På den lilla kliniken rådde en påtaglig nervositet. Man skulle bli föremål för s.k. kollegial granskning, en i raden av kvalitetssäkringar som sedan en tid drog fram som en farsot över all verksamhet. Föremålet för granskningen var egentligen grundutbildningen vid universitetsinstitutionen, men gränserna mellan institution och klinik var diffusa och här gällde det att uppbåda kvalitet varhelst den stod att finna. Sålunda hade personal av alla kategorier uppmanats inta en kvalitetssäker attityd. På frågan "Vad anser du viktigt i grundutbildningen?" skulle alla svara: – "Kvalitet!"

Studenterna hade sedan inspektionen aviserats behandlats å det mest aimabla, utspisats med kaffe på institutionens bekostnad och visats en omsorg i paritet med den vilken ägnas vilken intensivvårdspatient som helst. För den händelse de skulle ha förstånd till att visa tacksamhet…

Dagen D anlände de två inspektörerna – en manlig och en kvinnlig kollega från en annan institution – till en klinik i full beredskap. De möttes av ett inspektörsspecifikt människointresse som fick dem att inse, att man verkligen tyckte om inspektörer på denna institution, ja såg dem som kära anförvanter i faktultetens lyckliga storfamilj. Ur varje dörr i korridoren tittade en sekreterare fram, med ett uttryck av välkomnande i sina leende anletsdrag. I förhörsrummet, som visserligen var reglementsenligt kalt och endast utrustat med en stark, ställbar lampa, hade institutionssekreteraren satt fram rykande varmt kaffe och Maryland cookies. Prefekten kom själv störtande och hälsade välkommen med ett leende som försvann i käkvinklarnas skäggvegetation (men mycket väl kan ha omfattat kraniets hela cirkumferens). Han bytte med en magistral gest ut Maryland cookisen mot en av hustrun (totalmobilisering!) nybakad sockerkaka.

Vidtog så granskningen. Den tillgick så att förhörsobjekten en och en togs in för utfrågning, vars innehåll i detalj är oklart – sekretessen har varit av högsta kvalitet! I korridoren utanför antechambrerade institutionens personal nervöst tvinnande sin engångsnäsduk med svettfuktiga händer. Rykten om vad som försiggick "därinne" cirkulerade, och någon sade sig ha hört rop på hjälp och böner om nåd. "Säger du kvalitet en gång till så skall jag…" är fragment av den intressanta dialogen som läckt ut.

Prefekten själv, infann sig med sitt ovan beskrivna cirkumkraniella leende och ännu en sockerkaka under armen. När han småningom åter utträdde var det uppenbart att han lämnat sitt leende därinne. Sockerkakan hade han dock med sig – oskårad – som en symbol för inspektörernas oväld. I dörren vände han sig om och sa något om något som fattades. Om det var beslut eller pengar förblev oklart.

Universitetslektorn hade putsats och polerats till oigenkännlighet och drillats i förhör av alla grader för att – vilka snärjande frågor han än skulle bli utsatt för – kunna ge en positiv bild av grundutbildningen vid institutionen. Jo, det var problembaserat för hela pengen, studentnära, gender-medvetet och etikspäckat. Och dessutom empatifyllt med en naturvetenskaplig profil som kom motsvarande institutioner vid andra fakulteter att framstå som stenåldersgravar över en föråldrad pedagogik. Ja, ryktet säger att lektorn sopade mattan med de – allt mindre – kollegiala granskarna, som slutligen bönföll honom att ange en enda svaghet vid institutionen. Men han blev dem svaret skyldig.

På inspektionens andra dag började både inspektörerna och prefekten se slitna ut. Man kan nog säga att första dagens polityr flagnade något. Lektorn hade gjort sitt och låg utbränd hemma, som i trans rabblande pedagogiska honnörsord och siffror ur institutionsbudgeen (vilket var snabbt gjort). Prefektens leende fick allt mer karaktör av ett nästan patognomont risus sardonicus. Men bland studenterna var stämningen hög! Man hade lättat på år av återhållen opinion – det var rena terapin, och inspektörerna hade all möda i världen att skilja det strikt utbildningsrelaterade från all freudiansk bråte.

Ur detta kaos skapade granskarna småningom en rapport utformad med beundransvärd diplomatisk finess. Den presenterades för en misstrogen institution. Var kritisk synpunkt balanserades av en dos beröm, vilken sistnämnda tog loven av varje incipient protest. Lektorn tyckte att rapporten innehöll för få pedagogiska honnörsord men var annars nöjd med att vara vid liv. Studentrepresentanten efterlyste det oidipala perspektivet.

Återstår så bara att få det slutliga omdömet på reduktionistiskt vis formulerat i siffror. Det mäts i kiloKval – den gängse enheten. Man lär räkna med tresiffrigt…