Lars Andåker – ny VD i Sveriges läkarförbund Den första september tillträdde Lars Andåker posten som ny VD för Sveriges läkarförbund. Hans företrädare Anders Milton lämnade posten efter tolv år till förmån för sitt ordförandeskap i Röda Korset. Lars Andåker har lång erfarenhet av ledarskap, och han anser att den gamla föreställningen om att man som bra ledare samtidigt skall vara en duktig medicinsk specialist är förlegad. Distriktsläkaren var nyfiken på den nye VDn och bokade in en träff med honom i början av november.

Lars tar emot oss på sitt kontor i förbundskansliet på Villagatan 5 i Stockholm, lite skämtsamt kallat "Vita Huset" dessa dagar, eftersom det finns de som finner vissa yttre likheter mellan Lars och den amerikanske presidenten.
Det visar sig snart att han är en spännande person att diskutera med. Lars har många visioner som han framför med kraft och intensitet, samtidigt som det även finns ett återhållsamt, lågmält drag hos honom. Han ställer många motfrågor som svar, och flera gånger under vårt samtal reser han sig upp och går runt i rummet, kommer på sig själv och sätter sig igen samtidigt som han ber om ursäkt för det.
– Jag gör så omedvetet när jag blir engagerad, säger han och ser – nästan – lite förlägen ut.
Viljan att vara med och påverka har lett till att Lars arbetat i olika chefspositioner de senaste 15 åren.
– Från början var jag kirurg, berättar Lars när vi ber honom beskriva sin bakgrund.
– Jag har framför allt jobbat i Östergötland, och jag har en docentur i kirurgi på Hälsouniversitetet i Linköping.
Sedan blev det klinikchefskap, och därefter var det ledarskapet som han blev mer och mer intresserad av. Innan han kom till Läkarförbundet var han centrumchef vid Kirurgicentrum i Östergötland. Det innebär att han var arbetsgivarrepresentant.
– Så jag har förhandlat mycket med Läkarförbundet, fortsätter han, och då har jag suttit på andra sidan bordet.

Förändringsarbete
Det är viljan till att åstadkomma förändringar som gör att Lars valt att satsa på arbeta som ledare.
– Sjukvården är ganska trög att förändra, säger han. Det beror på att det finns en kultur som smyger sig in och som är svår att bearbeta. Men det är inte något som är specifikt för just sjukvården – det finns samma problem i många stora organisationer, fortsätter han och nämner SAS och Ericsson som exempel på den privata sidan samt sjukvården och skolan på den offentliga.
– Det som en tid var utmärkande för problemen inom sjukvården var att man ansåg att läkarna uteslutande hade en medicinsk, professionell roll. Det var andra yrkesgrupper som skulle driva organisation och förändring.
– Det går inte, sammanfattar han med eftertryck.
– Läkargruppen är en så viktig grupp, så välutbildad. De måste vara med och få ta ansvar. Först då kan man förändra!
– Sedan måste man vara klar över att det är ett val man gör när man tar arbetsgivaransvar, fortsätter Lars. Då måste man också inse att man inte samtidigt skall arbeta för att vara en duktig specialist. Man ska vara coach för laget, och då kan man inte samtidigt vara målgörare i kedjan!
– Det innebär också att man måste se och vara tydlig mot alla anställda, säger han och återkommer till hockeymetaforen ytterligare en gång:
– Ett hockeylag är inte bara beroende av sina spelare. Det måste finnas dem som slipar skridskor o.s.v. För alla personalgrupper måste det framgå att man är coach – d.v.s. chef – och att man är den som ska se till att det hela fungerar.
– Det är inte detta som är den traditionella ledarrollen, men jag är övertygad om att det är den rätta.
Men Lars menar inte att man som chef helt ska släppa den praktiska verksamheten.
– Jag hade en dag i veckan på mottagning och operation, när jag jobbade som chef. Det berodde på att jag inte ville tappa kontakten med den delen av verkligheten.

