genom att ha mera tid för min dotter, mitt yngsta barn, och nu mitt barnbarn. Men då – när jag stod mitt i karriären – tänkte jag inte så. Min fru är familjerådgivare. Det har varit bra. Vi har haft många långa och ingående samtal om detta; fördelningen mellan jobb, familj, egna jaget och socialt liv. Det har hjälpt, åtminstone mig.

Makt och trivsel

– Jag trivs med mitt yrke. Jag tycker jag har lyckats bra med att utveckla åtminstone delar av verksamheten vid kliniken. Vi har t ex haft drygt 20 avhandlingar under de här åren och det tar jag delvis åt mig äran av. Forskningsklimatet på kliniken har varit bra. Mitt eget arbete har varit omväxlande med patienter i 20 år, med forskning och med chefsskap på olika och allt högre nivåer.

Sten Iwarsons filosofi är att ha en pragmatisk inställning till det han gör. Han är noga med att beslut har en förankring i verkligheten och skrattar till när han minns en del tokiga beslut som han lyckats stoppa i tid.

Under ca 10 år arbetade Sten Iwarson i Infektionsläkarföreningens styrelse; en tid han minns med stor tillfredsställelse. Han är mest stolt över sina insatser att ha startat efterutbildningen.

– Vi hade vårt första efterutbildningsseminarium någon gång i tidigt 70-tal på Hooks herrgård. Alla de stora namnen inom specialiteten var där. Numera är den verksamheten väl utbyggd och etablerad. Vi arbetade över huvud taget mycket med att få föreningen accepterad under 1970-talet. Den var sedd över axeln av de "stora" specialiteterna medicin och pediatrik. Vi lyckades väl relativt hyggligt. Nu är det ingen som ifrågasätter oss.

Efter en vistelse som gästforskare vid National Institute of Health i Washington, där Sten Iwarson bl a studerade hepatit B och nya hepatit B vacciners förmåga att skydda, var han tillbaka på Östra Sjukhuset 1985. Resorna mellan USA och Sverige var många under 1980-talets senare del eftersom samarbetet med USA fortsatte.

Från klinik till skrivbord

Efter 25 år som kliniskt verksam övergick Sten Iwarsons arbete allt mer till att bli administrativt och 1994 blev han chefläkare vid Östra sjukhuset. Han avgick i samband med den nya organisationen för att bli ansvarig för den nya läkemedelskommittén i storgöteborg 1997.

– Jag trivs mycket bra i min nya roll som ordförande i en stor läkemedelskommitté. Det jobbet är för närvarande på halvtid och jag har tjänstledigt från överläkardelen på min kombinationstjänst som professor och överläkare. Möjligheten att arbeta med olika saker under olika perioder i livet är ett stort privilegium, säger Sten Iwarson.

Framtiden

Framtiden för Sten Iwarson kan vara förlagsverksamhet och böcker (förutom ordförandeskapet i läkemedelskommittén). Han tycker om att skriva. Det vittnar bl a läroboken i infektionssjukdomar och en mer populär version, Infektionsboken, om.

– Jag har viss press på mig från mina anhöriga att börja skriva något annat, skrattar Sten Iwarson, men jag har själv inte nått den punkten än.

"Skriva" betyder i det här fallet något skönlitterärt, en deckare kanske eller kanske en humorbok. Eller. Varför inte en ny sagobok speciellt för barnbarnet Emma, snart 2 år?

Maud Umaerus