Stadsdelen Bergsjön ligger strax öster om Göteborg. Denna välkända förort är mest förknippad med dystra siffror om arbetslöshet och kriminalitet. I centrum ligger Rymdtorget och här finner vi också Bergsjöns vårdcentral.
Patientarbetet är ofta mycket tungt i denna del av staden. Ändå finns det flera läkare som arbetat väldigt länge just här. För att bättre orka med, har de under tio års tid prövat en modell med schemalagd handledning – och funnit att den på ett bra sätt hjälper dem både att utvecklas i sin läkarroll samt bättre orka med det slitsamma vardagsarbetet. 
Distriktsläkaren for ut till Bergsjön för att få höra mer om detta sätt att hantera en läkares vardag.

Dörren mellan receptionen och själva mottagningen är ordentligt låst. Den öppnas elektriskt av receptionisten när hon kontrollerat att den sökande har ärende och beställd tid. 
Redan denna rigorösa inpasseringskontroll gör att det märks att Bergsjöns vårdcentral inte riktigt liknar de flesta andra vårdcentraler. När vi sedan kommer in i personalens konferensrum får vi ytterligare ett bevis för detta. Här står två fantastiska skåp, fulla med presenter till personalen från tacksamma patienter. 
Det är en fascinerande samling föremål, som väl avspeglar den kulturella mångfald som stadsdelens innevånare representerar. Mitt emellan skåpen tronar den kanske mest udda presenten – en hög vattenpipa!
Men här finns också bonader, kläder och diverse prydnadsföremål. Det känns som att titta in i en basar någonstans i Mellersta Östern när man betraktar samlingen.
Och lika mycket som den representerar de patienter som besöker Bergsjöns vårdcentral, manifesterar samlingen genom sin existens även det goda förhållande som uppenbarligen råder mellan dem och deras doktorer. 

Regelbunden handledning
Vi sliter oss från presentsamlingen och slår oss ned. Här sitter Monica Holmberg, med 18 år bakom sig på Bergsjöns vårdcentral, Kerstin Hagström, som arbetat här i 15 år och Ingrid Hergert som arbetat här de senaste 12 åren. Alla tre är specialister i allmänmedicin.
Dessutom har vi två vikarierande läkare, Sara Habibi och Kim Gunnarsson, med oss i samtalet.
Det är i just detta rum som kollegorna på Bergsjöns vårdcentral träffas regelbundet, prick kl 15.00 varannan onsdag. (Med undantag för sommaren och julen.) Under ledning av en psykolog har de då en och en halv timmes handledning, och det är den som vi vill ta del av deras erfarenheter av och synpunkter på.
Handledningen leds av psykolog Stefan Sanner, som inte har någon annan koppling till vårdcentralen eller dess patienter. Varje tillfälle är en och en halv timma långt, och det är en tid man håller på.
Stefan är den som leder samtalet, och kommer ofta med allmänna exempel från sin egen psykologpraktik och de erfarenheter han har därifrån.
Man samtalar mest om patientfall, inte den kliniska behandlingen, utan om mötet med patienten. Men man kan också komma in på samtalsmetodik, missbruksproblematik och personlighetsstörningar. Dessutom kan handledningstillfällena vara ett naturligt forum för att ta upp själva verksamheten och förändringar av organisationen. Men det är ändå en mindre del av tiden som avsätts till det. 
Samtliga fyra ordinarie läkare på vårdcentralen och de vikarier som finns där deltar. Vid vår träff saknas alltså en av de ordinarie, men alla är positiva till handledningen och modellen man arbetar efter.
– Fast jag tycker personligen att det är för ofta med en gång varannan vecka, säger Ingrid. För min del hade en gång i månaden varit lagom. Men det är min åsikt, fortsätter hon, och de andra håller inte med mig.
– Nej, vi andra föredrar en gång varannan vecka, fyller Kerstin i. Om det av någon anledning skulle bli inställt – exempelvis p.g.a. sjukdom, blir det så väldigt långt mellan gångerna.

