Kan vi som facklig organisation ställa oss bakom, och till och med driva på, en utveckling som innebär att allmänläkarna är en del i ett lokalt hälso- och sjukvårdssystem som är något annat än dagens vårdcentral eller primärvård?

Ett samhälle som skall kunna leva upp till kravet på vård på lika villkor, och de honnörsord som nämnts i föregående stycke, måste ha tillgång till hälso- och sjukvård nära befolkningen. Den lokalt tillgängliga sjukvården måste utgå från de behov och de medicinska problem som är vanligt förekommande. Detta oberoende av om det kallas primärvård, närsjukvård eller något annat. Bland olika intressegrupper råder delade meningar om vilken kompetens som behövs och hur man bäst organiserar och skapar optimala förutsättningar för en bra utveckling av den befolkningsnära sjukvården.

Allmänläkare klarar självständigt att bedöma, utreda och behandla 90% av de patienter som söker. Tillsammans med den kompetens som finns vid ett länsdelssjukhus med akutverksamhet, inom de vanligaste specialiteterna, klarar man att slutbehandla omkring 98–99% av alla sjukdomstillstånd. En sjukvård enligt närsjukvårdstanken hamnar några procent lägre i och med att det saknas sjukhuskliniker med egen akutverksamhet.

Alla tycks vara överens om att den lokala sjukvården måste bygga på allmänmedicinsk kompetens. Räcker detta? Trots den omstrukturering som pågår måste man kunna tillgodose befolkningens behov av t.ex. vissa öppenvårdsinsatser från andra specialistläkare utan att det innebär orimligt långa resor för patienterna. Närsjukvård har då kommit upp som en lösning.

Egentlig subspecialisering inom allmänmedicin kan vi inte acceptera då detta i praktiken utraderar den allmänmedicinska specialiteten. Det går inte att klara sjukvårdsbehoven utan generalistkompetens. Vid den första kontakten med sjukvården måste någon med bred medicinsk kompetens kunna bedöma patientens behov av vård.

Det kommer alltid att finnas ett behov av vårdplatser som karakteriseras av närhet och trygghet. Platserna behövs bland annat för återkommande behov hos äldre och långtidssjuka. ÄDEL reformen har ju tydligt visat vad avsaknaden av detta innebär.