 Möte med Bebbi Marriott Hon är infektionsläkare, docent och mikrobiolog.
Hon arbetar på St Vincents Hospital i Darlinghurst, Sydney, New South Wales, Australien.
Det var till henne Australiens förste, diagnostiserade, HIV-patient kom. Året var 1983
och patienten var en amerikansk trädgårdsmästare på besök. Året därpå kom den
förste australiensiske patienten. Det är sen eftermiddag en sommarvarm januaridag i Sydney. Bussen stannar strax utanför sjukhusområdet, där St Vincents Hospital, det allmänna och det privata, ligger mitt i Sydneys "red light district" där stadens homosexuella, prostituerade och resande från världens alla hörn finns samlade. Sjukhusets automatiska skjutdörrar glider isär och luftkonditioneringen omsluter de utifrån kommande, ångande kropparna. I en av förbindelse gångarna kommer en utmärglad patient med stadigt grepp om sin näringsflaska i en ställning. Den verkar fungera som ett slags stöd. Vi undgår med knapp nöd att krocka och ler mot varann i ett slags tyst samförstånd. Hissen flämtar sig långsamt, långsamt upp till femtonde våningen i O´Brian-huset där Bebbi Marriott har sitt kontor. Strax utanför hissen står en galonklädd besöksstol. Jag ombeds vänta. St Vincents Hospital är ett av Sydneys äldsta sjukhus. Det grundades i början av 1800-talet av ett par katolska nunnor för att de sjuka, fattiga och hemlösa skulle kunna få vård och hjälp. I dag är sjukhuset centrum för bland annat infektionssjukdomar i Sydney. Det beror till stor del på läget mitt i Sydneys glädjekvarter och ett stenkast från Kings Cross, målet för alla back-packers, ryggsäcksfolket, på resande fot världen runt. Plötsligt kommer en kvinna klädd i svart kjol, röd blus, svarta strumpor och svarta högklackade skor ilande förbi, stannar upp, tittar på mig, inser vem jag är och ber mig stiga in på sitt rum. Medan hon röjer plats vid konferensbordet och jag laddar intervjubandspelaren ringer telefonen två gånger. Med ett stort leende ber Bebbi Marriott om överseende med dröjsmålet och vi sätter igång. HIV Bebbi Marriott är framför allt de HIV-smittade patienternas läkare. Det finns cirka 15 000 HIV-patienter i Australien, 9 000 i Sydney och hon träffar ungefär 200 om året. Numera är det få som utvecklar AIDS tack vare alla nya bromsmediciner, säger hon och lägger det ena benet tillrätta över det andra. De HIV-smittade finns i huvudsak inom gruppen homosexuella män. Få kvinnor är smittade. Drogmissbrukarna har i stor utsträckning skonats från att smittas tack vare det utbytesprogram av sprutor som infördes i Sydney 1986. Många av patienterna som kommer till Bebbi Marriott på St Vincents Hospital har först varit hos sin GP. De är ofta asymtomatiska men vill ha hjälp och behandling. – Om man kunde få tag i patienten och påbörja behandling i samma ögonblick han/hon smittades, skulle han nog aldrig utveckla AIDS, tror Bebbi Marriott. Men om man missar det ögonblicket, och det gör man ju oftast, är det en sak mellan dig som läkare och din patient om han över huvud taget ska påbörja denna livslånga behandling med ofta många, svåra biverkningar. Om patienten är symptomfri, kan han ha svårt med följsamheten och då gör behandlingen inte mycket nytta. Det är i så fall bättre att regelbundet kontrollera hans immunsystem och mängden virus i blodet. Om det ser bra ut, är det klokt att vänta och se. Det gör vi med många patienter i dag. – Varje HIV-patient är olik den andre och beroende på behovet hos varje enskild patient väljer vi behandling. Det går inte att generellt förordna den ena eller andra behandlingen. Jag tror däremot inte att infektionen kan självläka. Det finns patienter som verkligen försökt, men det finns inga dokumenterade data som talar för att detta skulle vara möjligt. Även om det skulle vara trevligt räcker det inte alltid med ren viljestyrka. Andra vanliga infektionssjukdomar på infektionskliniken på St Vincents Hospital är malaria och dengue-feber hos patienter som kom mer från sydostasien samt gastrointestinala infektioner. – Patienterna med dengue-feber behandlar vi symtomatiskt, berättar Bebbi Marriott. Patienter som fått malaria behandlas olika beroende på i vilket land/område de blivit smittade. – Tursamt nog har vi inte drabbats av någonting verkligt ovanligt