Behov av avlastning
Hur kom det sig att ni började?
– Det var helt enkelt så att ”droppen rann över” en gång för tio år sedan, berättar Kerstin. Det var en patient inne hos Monica som betedde sig hotfullt och ”började veva”. Det ledde inte till någon direkt misshandel, men var mycket otrevligt.
– Vi var trötta och nedkörda, minns Monica. Så kom den här dåliga konsultationen. Direkt efteråt åkte jag helt sonika hem. Och vi insåg att vi måste ha stöd och hjälp för att komma vidare.
– Vi behövde avlastning, en möjlighet att hantera allt det här, fortsätter Kerstin.
– Läkaren sitter ju ofta själv, ensam med sin patient, säger Monica. Så vi kände att vi behövde hjälp med att utveckla hur vi ska möta patienten. Så vi vände oss till vår avdelningsföreståndare här på vårdcentralen och sa att vi måste få hjälp med det. På det sättet kom vi igång.
– När vi idag berättar för andra kollegor om vår handledning, tycker de att det låter positivt, säger Kerstin. De säger att det kan ni behöva ”där ute”.

Ovanliga sjukdomar och problem
Hur är det då att jobba ”här ute”?
– Det är omväxlande, dramatiskt och bisarrt, svarar Ingrid. Det är många oväntade händelser, många sjukdomar som är ovanliga bland svenskar, typ scolioser, obehandlad TBC eller hjärtfel och malaria. Det kryllar t.ex. av helikobakter här. Det gör att det blir roligt – alltså omväxlande och intressant – att jobba som läkare.
– Vi har alla schatteringar av psykotraumatiska sjukdomar, fortsätter Kerstin. Allt detta beror naturligtvis på att vi har så många flyktingar som bor här.
– Det jobbiga är mötet med dessa personer, inflikar Monica. När man känner att detta som du talar om kan jag inte hjälpa dig med.
– Andra yrkesgrupper som konfronteras med människor som har stora problem, som t.ex. kuratorer och psykologer – för dem är sådana här avlastningssamtal självklara och de skulle inte kunna tänka sig att arbeta utan dem, säger Kerstin vidare.
– Stefan har lärt oss vikten av att lyssna, berättar Ingrid. Vi har patienter som har varit med om att deras barn har blivit skjutna. Då är det viktigt att lyssna. Dom behöver prata av sig.
– Efter ett sådant samtal kanske patienten går ut med rak rygg, fortsätter hon, och doktorn går hem med krökt. Därför är det viktigt att komma till insikt om att det är just det vi kan göra – lyssna på dem. Men inte bota dem från det de har berättat.
Har ni ofta möten av en sådan natur? frågar vi, och svaret låter inte vänta på sig:
– Flera varje dag, säger samtliga fem närvarande runt bordet unisont.
– När de kommer till mig, berättar Ingrid, kan jag undersöka dem, ta prover och hitta bakterier. Jag kan ställa diagnos och skriva ut medicin. Men patienten mår fortfarande dåligt, och kommer hela tiden tillbaka. Det beror på allt annat som patienten varit med om, och som hon/han har behov av att prata om.

