Under de senaste tio åren har ordet närsjukvård allt mer blivit ett begrepp som olika landsting använder i sin planering och organisation av hälso- och sjukvården. Detta i förhoppning om att fortsatta organisationsförändringar är det som skall lösa de problem som finns inom svensk sjukvård. Man gör detta i stället för att attackera de grundläggande felen; resursbrist för familjeläkarverksamhet i förhållande till vad hälso- och sjukvårdslagen föreskriver och de förväntningar som finns på vad sjukvården skall kunna erbjuda och producera, bristande politiskt ledarskap och styrning och inte minst att invånarna inte har tillgång till en fast kontakt med familjeläkare.

Det finns ingen allmänt vedertagen definition av närsjukvård, vilket ytterligare förvirrar befolkning och personal som arbetar i hälso- och sjukvården. En ofta använd beskrivning är att närsjukvård omfattar sjukdomar/insatser som är vanligt förekommande i befolkningen och/eller ofta förekommande för enskild individ. Till detta brukar fogas att det skall vara samhällsekonomiskt försvarbart att tillhandahålla lokalt. Denna beskrivning går att förstå men är inte särskilt klargörande. Det går att visa på många sjukdomar/åtgärder som är svåra att hantera med hänvisning till denna avgränsning. I familjeläkarens uppgifter ingår att samordna patientens sjukvård och att i samarbete med annan specialist kunna svara för uppföljning och behandling vid sjukdomar som primärt handlagts inom annan specialitet (2). Oavsett vilken sjukdom patienten lider av finns ett grundläggande behov av kontakt med familjeläkare.

En viktig orsak till den förvirring som finns kring begreppet närsjukvård är att politiker och tjänstemän blandar ihop tankar om funktion och organisation. Till och med kan man i enskilda landsting skifta mellan dessa två aspekter på begreppet närsjukvård från gång till annan. Ibland avses med närsjukvård en organisatorisk nivå med vissa sjukvårdsresurser, både primärvård annan öppenvård och ibland också sjukhusverksamhet. Andra gånger talas om att olika funktionella delar utgör närsjukvård, ibland också inbegripet kommunens hälso- och sjukvård. DLF ser ingen mening med att fortsätta använda ordet närsjukvård när det inte är möjligt att förstå, än mindre tillför något mervärde för befolkningen eller de som arbetar i sjukvården.

Vetenskap (1) och beprövad erfarenhet talar entydigt för att befolkningen uppskattar en fast läkarkontakt. Det är också bevisat att en ökad tillgänglighet till familjeläkare ger en förbättrad folkhälsa och detta leder också till en kostnadseffektiv vård i sin helhet (1). Hälso- och sjukvårdslagen slår fast att befolkningen skall erhålla vård på lika villkor och erbjudas möjlighet att välja en fast läkarkontakt. Denna läkare skall vara specialist i allmänmedicin. När detta är uppfyllt finns enligt DLF den nära vård som befolkningen behöver, förutsatt att en heltidsarbetande familjeläkare har högst 1500 listade invånare. Naturligtvis behöver också befolkningen i många fall tillgång till andra specialister (privat verksamma och offentliga) utan orimligt långa resor. Familjeläkare och andra specialister skall självklart samarbeta på bästa sätt för att erbjuda patienten god vård. Vi ser dock inte att ett sådant samarbete underlättas av att organisera fram mer eller mindre konstlade närsjukvårdsmodeller. Låt den lokala organisationen formas utifrån de sjukvårdsbehov befolkningen har och där familjeläkaren har den centrala rollen.

Det framstår entydigt att inga lokala sjukvårdssystem kan byggas utan en fullt utbyggd familjeläkarverksamhet, med specialister i allmänmedicin.

I funktionellt hänseende kan den lokalt tillgängliga hälso- och sjukvården beskrivas på följande sätt, grovt förenklat:

• Familjeläkarverksamhet inkl eventuella tilläggsåtaganden enligt PROTOS förslag. T.ex. i mera påtaglig glesbygd finns inte och kommer det inte att finns andra delar.
• Familjeläkarverksamhet enl. ovan tillsammans med andra fristående vårdgivare (privata och/eller offentliga öppenvårdsspecialister etc.), t.ex. vanligt förekommande på något större orter utan sjukhus.
• Familjeläkarverksamhet och andra specialister i öppen vård enligt ovan och därutöver ett eller flera sjukhus,t.ex. större tätorter/städer.

I denna indelning har vi inte tagit med den hälso- och sjukvård som kommunerna bedriver. Indelningen blir inte annan även om denna del tas med då alla kommuner har sådan verksamhet. DLF anser att en välfungerande kommunal hälso- och sjukvård är av mycket stor betydelse för vården av äldre och långvarigt sjuka. En väl utbyggd familjeläkarverksamhet är en förutsättning för att bedriva denna vård.

DLF anser att begreppet närsjukvård är ett av sjukvårdens alla modeord utan förankring i verkligheten.

Oberoende av organisatoriska modenycker, och därmed sammanhängande nya ord, måste hälso- och sjukvården erbjuda en basal vård av god kvalitet. DLF har i samarbete med andra läkarföreningar tagit fram en plattform för ett nationellt familjeläkarsystem (2). Ingen närsjukvård eller annan hälso- och sjukvårdsmodell kan fungera utan att befolkningen får tillgång till en fast kontakt med familjeläkare. En utbyggd familjeläkarverksamhet, som har en nära samverkan med kommunen och andra specialister verksamma inom den lokala hälso- och sjukvården, skapar bästa möjliga förutsättningar att erbjuda invånarna god vård på lika villkor.

Styrelsen

Referenser:
1.
Allmänmedicinens bidrag till effektiv resursanvändning i hälso- och sjukvården. En litteraturstudie över primärvårdens kostnader och kvalitet i Sverige och andra länder. Socialstyrelsen.

2.
Nationellt familjeläkarsystem. Underlag för handlingsprogram. PROTOS-gruppen samverkan mellan DLF, SFAM, SPLF och SYLF.

3.
Kartläggning av närsjukvård – en underlagsrapport inom uppföljning av den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen 2003.