Elias Bengtsson föddes i Gränna. Efter avlagda examina kom han snart som underläkare till Roslagstulls sjukhus 1949. Han disputerade på en avhandling om virusorsakad myocardit och blev docent i klinisk epidemiologi vid Karolinska institutet 1958. År 1969 efterträdde han Justus Ström som professor i infektionssjukdomar, en tjänst som han upprätthöll fram till pensionen 1984. Bland många förtroendeuppdrag såväl inom som utom landets gränser ingick ordförandeskapet i Svenska Infektionsläkarföreningen under åren 1962–1963 och 1977–1980. Under 1950- och 60-talen ökade svenskarnas turistresor och biståndsarbete i varmare länder och senare även flyktingströmmen från fattiga länder. Uvecklingsländernas medicinska problem kom närmare och insjuknanden i tropiska sjukdomar som malaria och bilharzios blev en realitet också i Sverige. Elias insåg tidigt vikten av att kunskapen om dessa sjukdomar därmed måste finnas även inom landet. Tillsammans med hustrun Margareta for han till London för att utbilda sig i tropikmedicin och startade snart landets första tropikmedicinska enhet på Roslagstulls sjukhus med vårdavdelning och laboratorium för diagnostik. Han gav utbildning i tropikmedicin och inledde forskningssamarbete med andra länder, skrev tropikkapitlet i Justus Ströms klassiska lärobok och gav själv ut en bok om klinisk helmintologi. För att ge internationell status åt de återkommande diplomkurserna inbjöds färgstarka föreläsare från bl a Liverpool School of Tropical Medicine, vilka även deltog i den muntliga examinationen. Han var en initiativtagare, kunskapskälla och drivkraft till många forskningsprojekt och visade sina elever stort intresse och gav mycken uppmuntran. Hans pionjära insatser inom ämnesområdet medverkade till bildandet av Tropikläkarklubben, som senare fick namnet Svensk Förening för Tropikmedicin och blev en egen sektion inom Svenska Läkaresällskapet. Hösten 1974 kom jag som underläkare till Roslagstulls sjukhus. På den tiden var det en självklarhet att någon av de första anställningsdagarna knacka på chefens dörr för att hälsa och presentera sig. Rummet låg på översta våningen, längst bort i korridoren. Det doftade piprök. Elias tog emot i soffgruppen och det blev en angenäm pratstund. Han var vänlig och varmt personlig men det fanns ingen tvekan om vad som förväntades av en läkare på Roslagstull: "Har Du hunnit fundera över något ämne för ditt avhandlingsarbete?" Forskning och undervisning låg honom varmt om hjärtat. Det var högtidligt att få gå rond med Elias. Inför patienten försvann den akademiska rollen och han var doktor i ordets bästa bemärkelse. Han visade respekt, vänlighet och förståelse för de sjuka, lyssnade på sitt typiska sätt med kinden vilad mot högerhandens fingrar. Elias Bengtsson var en stark personlighet och hans kunnighet, lärdom och administrativa erfarenhet gjorde honom till en självklar ledamot i ett flertal nämnder och kommittéer, även utanför den medicinska intressesfären. Han var mångsidig och hade ett speciellt och vackert språk. Så kunde han till exempel få de svåruttalade namnen på maskar och protozoer att klinga som poesi. Han var mycket musikintresserad och gick gärna på konserter, inte minst i stadens kyrkor, där vi ofta möttes. Vid ena kortväggen i finrummet i den vackra villan med utsikt över vattnet stod en riktig kyrkorgel med pipor. Många är vi som lyssnat till hans spel, t ex i samband med tropikkurserna, då det bjöds på läcker måltid och trevlig samvaro i det charmiga hemmet. Hustru Margareta tog emot med utslaget hår och familjens tama undulat på axeln. Och inte kunde man föreställa sig att denne stringente professor transporterade sig mellan hemmet och arbetsplatsen i ett vinrött vrålåk av märket Mustang, utrustad med både svenska och amerikanska registreringsskyltar. Elias Bengtsson fick uppleva en närmast hisnande utveckling inom infektionssjukdomarnas diagnostik och terapi under sin tid som läkare. Otaliga är de oklara kliniska tillstånd som nu försetts med ett definierat smittämne och läkande behandling. Gamla epidemier har ersatts av nya. Han var med under polioepidemin, som även drabbade honom själv med en knappt märkbar stamning som restsymtom, och kunde mot slutet av sitt yrkesverksamma liv verka för undervisning och forskning kring HIV-infektionen samt ett optimalt omhändertagande av dessa patienter. Även efter pensioneringen var Elias aktiv. Han deltog ofta i infektionsklinikens seminarier, var politiskt engagerad i Kristdemokraternas senioravdelning och deltog flitigt i kyrkolivet i hemförsamlingen. Men framför allt fick han mer tid att träffa sina tre barn och sköta hem, trädgård och släkt- och vänkontakter. Mitt sista möte med Elias var efter en docenturföreläsning på Huddinge sjukhus i slutet av oktober. Han var som vanligt intresserad och kommenterade aktuella händelser, men sjukdomen hade satt sina spår. Under månaden som följde försämrades hans allmäntillstånd och den 22 december kom han till Sollentuna sjukhem, där han fem dagar senare avled i kretsen av sina närmaste. Jordfästningen ägde rum den 16 januari i Silverdals kapell, där sonen Staffan var officiant. Elias hade en stark gudstro och var väl beredd för den sista färden mot det mål som för honom var livets egentliga mening och livets belöning. En stor företrädare för infektionsspecialiteten har gått ur tiden och vi minns honom med värme och tacksamhet.
Bo Svenungsson
|
