Det är den 13 december. För åttonde året i rad hämtas skärgårdsborna från de olika öarna i Karlskrona skärgård med den chartrade turbåten "Ungskär" för att färdas till Ungskärs missionshus där lucia med tärnor och stjärngossar är på besök. Det är högstadieeleverna i Jändelsskolan i Jämjö som bjuder på kaffe med dopp, julstämning och julesånger. Elisabet Jernby, som är distriktsläkare och skolläkare i Jämjö, deltar med nöje i denna glada uppladdning inför den stundande julhelgen. Den här traditionen är mycket uppskattad. Men Elisabet Jernby besöker Ungskär fler gånger under året. En eftermiddag i november var det dags för hembesök i skärgården.

Solen skiner. Det är bara nån grad varmt. Vid vårdcentralen i Jämjö ett par mil öster om Karlskrona i Blekinge är strömmen av patienter jämn. Det är akutbesökstid denna förmiddag i början av november. En brun prick som ska kontrolleras, en hals som ömmar, några blodtryck som ska mätas och ett barn med influensasymtom. En helt vanlig förmiddag.

Elisabet Jernby i vit rock är en av tre distriktsläkare på vårdcentralen. Hon undersöker den ena patienten efter den andra. Tidsplanen måste hålla. Eftermiddagen är nämligen vikt för hembesök – i skärgården. Elisabet Jernby är förutom "vanlig" distriktsläkare även skärgårdsdoktor. Tillsammans med syster Ann-Christine (Johansson) besöker hon öarna i östra skärgården, bl a Ungskär, Långören och Utlängan, några gånger om året för att titta till ett par av sina patienter.

Så är mottagningen avslutad och Elisabeth Jernby tar av sig den vita rocken och drar på sig ett par långkalsonger under jeansen och trär en tjock tröja över huvudet. Sjukvårdsväskan står packad. Hon lägger ner tre journaler, stänger väskan och så bär det av. Nere vid Grebbegården, på västsidan av Torhamns halvön, väntar skeppare Göran Nordström med det stora skrattet och den snabbgående motorbåten. Syster Ann-Christine anländer med lunchkorg och sjukväska. Båten lägger ut.

u Mot Ungskär

Det blåser lite men går just ingen sjö. Elisabet och Ann-Christine diskuterar dagens besök medan innehållet i lunchkorgen successivt försvinner. De är ett bra team doktorn och distriktssköterskan. De har samsats i över 10 år vid det här laget. De har samma inställning till sitt arbete och ofta kan Elisabet låta Ann-Christine göra de uppföljande kontrollerna eftersom hon besöker patienterna oftare än Elisabet. Ann-Christine vet behoven och informerar nu doktorn om den senaste utvecklingen.

Efter en halvtimma siktar vi Ungskär. Ön är väldigt platt. Den ser ut att flyta ovanpå vattnet. Numera bor cirka 10 personer där året om, men en gång, för inte så länge sedan, fanns både affär och skola på ön. Skepparen Göran minns den tiden väl. Han gick i skola på ön på 1950-talet och jobbade sedan för SMHI tills det jobbet försvann. Nu transporterar han gods och människor, doktorn och syster t ex. De flesta hus på ön bebos av sommargäster, men vi ska hälsa på hos Ingrid som har bott här i hela sitt liv. Vi knackar på och går in.

u Höstglöd och begonior

Solen värmer upp det skinande rena köket där krukväxterna trivs i varje fönster och diskbänken är blank som en spegel. Ingrid har väntat på sin doktor. "Är du arg i dag också?" frågar hon Elisabet. "Du var arg sist vi sågs". Men Elisabet nekar till att hon varit arg. Hon hade varit bestämd, eftersom hon ville att Ingrid skulle in till sjukhuset för behandling. Ingrid ville inte men accepterade till slut motvilligt eftersom Elisabet hade varit arg/bestämd.

Vi slår oss ner runt köksbordet och pratar om ditt och datt. Väder och vind. Barn och barnbarn. Om havet som tar och ger. Långsamt och till synes utan tidpress närmar sig doktorn och sköterskan sitt ärende. Ingrid har ont i foten. Hon ska få en cortisonspruta för att kunna stödja på den. Blodprov ska tas och blodtrycket kontrolleras. Ingrid är duktig på att sticka. Stolt visar hon upp sina huttevantar i alla storlekar alltifrån pytte, pyttesmå till vantar formade för riktiga björnlabbar.

Nästa patient har ont i en hand. Elisabet besöker henne, medan Ann-Christine knackar på i granngården hos tre ensamma karlar; en far och två söner.

–  Vi har visserligen inte avtalat tid, berättar Ann-Christine, men jag vill ändå titta in och höra efter att allt är som det ska.

Far i huset är krasslig och rör sig med svårighet, men allt är ändå så bra det nu kan vara. Flera hundra kilo potatis har kommit med båten och sönerna har fullt upp med att ta hand om den. Ann-Christine pratar med dem en stund och berättar att hon och doktorn kommer tillbaka och hälsar på, när det blir dags att fira lucia.

–  Vi kommer människorna mycket nära härute och man måste vara mycket lyhörd, ödmjuk och varsam, när man kliver in i deras liv, fortsätter hon. Man blir nästan som en familjemedlem.