I föregående nummer av denna tidning presenterade vi våra tankar kring den s k nationella handlingsplanen. Sammanfattningsvis var vi positiva till att man vill satsa på primärvården och att man verkligen slår fast att det bör finnas en allmänläkare per 1500 invånare. Samtidigt är det uppenbart att det löser inte alla problem. Tillskottet av resurser räcker inte att fullfölja den i planen omtalade strukturomvandlingen. Vid detta tillfälle var det också osäkert huruvida förslaget skulle erhålla politisk majoritet i riksdagen. Det var endast centerpartiet som gav sitt stöd för förslaget.

Under utskottsbehandlingen har förslaget nagelfarits ordentligt. Vid vårt fackliga seminarium i november 2000 deltog socialutskottets ordförande, Ingrid Burman, som redogjorde för utskottets tankar.

Det var glädjande att man redan några dagar efter detta ändå fick en politisk majoritet i utskottet för förslaget. Bl a folkpartiet beslöt att stödja förslaget. Man gjorde vissa ändringar.

En ändring var att man årligen bör inrätta 220 ST-läkartjänster i stället för 170 och därvid nå målsättningen 1/1500 redan efter 8 år i stället för 10 år som ursprungsförlaget. Denna ändring är ur vår synpunkt ingen nackdel. Det är också glädjande att man i förslaget behållit skrivningen med kravet på allmänläkarspecialitet för de läkare som skall vara patientens fasta läkarkontakt.

Den 24 november behandlades förslaget i riksdagen. Man fattar dock beslut först den 29 november 2000. Så i skrivande stund (26/11) vet vi inte med säkerhet hur det går men allt talar ändå för att planen skall få gehör i riksdagen.

Därmed återstår det svåra jobbet. Det gäller att tillse att detta inte enbart blir vackra ord. Bristerna i förslaget är ju att det inte finns någon sanktion mot huvudmännen om man tänker använda pengarna på annat sätt. Det finns endast krav på att man via Socialstyrelsen skall göra uppföljning av hur pengarna användes. En annan svårighet som vi tidigare diskuterat på denna plats många gånger är att kunna rekrytera såväl distriktsläkare som ST-läkare i tillräcklig mängd. Vi måste också kunna locka tillbaka alla de som är allmänläkare och som nu gör något annat. Därvid torde problemen med arbetsmiljön vara de viktigaste att lösa.

För att vi skall nå de nu av riksdag och regering uppsatta målen krävs ett stort arbete lokalt. Vi tror att det är av avgörande betydelse att på lokalplanet påverka politiker och beslutsfattare. Det är ändå lokalt man kommer att ha makten att besluta hur de kommande resurserna skall användas. Den nationella handlingsplanen är ingen strikt lag som tvingar landsting och kommuner att göra på ett visst sätt. Man kan snarast se det som ett "letter of intent", där man med olika lösningar skall försöka nå det mål som skisseras.

Som sagt nu är tiden inne för att påverka – det är nu som man kommer att bestämma vår framtid. Använd alla kanaler för detta. Glöm inte i detta sammanhang de lokala läkarföreningarna som har många kontakter med landstingets centrala beslutsfattare. Det finns distriktsläkare i alla läkarföreningars styrelser.

Vi får önska varandra ett stort lycka till i förverkligandet av planens mål!