Mångfald
Vi är naturligtvis nyfikna på Lars erfarenheter av primärvården.
– Jag har vikarierat som distriktsläkare i Flen under slutet av 70-talet, berättar han. Men min största kontakt med primärvården är en välfungerande och välskött vårdcentral i Åby utanför Norrköping, där jag bor.
– Jag har fyra barn, och först försökte jag själv att ta hand om dem när de blev sjuka. Men snart insåg min fru och därefter jag att det var bättre att låta någon annan ta över det, och det är mycket skönt att ha det så.
– Det har varit en mycket positiv kontakt som vi haft med den här vårdcentralen genom åren. Jag tror att det är så att primärvården fungerar bättre på mindre orter. Man känner sin befolkning på ett annat sätt, säger Lars och fortsätter:
– Läkarkraften ligger i mötet med människor, och det är viktigt hur patienten upplever det mötet!
När Lars var chef för kirurgkliniken hade de en kontaktman för primärvården. Hans uppdrag var att tala för primärvården.
– Vi gjorde vårdprogram och det handlade mycket om vem som skulle göra vad.
– Det blir ofta stressigt, och då resulterar det gärna i att slutenvården och primärvården sitter och säger vad den andra parten skall göra. Och det är naturligtvis alldeles fel väg att gå, man kan bara lösa de här frågorna tillsammans. Men det förekommer för få sådana kontakter idag, anser han.
– Att vara distriktsläkare är ett väldigt tufft jobb. De ska starta om – och behålla sin empati – så många gånger varje dag. Därför måste de vara herrar över sin egen almanacka, och för att hitta de rätta lösningarna i organisationen är mångfalden viktig.
Ordet mångfald återkommer många gånger i hans resonemang. Privata initiativ som Praktikertjänst, andra kooperativ, landsting och kommunen – det är mixen av alla dessa som är bra, menar han.
– Sätt upp målen och släpp fram lokala initiativ, säger han engagerat. Släpp mångfalden lös! Lås inte in organisationen i en lösning!

Primärvårdens framtid
Hur ser då Lars Andåker på primärvårdens framtid?
– Jag är övertygad om mångfalden, svarar han ånyo. Doktorer, men också sköterskor och andra personalgrupper, måste vara med och fundera över hur det ska drivas.
– Det kommer att vara fler läkare i primärvården, fortsätter han. Primärvården kommer också att ta tillbaka en del av den läkartid som man förlorade i ÄDEL-reformen.
– Jag tror på mötet, att det är viktigt med ett team som jobbar runt omkring och som möter patienten. Det innebär att läkaren använder sin tid till läkaruppgifter. Under en tid tog man bort kringresurser, alltså personer som tog prover, skötte administration m.m. runt läkaren, och det var fel.
– Sedan tror jag också att fler och fler primärvårdsläkare kommer att ha egna nischer i sitt jobb. Att man slår sig ihop och delar upp sig efter sjukdomsgrupper. Det kan vara så att många familjeläkare suttit ensamma för mycket. En indikator på att det är så att en av de stora trivselfaktorerna i sjukhusvärlden är just samarbetet med kollegor.
Lars ser ingen konflikt med målsättningen att alla personer ska ha sin egen specialist i primärvården i en sådan utveckling.
– Det går att lösa även i en sådant upplägg, menar han och ser fördelarna för patienterna i detta system.
– Framtidens åldringar kommer i högre grad att ställa krav på det system de utsätts för. Men de kommer också att ta ansvar för sin vård på ett annat sätt än idag, tror Lars.
– Jag tror inte att vi kommer att vilja bli lika omhändertagna, och det beror på att vi kommer att kunna så mycket mer, spår han och exemplifierar med patienter som idag själva måste ta sig runt till olika avdelningar och enheter vid olika tidpunkter.
– Här har husläkaren en viktig medicinsk roll i framtiden – att ha helhetssynen.

Nationella handlingsplanen
Samtalet glider in på den nationella handlingsplanen för sjukvården i Sverige. Den innebär att mer resurser styrs till primärvården.
– Hur det ska gå till däremot är till viss del beroende av strukturfrågor som ingen ännu riktigt vågat ta i, säger han. Men ytterst handlar det ju om var man vill lägga de resurser man har att fördela. Styrelserna i landstingen sitter ofta på för många stolar samtidigt, och då uppstår intressekonflikter.
– Likväl är det strukturförändringar som är nödvändiga i framtiden, tillägger han. När man tar sådana beslut, är det också mycket viktigt att chefen får politisk uppbackning när media börjar skriva – och det är jobbigt!
– Men vi kommer inte runt detta. För att man ska klara den nationella handlingsplanen och en ökad satsning på primärvården måste vi ta tag i strukturfrågorna, hur jobbigt det än är.
Det finns fler punkter som Lars anser viktiga för att arbetet med den nationella handlingsplanen skall bli framgångsrikt.
– Själva uppdraget måste bli tydligt och definierat, och effekten måste mätas på ett vettigt sätt, säger han. Antalet patientbesök är ett mycket dåligt mått.
– Resultatet måste hamna i centrum. Antalet färdigbehandlade patienter och antalet nöjda patienter – där har vi ett mycket bättre sätt att utvärdera.
– Sedan måste man också satsa på forskning och utbildning – framför allt måste den patientnära forskningen få en större betydelse än vad den har idag. Den ska vara en del av uppdraget, anser han.
Att principen snabbtillgänglig vård för alla skulle kunna leda till att man tränger undan patienter med stora vårdbehov från primärvården, tror han inte på.
– Nej, jag tror inte att det behöver bli en sådan konflikt. Framför allt inte om man ökar läkartätheten i primärvården, svarar han.