som rabies eller ebola-virus, fortsätter hon. Men eftersom vi träffar resenärer från världens alla hörn, får vi också en provkarta på många av de infektionssjukdomar, de drabbas av. Förändring i sjukdomspanoramat Bebbi Marriott anser att utvecklingen och behandlingen av HIV är det som förändrats mest dramatiskt under de senaste 15 åren. Inlärningskurvan vad gäller sjukdom och behandling har varit ovanligt brant. – Denna nya sjukdom började beskrivas i början av 1980-talet och vi var då fullständigt tillintetgjorda, eftersom vi inte kunde behandla den alls, minns hon. Så kom den första glimten av hopp. Vi fick ett par verksamma läkemedel. Nu har vi tillgång till ungefär 12 läkemedel som är mycket effektiva. Patienterna mår bra! De har livskvalitet! Det är viktigast. Det vore ingen idé att stoppa i sig 20 tabletter om dagen, om man mådde förfärligt av dem, men kan man leva ett hyggligt bra liv, är det väl värt att sätta in behandling. Bebbi Marriott tycker däremot att problemet med Hepatit B-infektioner har minskat dramatiskt. Förr var det en vanlig infektion bland vårdpersonal men sedan vaccinering blivit alltmer effektivt och vanligt förekommande är den infektionen numera mycket mindre vanlig. Australiensisk sjukvård Bebbi Marriott tycker att Australien har ett bra sjukvårdssystem som påminner mer om det brittiska än om det amerikanska. "Tack och lov", säger hon. Drygt 10% av BNP spenderas på sjukvård i Australien. Hon anser att den allmänna sjukvården är bra och hoppas att den får fortsätta att utvecklas utan större inblandning från politikernas sida. Men hon är rädd för att det amerikanska systemet med "diagnostic related groups" och större privatisering ska finna fotfäste i australiensisk sjukvård. Visserligen finns redan ett stort antal privata sjukhus i Sydney, men eftersom privata sjukförsäkringar börjar bli alltför dyrbara (i takt med den ekonomiska utvecklingen) ser hon egentligen ingen anledning att ha kvar det systemet ("Är man riktigt ordentligt sjuk hamnar man ändå inom på det allmänna") – förutom när det gäller elektiv kirurgi! Där är vårdköerna mycket långa (olika långa beroende på vilket sjukhus, flest, över 2 000 patienter på St Georges Hospital mot 500, minst, på St Vincents (från november 1998). – Det största problemet inom australiensisk sjukvård är nog i stället läkemedel, säger hon. Eftersom det inte finns någon inhemsk läkemedelsindustri måste vi importera alla läkemedel och betala dem i amerikanska dollar! Den australiensiska dollarn har fallit rejält mot den amerikanska och alltså har läkemedelspriserna gått upp enormt – 20-30%. Detta har förstås en viss inverkan på sjukvårdens resurser. Önskemål om nya läkemedel På frågan om vilket nytt läkemedel hon helst skulle vilja ha om hon fick önska blir Bebbi Marriott tyst ett ögonblick. Hon tänker efter. – Det är klart att jag skulle vilja ha ett antibiotikum mot vilket organismer inte utvecklade resistens, säger hon sedan. Men jag tror inte det är möjligt. Det stora problemet inom mikrobiologin är att allt fler bakterier blir resistenta. Visserligen får vi nya antibiotika, men det är alltid någon organism som är resistent. De är smarta och finner nya vägar. Vid varje tillfälle vid detta sjukhus har cirka 10% av patienterna (jämfört med 30–40% på andra sjukhus) MRSA. Det är inte ett jätteproblem just på vårt sjukhus, men det finns där i bakgrunden hela tiden och vi oroar oss för att organismerna till slut blir resistenta även mot vancomycin, som är det läkemedel vi använder för att bekämpa dessa organismer. Y2K och olympiska spelen Som "alla andra" Sydneybor ser inte Bebbi Marriott fram mot olympiaden med någon större förväntan. Hon kommer att göra som de flesta andra; ta sitt pick och pack, hyra ut huset för en stor summa dollar och dra iväg till Europa eller USA. Som "alla andra" tror hon att det kommer att bli fullständig kaos i stan under de veckor olympiaden pågår. Däremot tror hon att sjukvården kommer att ha det relativt lugnt! Inga matförgiftnigar, inga vattenburna infektioner eller skottlossningar. "Hoppas jag!" säger hon och tittar längtansfullt ut genom fönstret. "Kanske kommer jag tillbaka till Sverige och hälsar på", säger hon sedan. Hon är hjärtligt välkommen! Maud Umarerus |