 Lyme borrelios Lyme borrelios är en fästingöverförd infektion som orsakas av spirocheter ur gruppen Borrelia burgdorferi sensu lato. Efter fästingbettet migrerar spirocheterna tidigt genom vävnader och hematogent till olika organsystem i kroppen. Centrala och perifera nervsystemet drabbas i ca 10–20% av obehandlade fall av borreliainfektion. Borrelia garinii är den vanligast isolerade spirocheten från cerebrospinalvätska hos europeiska patienter med neuroborrelios. Radikuloneuropati, lymfocytär meningit, kranialnervspåverkan (oftast perifer ansiktsförlamning) är vanliga symptom vid tidig neuroborrelios. Andra mer ovanliga symptom är en smygande debut med utveckling av fokal eller disseminerad encefalit. Trots adekvat antibiotikabehandling är olika subjektiva och objektiva restsymptom beskriva hos 15–25% av patienter med genomgången neuroborrelios. För att karakterisera skademönster i centrala nervsystemet vid neuroborrelios analyserades cellskademarkörer i cerebrospinalvätska från patienter före och efter behandling. Koncentrationen av två astrogliaprotein undersöktes, GFAp (gliafibrillärt surt protein) och S-100 protein. GFAp har tidigare visat sig vara måttligt förhöjt vid olika neurologiska tillstånd med astroglios och gliaproliferation utan vävnadsnekros och kraftigt förhöjt vid ischemi och vävnadsdestruktion som vid herpesencefalit. S-100 protein är väsentligen förhöjt vid nekros. Hos patienter med neuroborrelios noterades en måttlig men signifikant ökning av GFAp före antibiotikabehandling medan nivåer av S-100 protein var oförändrade före och efter behandling. Resultaten talar för en astroglial reaktion i CNS men utan tecken på vävnadsdestruktion i såväl tidiga som sena fall av neuroborrelios. Nivåer i cerebrospinalvätska av den lätta enheten av neurofilament protein (NF) och neuron-specifikt enolas (NSE) analyserades också hos patienter med neuroborrelios före och efter behandling. Såväl NF som NSE var signifikant förhöjda före behandling talande för neuronal påverkan av soma och axoner vid olika stadier av neuroborrelios. Förhöjda nivåer av GFAp och NF i likvor före behandling befanns vara korrelerade med ökad risk för objektiva neurologiska restsymptom efter behandling. Förhöjda nivåer av NF var även korrelerade till durationen av de neurologiska symptomen vilket talar för en progressiv axonpåverkan under infektionens förlopp. Längre tids sjukdomsduration befanns även vara en klar riskfaktor för kvarstående restsymptom hos patienter med tidigare neuroborrelios. Förhöjda nivåer av den myelin-associerade glykolipiden sulfatid sågs hos 90% av patienterna med neuroborrelios före behandling, vilket indikerar en myelinpåverkan. Sulfatidkoncentrationen i likvor var dock inte korrelerad till kliniskt mönster eller risk för sequelae i denna patient-grupp. Antikroppsreaktion mot glykolipider har tidigare ansetts spela en potentiell patogenetisk roll vid flera autoimmuna tillstånd med neuropati. En hypotes är att CNS-skadan vid neuroborrelios till stor del är immunologiskt betingad. Serum IgG antikroppar mot sulfatid analyserades hos patienter med neuroborrelios. Förhöjda titrar av antikroppar noterades hos 65% av patienterna med neuroborrelios jämfört med friska blodgivare. Dessa titrar var även högre än hos patienter med purulent meningit, men lägre än hos patienter med HIV. Resultaten talar för en infektionsmedierad autoimmun myelinpåverkan vid olika CNS-infektioner inklusive neuroborrelios. Antibiotikaterapi vid neuroborrelios har visat sig vara effektiv i många studier, men internationellt rekommenderas oftast intravenös behandling med betalaktamantibiotika. Vi genomförde en prospektiv icke-kontrollerad undersökning av 29 patienter med borreliameningit och facialispares där behandlingen var doxycyklin peroralt i medel 10,8 dygn. I denna patientgrupp befanns 90% vara helt utläkta vid sex månaders uppföljning. Hos samtliga patienter sågs en klar förbättring och normalisering av cerebrospinalvätskan jämfört med före behandling. Inga relapse av borreliainfektion noterades. Behandlingsresultetet i denna studie är jämförbart med resultaten i andra prospektiva studier av intravenös betalaktamantibiotika vid neuroborrelios. Koncentration av doxycyklin i serum och cerebrospinalvätska analyserades också i en farmakokinetisk studie. Doxycyklin konc i likvor befanns vara högre än 0,6 mg/L (genomsnittlig MIC för B. burgdorferi) hos 3 av 12 patienter som erhöll 200 mg doxycyklin per dygn och hos 9 av 10 patienter som erhöll 400 mg doxycyklin per dygn. Leif Dotevall
|