På en av höstens blåsigaste dagar samlades representanter för DLFs olika lokalavdelningar. Mötet var denna gång förlagt till Såstaholm Konferens, Täby. Drygt 30 personer samlades för att som första punkt lyssna till ordf. i Alment Praktiserande Laegers forening, Hans Kristian Bakke, som berättade om förberedelser och införandet av den norska fastlegeordningen.

Det är lätt att tro att husläkarlagen och den norska fastlegeordningen är i stort sett samma sak, men det visade sig snart att det finns stora skillnader även om båda systemen syftar till att patienterna skall vara listade på en doktor. Jag skall här i korta ordalag peka på de största skillnaderna.
I Norge är det ett nationellt system och kommunerna administrerar primärvården. Förberedelsearbetet har varit omfattande i Norge. Första förslaget kom redan 1978, då från allmänläkarna. I mitten av 90-talet genomfördes under fyra år ett fullskaligt försök i fyra kommuner med olika befolkningsunderlag och geografiskt spridda över Norge. Utifrån detta försök förhandlades grunderna till den nu gällande fastlegeordningen fram.
Läkarna var i denna förhandling mycket bestämda över att de själva måste ha en rätt att sätta ett tak för sin lista. Vidare anser allmänläkarna i Norge att det är viktigt med en procentuellt liten del av ersättningen i form av kapitering, största delen skall vara prestationsersatt med hänsyn tagen till besökets längd, provtagning, behov av specialundersökningar m.m.
Dessa delar har man lyckats att få igenom i förhandlingen. Listningen är genomförd och den sköts av kommunerna. En rad nya läkare har kommit till primärvården. För att arbeta enligt fastlegeordningen krävs ingen specialistkompetens men specialister i allmänmedicin får högre ersättning per besök vilket är ett viktigt incitament. I Norge görs i stort sett hela specialistutbildningen på vårdcentralerna och Norge räknar med att få ett läkaröverskott inom en inte alltför avlägsen framtid.

Skillnader och likheter
En hel del i själva grundinriktningen skiljer oss som ni ser åt, vi har landstingen som alla skapar sina system, önskemål om hög andel kapitering och i stället viktning av patienterna samt krav på specialistexamen för att kunna lista. Ytterligare en tydlig skillnad framkom, vilket vi känner till sedan tidigare, de norska allmänläkarna är positiva och glada och rekryteringsbekymmer finns egentligen inte idag efter genomförandet av fastlegeordningen.
Dessa funderingar kring skillnader och likheter fortsatte sedan i smågruppsdiskussioner där vi också diskuterade våra landstings arbeten med nationella handlingsplanen, nya listningssystem m.m. Vid den efterföljande redovisningen av diskussionerna framkom det bland annat att svenska distriktsläkare är oerhört angelägna om att ha rätt att sätta tak på sin lista och att det måste accepteras att en andel av befolkningen ej kan få någon fast läkarkontakt eftersom bristen på allmänläkare är så påtaglig. Detta faktum måste bli tydligt för såväl patienterna som politikerna.

Sveriges ordförandeskap i UEMO
DLFs förre ordförande Christina Fabian är vald till UEMOs ordförande på fem år fr.o.m. 2002 då Sverige erhållit ordförandeskapet. Detta fick vi en direktinformation om av Christina tillsammans med Läkarförbundets internationelle sekreterare Johan Lindberg. UEMO presenteras på annan plats i tidningen.

Utbildning
Gunilla Hoffstedt från Läkarförbundet informerade och diskuterade utbildnings- och fortbildningsfrågor med oss. Förbundet arbetar med fyra typer av utbildningsområden: 
1. Grundutbildning
2. AT-ST-utbildning
3. Kompetensutveckling
4. Forskarutbildning
Utbildningsboken för AT har tagits fram av Läkarförbundet och Läkaresällskapet i nära samverkan med studierektorsgruppen. Materialet i denna finns också att hämta på nätet. En svårighet med AT-utbildningen har varit att få ett huvudhandledarskap att fungera. Flera landsting har ansökt om och fått dispens för att starta AT-blocken med en månad allmänmedicin för att AT-läkaren snabbt skall komma i kontakt med primärvården och för att träffa sin huvudhandledare som då är allmänläkare. Detta har fungerat mycket bra.

Missnöje bland ST-läkare
SYLF(Sveriges Yngre Läkares Förening) har under året tagit fram en ST-rapport som tyvärr visar att en stor del av ST-läkarna är missnöjda med sin specialistutbildning. Rapporten omfattar ST-läkare från alla specialiteter. I samband med detta framhöll Gunilla att SPUR-inspektionerna finns just för att öka kvalitén på ST-utbildningen. I Läkartidningen 45/2001 fanns en artikel om SPUR-inspektioner.

Förbundets fortbildningsprogram
Fortbildningsfrågorna har man arbetat aktivt med i Läkarförbundet sedan 1996. Två institut kommer att ha olika roller i fortbildningsfrågor, Familjemedicinska institutet som har ansvar för fortbildningsfrågor för alla personalgrupper inom primärvården med särskilt fokus på teamet, och institutet för läkares fortbildning (detta namn är inte helt klart ännu).
Fortbildningsfrågorna måste vi ta till oss var och en där vår egen motivation för fortbildning och arbetsgivarens ansvar för fortbildning måste samverka så att personliga utbildningsplaner blir upprättade. Förbundet har tagit fram ett program som beskriver fortbildningen i fyra steg:
1. Gör en individuell fortbildningsplan
2. Utveckla stödfunktioner
3. Samverka
4. Följ upp och utvärdera
Britt Sjölin-Israelsson redogjorde för arbetet med att föra ut innehållet i fortbildningsprogrammet.
För att fortbildningen skall nå ut i vardagen krävs bl.a. utbildade, arvoderade FQ-ledare, individuella utvecklingsavtal samt insamling och publicering av goda exempel t.ex. tjänster med särskilda utbildningspengar/satsningar.
Loggböcker för fortbildningsaktiviteter ses som något mycket positivt, och kan vid behov fungera som grund för CV.
Arbetsmiljön
Styrelsen hade informationspunkter där särskilt arbetet på arbetsmiljöområdet genomgicks. 
Två skrifter är framtagna och finns på Läkarförbundets hemsida eller via DLFs kansli. Ett hållbart läkarliv och Arbetsbeskrivning för skyddsombud.

Familjemedicinska institutet (FAMI)
Innan alla skyndade till sina transporter hem redogjorde Svante Pettersson, Socialdepartementet för propositionen som lämnades 6/11 angående det Familjemedicinska institutet (FAMI). Propositionen skiljer sig inte mycket från slutrapporten. Ett avsnitt om Kvalitetsarbete och metodutveckling har tillkommit.
FAMI skall bl.a. tydliggöra förutsättningar för rekrytering genom att:
• Identifiera och sprida kunskap om vad som kan underlätta rekrytering.
• Uppmärksamma arbetsmiljö och arbetsorganisation.
FAMI får enligt propositionen en viktig uppgift att sprida information till befolkningen om primärvårdens innehåll och dess möjligheter.
Riksdagsbehandling blir det sannolikt i januari 2002 och start februari/mars 2002.
Efter två dagar med fokus på allmänläkarfrågor ur olika perspektiv skildes vi åt i höstmörkret.

Maria Dalemar