När Sven Åke Hedström steg av planet på Landvetters flygplats i Göteborg på tisdagsförmiddagen hade han ytterligare ett par timmars restid, innan han kunde känna att han var hemma i Halmstad. Två dagars besök i New York hade inneburit mest nytta och lite nöje; som ende svenske representant i sammanträde med internationella experter på infektioner orsakade av Grampositiva bakterier och ett besök på Museum of Modern Art och dess utställning av verk av Fernand Légèr.

Resan från New York hade gått bra. Diskussionen i den internationella expertkommittén hade varit noggrann. Kommittén skulle granska protokollet för en ny läkemedelsprövning av ett nytt antibiotikum mot resistenta bakterier, ett problem som är mycket stort, särskilt i USA. Hur detta nya antibiotikum verkar är okänt. Man tror att det verkar i bakteriens proteinsyntes och man vet att det inte verkar som penicilliner eller andra kända antibiotika. Prövningen planeras starta i maj, hålla på i ett år och inkludera 600 patienter. Om det nya medlet visar sig besitta de egenskaper man hoppas på, kommer man att framgångsrikt kunna behandla sjukdomar, orsakade av t ex enterokocker, som leder till hög dödlighet. I USA är upp mot 25% av vissa enterokocker resistenta mot de antibiotika som finns i dag och en tredjedel av dessa patienter dör. Dessa infektioner uppträder ofta efter operationer.

-Det är en uppenbar risk att opereras i USA på grund av allvarliga infektionskomplikationer, säger Sven Åke Hedström. I Halmstad kommer vi nog inte att delta i studien men kanske ett par större regionsjukhus i Sverige gör det. Det är intressant att delta i dessa kommittéer. Man känner att man är i forskningens frontlinje.

Civilingenjör, arkitekt och läkare

För tio år sedan flyttade Sven Åke Hedström till Halmstad från Lund och blev chef för infektionskliniken. Denna förflyttning innebar att han kom "hem", tillbaka till västkusten. Sven Åke Hedström föddes i Falkenberg, tog studenten i Lund och studerade medicin där. Det var alls inte självklart att att han skulle studera medicin. Tvärtom. Pappa Hedström hade gärna sett att äldste sonen läste på Chalmers, blev civilingenjör och tog över familjeföretaget som tillverkade delar till försvarsindustrin och andra, civila maskiner. Själv hade Sven Åke Hedström funderingar på att antingen bli kemist (och tog två betyg i kemi) eller möjligen arkitekt. Nu blev han läkare, infektionsläkare, och ångrar sig inte. Pappa Hedström förlikade sig med sonens val och sedan andre sonen blivit tandläkare och dottern barnmorska och gift med en gynekolog, sålde han företaget.

Barnläkare

Efter läkarutbildningen arbetade Sven Åke Hedstöm på barnkliniken i Lund i ett år. Därefter (1965) skulle han göra ett halvt års randutbildning i infektionssjukdomar. Karl Emil Thulin var Sven Åke Hedströms chef i Lund. "Du ska bli infektionsläkare" sade han en dag till Sven Åke Hedström.

-Chefer sa så på den tiden och det brukade kunna ordna sig med tjänster, berättar Sven Åke Hedström. Jag hade också en ung läkare häromsistens som jag tyckte skulle ägna sig åt infektionsspecialiteten, men i dag är arbetslivet annorlunda. Vi hade inga tjänster och han blev distriktsläkare i stället.

Sven Åke Hedström var intresserad av infektionssjukdomar och säger med glimten i ögat att "det var inom den specialiteten det rörde sig". Specialiteten var ung i mitten på 1960-talet – knappt 20 år och det fanns mycket att göra och när en av underläkartjänsterna på infektionskliniken blev ledig trodde Sven Åke att han skulle få den. Han fick inte den, i konkurrens med en äldre kollega, utan sökte sig till Malmö och blev underläkare på barnkliniken där (1966). Ett år senare var han ändå tillbaka i Lund på infektionskliniken.