Handledning – en nödvändighet
Klarar ni då av att hantera detta bättre, tack vare handledningen?
– Ja, svarar Monica tveklöst, jag gör det.
– Ja, och vi får även hjälp med att gå vidare, kommenterar Kerstin. Hjälp med att utveckla konsultationstekniken.
– Stefan har också lärt oss att begränsa oss i tid, fortsätter Ingrid. Jag var lite rädd för det innan. De riktlinjer vi satt upp är bra. En halvtimme är och ska vara en halvtimme.
– I våra kretsar talade man tidigare inte så mycket om mötet med någon som mår mycket dåligt, säger Kerstin. För patienten är det bra att prata av sig, och det gäller för oss att inte bli nedtyngda. 
– Samtidigt är det självklart så att vi måste ha kvar ett engagemang för patienten också, fortsätter hon. Det är denna gränsdragning, och förmågan att hantera den professionellt som utvecklas i handledningen.
Utvärderar ni handledningen? undrar vi sedan.
– Ja, vi utvärderar den varje år, svarar Kerstin. 
Har handledningen ändrat inriktning under dessa tio år?
– Ibland har vi glidit bort från patientmötet och hamnat i organisationsfrågor istället, säger Monica. Men annars har inriktningen varit ungefär densamma.
– Oftast utgår vi från specifika patientfall, fortsätter Kerstin. Vi diskuterar t.ex. hur vi ska göra för att få en speciell patient att sluta röka, gå ned i vikt m.m.
– Hur vi ska argumentera, förtydligar Ingrid.
– Det kanske inte låter så märkvärdigt i sig, säger Kerstin, men ofta befinner sig våra patienter i en situation där man inte kan ta till sig information om livsstilsråd som motion och rökning.
Hur klarar ni av att undvika konflikter om era egna revir i gruppen? frågar vi och för andra gången kommer ett unisont svar från gruppen runt bordet:
– Det är det som är Stefans roll! säger alla. Han fungerar som en sorts katalysator som för upp allas problem till en allmän nivå som man kan diskutera.
– Jag är färsk i det här yrket, säger Kim. Som jag ser det så är handledning nödvändig. Någon gång kanske man blir ovänner, och det är då man behöver Stefan. 
– Men han ger mig också vinklar: ”Så här kan du tackla den patienten.” Ofta har han exempel från sin egen praktik. 
– Vi hade nog utvecklats ändå, fortsätter Kim, men inte lika mycket. Och jag tror att vi hade fastnat i vår oförmåga att lösa vissa problem.
Är det extra nödvändigt just här?
– Det är livsnödvändigt här, säger Sara, men det behövs överallt. Jag har jobbat på fler ställen och har märkt att det behövs där också.
– När vi säger här, menar vi hela Göteborg, säger Kim. Men det är extra viktigt – för hela Göteborg – att det fungerar just här. Sänk den här vårdcentralen, och hela Göteborg skulle få stora problem…

Tuff arbetsmiljö
Det är en tuff miljö att jobba i på Bergsjöns vårdcentral. Förutom många tunga patienter med stor problematik, finns även insikten om att något skulle kunna hända dem som jobbar där. Förutom den låsta dörren in till själva mottagningen, bär nu alla läkare ett överfallslarm.
– Hittills har vi inte behövt använda det, säger Kerstin, men det är tyvärr nödvändigt att vi har det.
– Innan vi började med låst dörr, kunde vi inte gå ut från våra rum, berättar Ingrid. Det stod fullt med folk som alla ville ha tag på oss där.
– Vi har lärt oss att observera, fortsätter Kerstin. Vi har uppmärksamhet på att det kan hända saker i det slutna rummet. Den insikten finns hos alla. Det är t.ex. helt OK att någon ur personalen kommer in och stör – det är kanske så att de egentligen vill kolla läget.
Trots detta har Monica, Kerstin och Ingrid jobbat här mycket länge. Vi frågar dem hur det kommer sig att de stannat kvar.
– Jag känner att vi har höjt kvalitén under denna tid, svarar Monica. Dessutom tycker jag att jag har utvecklats både som doktor och person.
– Vi har fått viktiga erfarenheter av t.ex. flyktingfrågor, fyller Kerstin i. 
– Ja, och vi har konsulterna vi behöver – Kris- och Traumaenheten och allmänpsykmottagningen i Kortedala – och ett gott samarbete med dem, fortsätter Monica.
Hur tror de då att tillvaron hade gestaltat sig det senaste decenniet om de inte haft handledning? Frågan vållar en stunds funderande i gruppen.
– Jag tror nog att jag hade känt mig mycket mer famlande, svarar Monica efter att ha tänkt efter.
– Eftersom den hela tiden behandlar pågående ärenden i jobbet, kan man inte sätta punkt, säger Kerstin.
– Ja, och samtidigt så kan jag säga att de gånger som jag skrattat mest i mitt yrke, är på handledningsträffarna, säger Ingrid, och avslutar med:
– En viktig sak som det har lett till är att jag har insett att andra också har tunga patienter
– Den tid som man avsätter till handledning, har man igen genom att man blir effektivare och mår bättre, fortsätter Monica. Vi distriktsläkare är väldigt ensamma i vårt yrke… Här har vi fått lära oss att vara uppmärksamma på signaler om utbrändhet och reagera i tid på dem. Det är mycket viktigt, för vi är i riskzonen.
Så därför kommer de sex läkarna på Bergsjöns vårdcentral att träffas nästa onsdag igen. Nu är man inne på det elfte året, och man har inga planer på att upphöra.

Per Lundblad