Alla talar idag om det förestående millennieskiftet. Det är en tid då det är naturligt att summera och diskutera vad som hänt och vad som kommer att hända. När man funderar över den svenska hälso- och sjukvården kan man konstatera att det har hänt väldigt mycket under de senaste 30 åren. Utvecklingen före denna tid verkar med dagens ögon ha gått mycket långsamt. Detta gäller inte bara organisatoriska förändringar utan även utvecklingen av vårt kunnande.

Vi har under de senaste decennierna upplevt många satsningar, prioriteringsdiskussioner och paradigmskiften. Många tankar och idéer har presenterats i en rad utredningar – HSU 80, HSU 90, Ädelreformen, Husläkarreformen m fl. I flera av dessa har man fastslagit att primärvården skall utgöra basen i den svenska hälso- och sjukvården. Tyvärr har många av satsningarna endast varit verbala. Verkligheten har ej motsvarat vad man sagt. Man kan fundera över varför den svenska hälso- och sjukvården har en så annorlunda organisation jämfört med de flesta EU-länder. Andelen allmänläkare är i Sverige mycket lågt.

Primärvården är en relativt ung företeelse. Vi hade ett statligt provinsialläkarväsende ända fram till 1963. Vid denna tidpunkt uppgick provinsialläkarnas antal till ca 1 000. Efter 1963 började man utforma en vård som mera liknar dagens primärvård. 1968 lanserades begreppet vårdcentral. 1978 införde man begreppet primärvård. Från denna tidpunkt arbetade man aktivt för att få bort enläkarmottagningar. Man införde flerläkarmottagningar, där man arbetade tillsammans med distriktssköterskor, sjukgymnaster m fl. 1960 fanns det knappt 10 000 yrkesverksamma läkare i Sverige och idag är siffran ca 25 000. Som alla vet har antalet allmänläkare på samma tid ökat från 1 000 till ca 4 000. Slutsatsen blir att satsningen på primärvården inte varit så imponerande!

Det finns en rad andra faktorer som påverkat hälso- och sjukvården under de senaste decennierna.

Patientens ställning har stärkts. Vi har en lagstiftning på detta område som är kraftfull.

Det har under framför allt det senaste decenniet skett en kraftig omstrukturering av sjukvården, vilket bl a inneburit att antalet vårdplatser sjunkit. Detta har skett under tider med relativt kraftiga sparbeting.

Vi har haft en demografisk utveckling som ställer stora krav på vården. Andelen äldre har hela tiden ökat. Under samma tid har det skett en medicinsk och teknisk utveckling som ger möjlighet att behandla allt flera. I kombination med kortare vårdtider ställer detta stora krav på öppna vårdformer.

Vad kan vi då förvänta oss av framtiden?

Jag tror och hoppas att primärvården och allmänmedicinen kommer att få en allt starkare ställning. Det verkar idag finnas en större politisk enighet om detta än någonsin. Socialministern har under hösten vid flera tillfällen påpekat detta.

Det finns dock många problem att lösa. Ett av de allra viktigaste är att råda bot på allmänläkarbristen. Det gäller dels att rekrytera de unga läkarna till allmänmedicin men det är också viktigt att behålla de läkare som finns i organisationen.

Vi måste göra specialiteten och primärvården till en attraktiv arbetsplats, där det finns utrymme för att påverka sin arbetssituation och få "makt" över vardagen. Hälso- och sjukvården är en kunskapsintensiv verksamhet och man måste ha garanti för en bra kompetensutveckling.

En annan viktig faktor för att rekrytera de unga läkarna är att handledningen fungerar.

Sannolikt får vi i framtiden en mångfald i produktionsleden. Detta kommer att kräva ett bättre styrsystem i sjukvården, där politikerna skall bestämma vad vi skall göra i vården men där professionen bestämmer hur det skall göras. Rollerna måste bli klara!

I framtiden kan vi nog förvänta oss att patienternas ställning blir starkare. Patienten kommer att vara kunnigare, mera medveten och ställa större krav på vården. Man kommer som patient att vilja ha mera information och man vill ha en större delaktighet i de beslut som rör ens hälsa.

Kravet på samverkan mellan olika vårdnivåer och mellan olika personalkategorier kommer att öka. Samverkan är en förutsättning för att hälso- och sjukvårdens resurser kan användas på ett optimalt sätt.

Den framtida utvecklingen kommer också att ställa större krav på de fackliga organisationerna inklusive DLF. I en tid där det sker stora förändringar är det viktigt att vi har en stark facklig organisation såväl lokalt som centralt.

Man kan också tänka sig att de fackliga frågorna kan ändra karaktär. Från att till stor del handla om löner, arbetsmiljö blir det kanske helt nya frågeställningar när man lever i en mångfald. Vi kommer sannolikt att verka på en arbetsmarknad med flera olika avtal. Vi måste t ex bevaka att vidare- och fortbildning håller måttet oavsett vilken driftsform man väljer.

Mot bakgrund av detta känns det mycket angeläget att vi redan nu tänker på rekryteringen av fackliga förtroendemän. Det är viktigt att vi får unga läkare att ta på sig dessa uppgifter. Att arbeta fackligt är dessutom en viktig del i ledarutvecklingen.

Vid vårt fackliga seminarium i mitten av november fick vi vittnesmål om hur svårt det kan vara att rekrytera förtroendemän till våra lokalavdelningar. Även om arbetssituationen är pressad måste vi ge oss tid till detta.

Vi får inte missa denna möjlighet att påverka utvecklingen!

Situationen för allmänläkarna är idag på många håll besvärlig. Man lever under mycket pressade förhållanden i en situation med brist på specialister i allmänmedicin. Vi måste alla arbeta för att göra specialiteten attraktiv.

Det gäller att se framtidens möjligheter. Idag är det en stor enighet i sjukvårdsdebatten att vi behöver en förstärkt primärvård. Våra mål med en allmänläkare på 1 500 invånare har fått stöd även av landets socialminister!

Med detta vill vi från styrelsen önska alla våra medlemmar en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!