-Det var stor skillnad att arbeta på barnkliniken i Malmö jämfört med Lund, minns Sven Åke Hedström. De sociala problemen var så oerhört mycket större i Malmö. Arbetsbelastningen var enorm. Medan patienterna strömmade in till barnkliniken i Malmö för de mest banala åkommor var det ofta tvärtom i Lund. Landsbygdsbefolkningen sökte inte i onödan. Det var till och med så att de ibland dröjde för länge med att komma med sina sjuka barn.

Infektionskliniken

Sommaren 1967 började Sven Åke Hedström arbeta på infektionskliniken i Lund och var kvar där till 1988. Det blev mycket stimulerande. Han fick ansvar för de patienter som hade stafylokockosteomyelit. Dessa patienter var ett stort problem på ortopeden, eftersom de var så svårbehandlade. Chefen för ortopeden begärde hjälp, specialisthjälp, och Sven Åke Hedström fick omedelbart ta hand om 25 patienter med kronisk infektion i skelettet, främst i underben och överarmar. De var opererade, men det hjälpte inte. De fick kortvariga kurer (10 dagar till 3 veckor) antibiotika utan effekt.

Sven Åke Hedström började läsa in sig på ämnet och analyserade egenskaper hos de gula stafylokocker som orsakade skelettinfektionerna. Han utarbetade nya metoder att behandla patienterna. Penicillinkurerna förlängdes till 6 månader och byttes ut mot på den tiden moderna preparat. Behandlingsprinciperna förändrades och man lokalbehandlade genom att spruta in penicillin i fistlar. Detta gav goda resultat och resulterade i en avhandling "Kronisk stafylokockosteomyelit", som blev klar 1974, som innefattade cirka 80 patienter.

-På den tiden, på 1960- 70- och halva 80-talet, var skelettinfektionerna mycket vanliga. Hela rörbenen var engagerade av infektion. Det förekommer knappt i dag. Det är nästan medicinsk historia. Själv har jag inte sett detta på mycket länge. Jag minns särskilt en patient, en kvinna. Hon hade haft en stor, djup, rinnande fistel på benet sedan hon var 12 år, i 46 år - praktiskt taget i hela sitt liv. Jag lyckades få bukt med infektionen - hon behandlades i två omgångar - och har inte hört att hon fått återfall så länge jag hade ansvaret för henne.

-Numera är kronisk osteomyelit i rörbenen inte lika vanligt, dvs vi upptäcker sjukdomen på ett tidigt stadium och åtgärdar den. Incidensen har gått ner, men barn insjuknar fortfarande. Någon gång i mitten av 1980-talet började vi märka en förändring.

Astra

Ungefär samtidigt - i mitten av 1980-talet - skulle Astra, som var inne i en expansionsfas, rusta upp den kliniska forskningen i Södertälje. Tanken var att satsa på fyra områden varav infektioner var ett. Sven Åke Hedström ledde gruppen som arbetade med att dokumentera bland annat foscarnet, ett medel mot herpes simplex.

-Tiden på Astra var mycket givande och gav en ny sida av yrket. Industrin har sina speciella regler. När herpesmedlet inte visade bättre effekt än placebo, las projektet ner och jag fick andra arbetsuppgifter. Jag förestod en avdelning som skulle dokumentera den parenterala formen av foscarnet som visat sig ha effekt på HIV och en del andra virustyper. Vi planerade och startade flera studier i Europa, USA och Kanada. Det var bråttom. Pengar och resurser ställdes till vårt förfogande. Till och med det stränga FDA (amerikanska läkemedelsmyndigheten) var positivt till medlet och lovade skyndsam behandling av ärendet, eftersom det amerikanska behovet av ett läkemedel mot HIV var stort. Det hela föll på dokumentation av biverkningar. De var inte tillräckligt undersökta. Astra ville inte riskera ett nytt bakslag och projektet tonades ner.

-Inom Astra forskades också om olika antibiotika, men det gick trögt. Trots en del goda substanser kom det inte fram något tillräckligt bra. Verksamheten inom själva grundforskningen, bantades ner väsentligt. Luften gick ur infektionsorganisationen. Jag återvände till en överläkartjänst med mycket varierat innehåll i Lund men stannade kvar som konsult åt Astra i många år.

