Efter en snabb färd över vattnet lägger båten till vid Stenshamn. Vi får skjuts över till Utlängan och passerar en av försvarets nedlagda anläggningar. Inne hos familjen Karlsson är det gott och varmt. Vi samlas åter kring köksbordet.

Mor i huset har varit sjuk några år i en Parkinsonliknande sjukdom. Hennes tillstånd förvärras allt eftersom. Maken och sonen, som bor i granngården, hjälps åt att ta hand om henne, klä henne, mata henne och se till att hon kan svälja sina mediciner, som hon tar varannan timma. Hon har svårt att svälja. Ser trött ut. Kärleksfullt och ömt lyfter sonen upp henne ur rullstolen och lägger henne på sängen. Han är stark. Än orkar han.

Elisabet Jernby studerar medicinburkarna en efter en. Frågar och diskuterar dosering och effekter. Funderar på att sätta ut ett läkemedel som är för svårt att svälja. Ska diskutera det med specialisten, neurologen, på sjukhuset i Karlskrona.

–  Har ni pratat om vad ni ska göra när Anna blir sämre, undrar Elisabet varsamt. Ni måste nog börja planera för det.

–  Vi har varit gifta i 52 år. Jag är född här på Utlängan och Anna kommer från Öland. Hon hälsade på sin morfar på ön 1937 och då sa det "klick" och sen dess har jag inte släppt henne, säger maken Arnold lite sorgset.

Han berättar att doktorns besök betyder allt för dem. De kan ju inte flytta omkring Anna varje gång hon behöver undersökas. Fara över öppet och kanske vresigt hav. Ann-Christine tittar på Annas fötter som ligger mot varandra. Hon ska få mjuka skinn att lägga emellan så att det inte skaver.

u Hemfärd

Båten gungar sakta vid stenkajen. Solen sänker sig sakta mot horisonten. En och annan sjöfågel sträcker förbi. Vinden har dött ut. Tid för eftertanke.

–  Jag upphör aldrig att beundra människorna som bor här ute, säger Elisabet och slår sig ner på den blå sittdynan. Människorna härute i skärgården lever som man gjorde förr, när man tog hand om varann och levde livet och inte bara jobbade, jobbade, jobbade som man gör i dag. Man ser ju att det faktiskt går att leva på det sättet fortfarande. Även om jag varit här många gånger och borde vara van så fascineras jag över öbornas modesta krav, stillhet och ro. Själv har man ju ständigt fullt snurr på tillvaron. Här ute går livet i en annan takt.

– Inne på vårdcentralen är tempot högt. Man måste skynda sig; träffa patienten, ställa diagnosen och åtgärda och sen träffa nästa patient osv. Här ute kan man inte arbeta så. Vi kan inte stressa in till Ingrid på Ungskär sätta en nål och spruta cortison och sen snabbt ut igen. Det är fel tempo. När man besöker sina patienter hemma blir man inte den där myndighetspersonen "doktorn" med vita rocken. Patienterna har lättare att säga vad de tycker och tänker. Kommunikationen blir ärligare.