Visst kan det vara svårt med självkänslan ibland, även för den s k högutbildade. Som när han – och i kvoterad utsträckning även hon – förirrar sig ut på djupt vatten där yrkesrollens flytväst ger endast reducerad flytkraft. Man är då avklädd yttre attribut, man är så som gud skapat en, kanske vid åsynen av sin spegelbild beklämd över det mediokra hantverk vår skapare lämnat ifrån sig. Det är svårt att skänka värdighet åt en sådan situation hur djupsinniga kommentarer man än fäller om vattnets temperatur, tillgången på maneter etc. Mången skulle säga att vederbörande står där och är bara människa. Däri ligger självupplevelsens chock-verkan.

Jag har trott min egen självkänsla vara höjd över dylikt beroende av yrkesroll och yttre attribut. Tills jag köpte segelbåt och gav mig in i den kustnära sociteten. Ja, kustnära är ett adekvat ordval. Djärva utbrytningar till öppet vatten sker ganska sporadiskt och som korta etapper till ny hamn. Vid rodret står då den stolte skepparen sjungande "Nu blåser havets friska vind… Till hamns, till hamns!" Och ger order till hustrun att hänga ut fendrarna.

Anlöpte jag sålunda den lilla gästhamnen vid en av våra nordligaste öar. Där var redan gott om båtar men än fanns det plats för min 23-foting – klockan var bara 3 på eftermiddagen. Jag hamnade mellan en Swan 65 och en Najad 390, mellan vilka jag såg ut som en tillfälligt inteponerad fender. Ägaren till Swanen noterade mig knappt. Han var upptagen av ett förtroligt samtal med sin nalle. Distansen till närmaste radiolänk försökte han överbrygga med höjd röst, och samtalets enkla budskap blev lika känt av oss i hamnen som av abonnenten i trådens andra ände (inadekvat metafor i dessa trådlöshetens tider!) Skippern på Najaden nickade tankspritt mot mig, medan han i skydd av kajen och en whisky dristigt betraktade ett lätt upprört Skagerack. – "5 till 10 m/sek" hördes han mumla sakkunnigt. "Varit långt?" hojtade jag som försök till konversation. "Strömstad" kom svaret med en resonans i bröstet som om det gällt Goda Hopps.

Jag hade alltså hamnens minsta båt. Alla utom jag hade rullfock. Här låg jag långt ner på statusstegen – ja under medelvattenståndet – min akademiska grad till trots. Jag kände mig som den norska räkan och ville ropa "Jeg är en hommer!" – men vad lönt. Bättre rigga av och acceptera den blygsamma plats den navala världen tilldelat mig.

Inträffade så i den sena eftermiddagen det som skulle placera mig – en enkel lektor – i paritet med – ja över – både Swanen och Najaden. Min fru hade värmt konserverad potatis och öppnat en burk pilsnerkorv – hon är oöverträffad på det. Vi satt och njöt i sittbrunnen. Måsarna seglade över oss och begrundade ur sitt perspektiv vår meny.

Då ringde det på min nalle! I båtarna runt omkring utbröt ett lätt tumult då man reflexmässigt trevade efter sin egen apparat, men till sin besvikelse fann att den var tyst. Det var min kollega Rune på kliniken långt i söder. Hur jag hade det? Jo för fan! Om du fick störa? Självklart – roligt att du ringde! Hur är det i grottekvarnen? Interferondosering? Ja, men jag har ju skrivit det i journalen. Hur mycket har du gett? 3 miljoner enheter – det räcker inte. Han skall ha… nej hör på, det är jag som bestämmer… GE TIO MILJONER!

Detta var en dosering med chockverkan. Jag hade höjt rösten av upphetsning. Det blev fullkomligt tyst. Inte bara Rune blev tyst – och la på – nej hela hamnen höll andan. Vinden stillnade, skramlet av porslin, klirret av glas med pärlande vin och småpratet i båtarna omkring oss upphörde med ens. Allas ögon på mig! Ägaren i Najaden avbröt sina drömmar om Strömstad och bjöd in på grillstek med Chateauneuf-du-pape. (Truten tog pilsnerkorven). Kvällspromenerande bildade klungor på bryggan framför min båt och tittade och viskade – "Sa han tio miljoner? Och inte har han rullfock! Tycker om att plåga sig på semestern – en tuffing!"

Följande morgon följdes vi av ett 50-tal ögonpar när vi med handduken om livet knallade iväg till morgondoppet. Någon kom fram och frågade trevande vad jag sysslade med när jag inte plöjde de sju haven. Jag stod nu på statusstegens högsta pinne. Jag svarade inte, var stinn av självkänsla, bara njöt och tänkte med Faust om ögonblicket: "Verweile doch, du bist so schön!" Vi låg kvar i hamnen en vecka.

Interferon har oförutsebara effekter. Det är en doseringsfråga.

Johan Lindberg