Sven Åke Hedström såg i början vid analys av de kroniska osteomyelitfallen att vissa typer av stafylokocker ligger kvar längre i ben medan andra försvinner fortare. Han började planera för att i vetenskapliga studier undersöka om stafylokockerna binder sig till vävnad. På den tiden var det av olika skäl svårt att genomföra, men senare undersökningar har visat att så är fallet; stafylokocker binder sig mycket starkt till olika vävnadskomponenter.

Halmstad

-När tjänsten som överläkare i Halmstad utlystes 1988, bestämde jag mig först att inte söka, säger Sven Åke Hedström. Både familjen och jag hade det bra i Lund och vi ville stanna kvar. Men tjänsten utlystes en gång till och under tiden hade kollegor i Halmstad fått mig på andra tankar. Jag sökte tjänsten och fick den. Det har jag inte ångrat. Jag har fått leda en av de bästa kliniker med utomordentlig och högkompetent personal.

-Jag hade många idéer som jag ville förverkliga och började med att kartlägga verksamheten, vad den gick för och registrerade vad vi utförde. Det har jag haft stor nytta av sedan. Jag samlade på mig argument för framtiden för att visa att infektionssjukvården behövdes. Det var ständiga hot om nedrustning med färre platser och mindre personal. Det var något av ett mode att dra ner trots att Landstinget i Halland hade god ekonomi.

Från och med 1992 hårdnade klimatet ordentligt. Nerdragningarna blev kännbara och gick inte att und vika. Några vårdplatser överläts på medicinkliniken och infektionskliniken fick 26 platser kvar. Under 1997 sjönk antalet vårdplatser till 20.

-Infektionskliniken i Halmstad kommer inte att försvinna, även om det finns de som tror det, hävdar Sven Åke Hedström bestämt. Nu bygger vi om. Vi är nu hänvisade till ett provisoriskt utrymme och har 12 vårdplatser. Under de tio år jag varit i Halmstad har vi alltså gått ner till cirka 25% från möjliga 47! men om ett år kommer vi tillbaka till en modern klinik med 22 vårdplatser.

Starkt smittsamma patienter och de som kräver kvalificerad infektionsspecialistvård vårdas i dag på infektionskliniken. Andra patienter är utspridda på övriga kliniker där en infektionskonsult besöker dem under veckan. Sven Åke Hedström tycker inte systemet är bra. Patienterna flyter omkring i vårdapparaten och är "ingens" patienter. Läkare i en del andra specialiteter är inte vana att även tänka " infektion" eller att använda antibiotika. I stället för att själva sätta sig in i problemet skriver de ut en gul remiss, en konsultremiss. Systemet haltar.

-Det skulle krävas ordentlig omskolning av ett flertal kollegor för att de skulle klara av infektionstänkandet, menar Sven Åke Hedström. I dag är de inte alltid intresserade av det. Kanske är de lite bortskämda med att ha infektionsspecialister i närheten. Dock finns det kollegor inom andra specialiteter som är intresserade både av infektioner och antibiotika och det underlättar.

Framtiden

Vid årsskiftet hoppar Sven Åke Hedström av från den direkta sjukvården och tar själv befälet över resten av sitt liv. Han ser fram emot att slippa tillfredsställa mängden av krav utifrån alltifrån fack och socialstyrelse till landsting och läkemedelskommittéer. Han kommer inte att bli sysslolös. Nu får han tid till att göra allt det han hittills gjort också, vid sidan av ordinarie arbete. Nu ska han skriva böcker för bland annat sjukvården, ta sig an olika uppdrag, vara konsult och rådgivare.

-Den insats jag är mest nöjd med på infektionskliniken i Halmstad är att jag följt verksamheten och kartlagt den. När jag sökte tjänsten i Halmstad hade jag idén att man måste veta vad man gör för pengarna. Det var många miljoner på den tiden i budgeten utan att man riktigt visste hur pengarna användes. Jag har ett bra material ur vilket man kan hämta mycket. Jag har t ex tittat på förbrukningen av antibiotika och funnit att vi i Halmstad dels använder enkla antibiotika och dels i rimlig omfattning. Det är tycker jag är bra, avslutar Sven Åke Hedström och skyndar hem till Halmstad delvis för att förbereda vårens consensusmöte om komplikationer i diabetesfoten under vilket man hoppas få fram råd och föreskrifter om hur den behandlingen ska bedrivas.

Maud Umaerus