Den 13 och 14 november träffades representanter för DLFs olika lokalavdelningar på Långholmen i Stockholm. Det var dags för årets fackliga seminarium.

Seminariet inleddes på torsdag eftermiddag med att Benny Ståhlberg hälsade välkommen. Efter en kort genomgång av programmet för nästa dag, fick deltagarna sedan sitta ett par timmar i "bikupor" och samtala kring situationen för primärvården i den del av landet som de representerade.

Bikuporna är ett sätt att minimera en diskussionsgrupp till ett mindre antal personer. Dessa grupper fick sedan ett eget rum att husera i. Varje grupp utsåg en protokollförare, och nästa dag på morgonen skulle varje grupp rapportera för de övriga vad de talat om.

På så vis kan alla få möjlighet att komma till tals, och det var inte något problem att få fart på diskussionen. Vi gick runt och hälsade på i de olika grupperna, och det "surrade" rejält i varje rum.

Därefter var det samling för guidad rundtur på fängelset, och sedan middag.

Långholmen har många sevärdheter att bjuda på, och vår kunniga guide tog oss runt i de vindlande korridorerna upp och ner i fängelsets alla hörn.

Fängelset visade sig bara var en del ur öns spännande historia. Men det är naturligtvis det som man först associerar öns namn till. Från början var det bara en kal klippö, men under 1800-talet lade man på stora mängder jord, avfallsrester och lera samt planterade 3000 träd. Det var då Långholmen blev den gröna ön, berättade guiden.

1724 inrättade staten ett spinnhus, d.v.s. en straffinrättning för kvinnor, på ön och därefter skedde utbyggnaden av fängelset successivt.

De sista fångarna lämnade ön 1975 då man helt lade ner och flyttade den delen av verksamheten. Under ett antal år stod byggnaderna och förföll, men sedan började man att rusta upp dem. Först blev det ett vandrarhem, sedan följde en utbyggnad till hotell och konferensanläggning.

Man har strävat efter att ta tillvara den unika miljön, och lyckats bra. Det var lätt att föreställa sig hur livet hade tett sig för fångarna. Ett museum finns idag centralt placerat i hotellets nedre del, och där kunde man bl.a. gå in i en cell så som den tedde sig innan de renoverades och uppgraderades till hotellrum.

Rapporter från bikuporna

Gäster av idag låser emellertid in sig själva i sin cell och sover i en skön säng istället för en bädd av fuktig halm.

Nästa morgon var det återsamling i konferenslokalen, och nu var det dags för de olika grupperna att berätta vad samtalen i bikuporna kretsat kring.

Här är ett axplock av vad som sades:

Kronoberg berättade om bekymmer med besparingar och nedskärningar. Östra Skåne meddelade att familjeläkarsystemet havererat. Från Göteborg fick vi höra talas om Access-akuten som skulle avlasta vårdcentralerna, men visat sig bli en gökunge i det ekonomiska systemet.

I Dalarna har man råkat ut för en "kommendering" att byta vårdcentral. Det är arbetsgivarens sätt att möta läkarbristen. (Vi återkommer till detta ämne i separat artikel i nästa nummer). Dessutom har Landstingsstyrelsen i Dalarna nu beslutat att primärvården får lov att göra avsteg från åtagande enligt primärvårdsplanen.

Gruppen av medlemmar från Stockholm, Uppsala och Örebro berättade att man tyckte det var svårt att aktivera kollegor till fackligt arbete. De påminde om den tid som avsätts till de lokala läkarföreningarna i landstingets budget. Utnyttja den fackliga tiden, uppmanade de.

Dessutom fick vi information om ett omskolningsprojekt i Stockholm. Specialister i andra områden erbjuds att skola om sig till specialister i allmänmedicin. Ett drygt 40-tal var nu på väg via denna ovanliga rekrytering.

Från Skåne fick vi höra att man genomför besparingar genom att inte tillsätta nya tjänster när vakanser uppstår. De hade inventerat olika sätt att överleva på vårdcentralerna och kommit fram till att det fanns olika metoder – listningstak och hårdare prioriteringar var två exempel.

De avslutade med att konstatera att vardagen verkade fungera för de flesta trots allt.

Efter en välbehövlig kaffepaus var det sedan dags för ett antal inbjudna gäster att tala kring ämnet Uppföljning av Nationella handlingsplanen.

Roger Molin från Landstingsförbundet summerade vad det är som följs upp. Han ansåg att det inte var så intressant att räkna tjänster och resurser, utan istället koncentrera sig på resultatet. Detta vållade debatt bland de församlade.

Ariane Andersson från Riksrevisionen (f d Riksrevisionsverket) hade med sig boken Att styra genom att komma överens (se DL 6-03). Det är en granskning av utvecklingsavtalet – det avtal mellan staten, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet som bl.a. ska bidra till att landstingen förstärker primärvården – och de förutsättningar som det har att vara ett effektivt styrmedel.

Granskningen har visat att avtalet har begränsade förutsättningar för att vara ett effektivt styrmedel. Incitamenten för att följa avtalet har varit svaga. Ariane antydde att styrsystemen för resurser är dåliga, och menade att det behövs mer öronmärkta medel i framtiden.