Prioriteringar
Dagen innan vårt besök fick den s.k. 0–7–90-regeln (som innebär att det ska vara 0 dagars väntetid för att komma i kontakt med primärvården, max 7 dagars väntetid för att få träffa sin läkare och max 90 dagars väntetid för att få sin planerade behandlingsinsats som t.ex. en operation) stor uppmärksamhet i media.
Socialminister Lars Engquist gick offentligt ut och tillkännagav denna regel som ett mål man hade satt upp för framtiden. Vi frågar Lars Andåker om hur han ser på den.
– Tanken är riktig, svarar han direkt. Men det räcker inte att man bara säger det. Man måste också tydliggöra den genom att öka läkartätheten i primärvården.
– Sedan är arbetet med lokala arbetsplaner viktigt, enligt nationella planen skall sådana komma in till socialdepartementet den 30/6 varje år. Men jag har en känsla av att det arbetet bara är i sin början.
– Det man kan fundera på är 90-dagarsregeln, fortsätter han. Den kan få undanträngningseffekter.
Det här för in vårt samtal på framtida prioriteringar mellan olika sjukvårdsgrupper. Vem ska ta hand om den frågan? Hur ser Lars på läkarnas roll i ett sådant sammanhang?
– Prioriteringsfrågorna är ytterst en politisk fråga, svarar han. Man har ryggat för den länge nu. Prioriteringen mellan olika sjukvårdsgrupper har ägnats ett otal konferenser vid det här laget, utan att man kommit särskilt långt.
– Vi läkare prioriterar inom en sjukvårdsgrupp, och det är ett ansvar som vi måste ta på oss. Prioriteringen mellan grupperna – ska vi satsa på starroperationer eller höftleder t.ex. – klarar läkarna inte av. Den är politisk. Men läkarna kan vara med här som en profession – att ge goda råd helt enkelt.

Individuell lönesättning
Hur ser då Lars på förbundets arbetsuppgifter i framtiden? Ska det vara enbart policyskapande eller ska det ha en avgörande roll i förhandlingar? Utvecklingen idag innebär att mer och mer förs ner på lokal och individuell nivå.
– Förbundet ska ha en roll i de stora ramarna i förhandlingarna, huvudprinciperna i ett avtal. Sedan ska det ner på det lokala planet, ända ner på individuell nivå med lönesamtal, svarar han.
– Jag är absolut för individuella löner, men jag tycker att man kan ifrågasätta offentliga löner, d.v.s. att andra vet vad du tjänar. Det bör inte vara så. Inom den privata sektorn, som ju länge har tillämpat individuell lönesättning och har lång erfarenhet av det, är lönerna inte offentliga.
– Det har funnits många problem i samband med att man infört individuell lönesättning inom hela den offentliga sektorn, medger han. Men det beror främst på att man inte har varit van att hantera den här frågan. Därför har det ofta vållat problem på sina håll. Men det kommer att rätta till sig i framtiden.
– Hur skulle det gå i framtiden med lönerna om man inte tillät några nu att sticka iväg, frågar han retoriskt.

Vill vara med i debatten
I en artikel i Dagens Medicin, som publicerades när Lars tillträdde på posten tidigare i år, sägs det att han vill överlåta åt förbundets ordförande Bernhard Grewin att sköta politiken och opinionen. Själv skulle han koncentrera sig på att leda arbetet vid kansliet. Det är en beskrivning som Lars inte tycker är riktig.
– Jag vill vara med i policyfrågor, säger han. Visserligen är det ordföranden som har det uppdraget primärt, men jag vill vara med och föra ut förbundets politik.
Och han visar upp en present han fick från Mikael Sjöberg, statssekreterare på Socialdepartementet, när han tillträdde jobbet: En röd telefon, där man tagit bort alla siffror utom just dem som behövs för att ringa till Mikael.
Lars har en egen "Het linje" till Socialdepartementet. Naturligtvis är det ett skämt, en ploj vänner emellan, men det finns nog också en uttalad uppfattning därunder.
Blotta tanken på att denne man med sin dynamiska, målinriktade energi och visioner om vården i framtiden inte skulle deltaga i debatten är absurd.
Vi kommer säkert att få höra talas om Lars Andåker ofta i framtiden.

Per Lundblad