En (smått) historisk återblick

I slagskuggan av Infektionsläkarföreningens 50-firande inträffar i år ännu ett jubileum – dessutom av tvenne decenniers högre valör, och förutan vilket Infektionsläkarföreningen måhända ö h t inte skulle ha konstituerats och något 50-årsjubileum därmed inte kommit att i år firas – nämligen upptäckten av Penizillinet. Kanske kan man säga att upptäckten av Penizillinet blev själva fröet till Infektionsläkarföreningens födelse, ett frö som länge låg slumrande tills det hamnade i krigsårens fertila jordmån och snabbt sköt skott (för att nu driva den martialiska metaforiken till sin – spets). Det är alltså knappast för djärvt att påstå att Penizillinet blev Infektionsläkarföreningens raison dêtre.

Det har med rätta påpekats att Penizillinet är alla tiders största läkemedel. Hur kom då denna härliga substans i mänsklighetens händer? Man trodde länge att Penizillinet upptäcktes av en slump. Jag kommer här att visa att Penizillinet i själva verket upptäcktes av Alexander Fleming – sedemera adlad till Sir Alexander Fleming! Dock skall erkännas att Sir Alexander vid upptäckten av penizillinet hade en sagolik – somliga (icke upptäckare av Penizillinet) säger oförskämt – tur. Man vet nu att gränsen mellan tur och otur liksom mellan snille och vansinne kan vara näst intill obefintlig. Sir Alexander hade vid upptäckten av Penizillinet 1928 en sådan tur, att man dels kan bli vansinnig, och dels med fog skulle kunna säga om Penizillinet att det upptäcktes av en slump. Detta trodde man i själva verket länge (se ovan).

Alla vet vi hur själva upptäckten (av Penizillinet) gick till: mögelkoloniernas inverkan på bakteriekulturen och den unge Alexanders bevingade replik till sig själv i laboratoriemörkret: "Could this, by Jove, mean that I have discovered the Penizillin?"

Självfallet uppstår det kring händelser av dylik historisk betydelse myter och vandringssägner, vilka vetenskapligt måste nagelfaras och rensas från mytologiskt svallkött. Kvar står då att den unge Fleming den 23 oktober 1928 kring en koloni av Penicillium notatum konstaterade en hämmande zon på 1/2 inch, vilket översatt till dagens SIR system skulle ge ett remissvar om full känslighet (S) (sic!) – ett fynd som idag påminner oss om en i mikrokosmos nu svunnen ekologisk idyll.

En helt annan sak är att (Sir) Alexander vid detta tillfälle sannolikt saknade insikt om att det var sagda mögelart som orsakade hämningszonen, liksom om innebörden av SIR-systemet (det var då ännu inte upptäckt!), och fyndets framtida betydelse för Infektionsläkarföreningen. Såtillvida famlade han i mörker. Det långa tidsintervallet mellan själva upptäckten och dess farmakologiska exploatering kan tas som ett indicium härpå – men också som ett tecken på klok engelsk eftertanke.

Mycken kritik har under årens lopp framförts mot standarden på det laboratorium där Fleming fick sina kulturer så lyckligt kontaminerade. Dagens tillskyndare av kvalitetssäkring har t o m beklagat att Penizillinets upptäckt kommit att anföras som ett försvar för dålig kvalitetssäkring och hade därvidlag helst sett det oupptäckt. Det är sant, att sedan den slumpfientliga kvalitetssäkringen införts har något Penizillin inte upptäckts, och tanken om kvalitetssäkring som en mänsklighetens förbannelse har tänkts (i tysthet) av bl a detta skäl. Å andra sidan kan man fråga sig varför upptäckten inte gjordes långt tidigare, då det ju i kvalitetssäkringens historia finns en lång, osäkrad epok (osäkert hur lång) som borde fått Penizillinupptäckare att växa upp som (mögel)svampar ur jorden. Mitt svar är att det inte räcker med enbart frånvaro av kvalitetssäkring (läs: närvaro av Slumpen). Det måste – och detta är min poäng – till en Alexander Fleming (sedemera adlad) också! Det råder därför idag ingen tvekan om att Penizillinet upptäcktes av Sir Alexander Fleming och inte av slumpen. V.S.B.!

Johan Lindberg

P.S. Det skall dock inte förnekas att Fleming hade en j-la tur när han upptäckte penizillinet.