Monica Albertsson från Socialstyrelsen presenterade årsboken Uppföljning av Nationella handlingsplanen. Det är en sammanfattning av landstingens arbete med densamma. Hon presenterade också andra utvärderingar som är på gång och som enligt Roger Molins modell mer är inriktade på att mäta resultat. Dessa utvärderingar är inte avslutade ännu utan beräknas pågå hela nästa år.

Sveriges Läkarförbund representerades av Kåre Jansson och Per Johansson. De påvisade brister i den beräkning landstingen gjort när det gäller antalet distriktsläkare i framtiden. De använder sig av metoden att räkna antalet utfärdade specialistbevis i allmänmedicin, och det håller inte, menade de.

Man vet att flera av specialisterna i allmänmedicin inte är verksamma som distriktsläkare samt att flertalet distriktsläkare inte arbetar med mottagning på heltid. En undersökning som Läkarförbundet låtit göra visar ett snitt på 0,9 i dagsläget. Dessutom vet man också att ett stort antal distriktsläkare inte avser att arbeta med mottagning fram till 65 år, utan beräknar att pensionera sig helt eller delvis dessförinnan. Och med dessa fakta i ekvationen håller inte landstingens prognoser.

Det framkom synpunkter på att Socialstyrelsen planerar sin utvärdering tillsammans med landstingens kontaktpersoner, samtidigt som det är landstingens verksamhet som ska granskas. Denna synpunkt delades av många ombud.

Efter lunch stod ordet närsjukvård på programmet.

Runa Liedén-Karlsson från DLFs styrelse redovisade en definition av detta begrepp som kommit att öka i användning under 90-talet, trots att det egentligen inte finns någon exakt definition över vad som avses med det.

Men ordet används konstant, bland annat har i nuläget 13 landsting planer på att införa "närsjukvård". Därför har DLF sett som en viktig uppgift att komma med en bra definition på vad man anser ska ligga i uttrycket.

– Närsjukvård är ett ord som dyker upp på många ställen. Vi måste förhålla oss till det begreppet, sa Maria Dalemar, vice ordförande DLF.

Detta arbete har resulterat i en skrivning som definierar närsjukvården som en funktion, och inte som en organisation. Man uppmanade ombuden att komma med synpunkter på skrivningen. Några små justeringar gjordes, och dokumentet kan nu läsas på annan plats i tidningen.

Konklusionen är given:
Allmänmedicinen är kärnan och stommen i närsjukvården.

Till sist var det dags för PROTOS. Rapporten är tryckt och klar, och följer med som bilaga till denna tidning.

Benny påminde om att basen skall vara allmänmedicinen och den skall vara nationellt reglerad.

– Det är viktigt att understryka att vi beskriver hur allmänläkarens roll ser ut i primärvården – inte hela primärvården, underströk Benny.

Han fortsatte med att berätta att de presenterat PROTOS för Landstingsförbundet, och att man där upplevt en samsyn kring listningsförfarandet. Nu stod ett närmande till riksdagen och de övriga partierna där på tur.

Mötet bestämde också att en kort version – en A4-sida – ska skrivas. Den ska beskriva PROTOS ur ett patientperspektiv. Meningen med den är att den ska användas när man informerar politiker, tjänstemän och andra som behöver information om rapporten.

– Det är viktigt att vi på olika sätt försöker sprida kunskap om PROTOS till beslutsfattare lokalt, men vi måste också se till att den blir etablerad inom kåren, fortsatte Benny.

– Vad kan vi göra lokalt, frågade han, och det ledde till diskussion bland ombuden. Det är inte alla som är helt överens om fördelarna med ett listningssystem.

Sven-Axel Andersson, sekreterare i DLF, påpekade också att tanken på en nationell reglering kommer att vara som ett "spöke för många landsting".

Inläggen var många, men man enades om att styrelsen fortsätter med implementeringen totalt. De regionala ombuden skall arbeta med att sprida PROTOS lokalt – både bland kollegor och lokala politiker.

Därmed var ett intensivt seminarium över.

Deltagarna checkade ut ur sina celler och lämnade Kronohäktet och Långholmen för denna gång.

Att denna gamla fängelsebyggnad varit en stimulerande och givande konferensmiljö, var samtliga vi talade med överens om.

Vi bad avslutningsvis Benny och Maria summera sina intryck direkt efteråt.

– Jag är nöjd med debatten som blev, sa Benny.

– Det var väldigt bra att de olika aktörerna inom utvärderingen av Nationella handlingsplanen fick komma till tals.

– Det har varit ett positivt och öppet diskussionsklimat, ansåg Maria.

– Ett sådant är en mätare på hur engagerad man är. Dessutom har det varit positiva inslag i seminariet, positiva exempel på vad man kan jobba med.

Det blir antagligen gärna så, om man låter distriktsläkare få komma till en grön ö.

Per Lundblad

Fotnot: Om man är intresserad av Riksrevisionens skrift Att styra genom att komma överens kan man beställa den från: