Millenniets första fackliga seminarium var återigen förlagt till Steningevik i Märsta.
Vädret var tidstypiskt med regn och mörker, men kursgårdens vackra läge vid Mälaren och dess trevliga atmosfär och inte minst de livliga diskussionerna gjorde att vi för en kort tid glömde höstrusket utanför.

Det fackliga seminariet var i år mycket välbesökt med många styrelseledamöter från DLFs lokalföreningar ute i landet. Vi hade också många inbjudna gäster och föreläsare.

Mötet hade ett par huvudteman – vår arbetsmiljö och den Nationella handlingsplanen.

I diskussionerna angående vår arbetsmiljö gled de inte helt oväntat ut i löne- och ersättningsdiskussioner. Även om en god lön inte kan ersätta en dålig arbetsmiljö, är det åtminstone ett tecken på uppskattning. Många ställde frågan, hur man skall kunna rekrytera nya läkare till en arbetsplats med redan dålig bemanning om de inte erhåller en skälig lön? Och kan man betala stafettläkare, ofta utan specialistutbildning – varför kan man då inte betala ordinarie distriktsläkare?

Nationella handlingsplanen

Sven-Axel Andersson redogjorde kortfattat för handlingsplanen och DLFs syn på innehållet och vad den kan beräknas ge för primärvården.

Den nationella handlingsplanen innehåller åtgärder för att utveckla hälso- och sjukvårdens grundläggande struktur och inriktning. Den satsning som föreslås, 9 miljarder fördelat på 4 år ( 2001–2004), skall stärka primärvården i landsting och kommuner, användas till förbättrat stöd till grupper med psykisk ohälsa och till utbildnings- och utvecklingsinsatser.

Det vi ställer oss positiva till i planen är satsningen på en allmänläkare per 1500 invånare, och att man föreslår att den fasta läkarkontakten inom primärvården skall vara en allmänläkare.

Det är också bra att de prioriterar hemsjukvården och vården inom särskilt boende, och att de ställer sig positiva till ökad mångfald.

Det vi har invändningar emot är att det resurstillskott som föreslås är otillräckligt, och på intet sätt kan kompensera den obalans som uppstått mellan primärvårdens resurs och dess uppdrag. Vi tycker också att den onyanserat fokuserar på tillgängligheten i primärvården.

Det finns ingen diskussion i planen om prioriteringar och den av riksdagen tagna prioriteringsutredningen innehållande fyra prioriteringsgrupper.

Vår första gäst var Ellen Hyttsten, landstingsdirektör i Jämtlands län.

Hon var mycket positiv till intentionen och viljan i nationella handlingsplanen. Hon ansåg att det här behövs för att lyfta fram primärvården. Även hon var dock rädd för att pengarna skulle, som så många gånger förr, enbart gå till att täcka "svarta hål ". För att lösa problemen med tillgänglighet, ville hon också som många andra landsting, lösa det med en utökning av andra personalgrupper! Återigen fick vi en stark känsla av att kravet på tillgänglighet kommer att leda till att grupper med större vårdbehov får stå tillbaka.

Handlingsplanens författare

Roger Molin från Landstingsförbundet och författare till Nationella handlingsplanen, (under denna tid tjänstledig och anställd av Socialdepartementet) var näste gäst under dagen. Han gav oss en detaljerad beskrivning över arbetet med planen.

Planen är framtagen på fem olika grunder varav en och den viktigaste är att en resultatbedömning av vården under 90-talet visat på – att alla insatser på alla nivåer har ökat trots en real minskning av medlen med 8%!

Detta har lett till att man inser att vården behöver ett resurstillskott! På dessa grunder har regeringen beslutat lägga detta förslag för att tillföra vården extra pengar. De områden som regeringen velat prioritera är således primärvård och psykiatri samt att stödja mångfalden inom vården och ge nationellt stöd till kunskapsbaserad vård.

Både han och nästa gäst Ingrid Burman, ordförande i Socialutskottet, talade varmt för planens idé om att utveckla primärvården. Intentionen och viljan är klar och tydlig hos båda. De vill öka antalet allmänläkare och de vill styra över från sjukhusvård till primärvård, då de bedömer att primärvården kan ge mest kostnadseffektiv vård. I planen vill man också utbilda fler allmänläkare och rekrytera invandrade läkare. Allt detta är mycket positivt och bejakades av deltagarna i seminariet.

Vad som däremot väckte undran och allmän debatt var att det inte finns några som helst riktlinjer till landstingen hur detta skall genomföras. Det finns heller inga öronmärkta pengar eller andra styrinstrument. Det vill säga man lämnar helt över till landstingen att förvalta pengarna och varje landsting skall på egen hand "öka antalet allmänläkare", och styra pengarna till primärvården!

Det som också väckte en viss förundran var Roger Molins idé att primärvården skall avlasta sjukhusen, främst då med onödiga inläggningar! Vi förstod alla att det fortfarande råder en viss okunnighet om vilka arbetsuppgifter primärvården har och vilka uppgifter vi tagit över från sjukhusen under de senaste åren!

Uppföljning

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att följa upp handlingsplanen med årlig avrapportering till regeringen. De skall också verka för bildandet av det familjemedicinska institutet i samråd med Landstingsförbundet. Landtingsförbundets uppgift i övrigt är främst att stödja landstingen lokalt i arbetet med att genomföra planen.

Sammanfattningsvis kan man säga att det återigen är en mycket tydlig verbal satsning på primärvården, att det nog finns en politisk stark vilja och ambition att vilja satsa på primärvård, men att man som förut inte vågar ta steget fullt ut, och inte vågar ge sig på någon form av aktiv styrning.

Arbetsmiljö

På eftermiddagen anslöt Ragnar Kristensson från förbundet och visade på sin skrift "Vägledning för skyddsombud". Den kan och bör läsas av alla som är intresserade av arbetsmiljöfrågor, och inte bara av skyddsombud. I den skriften kan du läsa om arbetsgivarens ansvar och din egen roll som arbetstagare. Skriften kan beställas från förbundet.

Därefter fick vi en rapport av Benny Ståhlberg, en av representanterna i ALG (Arbetslivsgruppen) från Arbetslivsenkäten. Det är en enkät som sänts ut från Läkarförbundet till 5% av dess medlemmar. Svarsfrekvensen var mycket hög, 85%. Frågorna berörde områden som ansvarsfördelning på arbetet, läkarens inflytande över arbetets uppläggning, organisationen på arbetet och hur läkaren mår under arbete och fritid.

Enkäten har givit en skrämmande bild. En stor del av kåren, nästan 60% anser att tidspressen är för stor. Nästan 25% av doktorerna dras ofta eller mycket ofta med perioder av trötthet och nedstämdhet, som de har svårt att ta sig ur. Hälften av alla läkare känner sig ofta eller mycket ofta psykiskt uttröttade efter arbetet. Generellt mår kvinnliga läkare sämre än manliga och allmänläkare mår sämre än sjukhusläkare. Landstingsanställda läkare mår sämre än privatanställda.

Han berättade att ALG arbetar kontinuerligt med dessa frågor.

Rapporten bekräftade mycket av vad som redan diskuterats under dagarna. Det kommer att krävas krafttag både från förbundet och från lokalföreningarna och från våra kollegor för att få arbetsgivarna att ta sitt ansvar i denna fråga.

Mångfald

De senaste åren har man från politiskt håll alltmer bejakat att andra uppdragsgivare än landstinget driver sjukvård. I vissa landsting har intresset från de anställda varit stort, då man hyst en förhoppning om att det kan vara ett sätt att skaffa sig en bättre kontroll över verksamheten och också få en bättre arbetsmiljö. Oftast har initiativet kommit från de anställda själva, men i vissa landsting, som exempelvis Stockholm, har vissa sjukvårdområden beslutat att samtliga vårdcentraler skall upphandlas.

För att bistå läkare som vill "knoppa av" har Läkarförbundet ett helägt dotterbolag Praktikkonsult AB, som kan ge juridisk och ekonomisk rådgivning kring företagande till förbundets medlemmar. Vårt möte gästades av en av deras anställda, Christian Fischerström.

Han berättade att det görs 25 miljoner besök i öppen vård i Sverige varje år. 6,3 miljoner, det vill säga 25% av dessa görs i privat vård. Det privata allmänmedicinska vården står för 10% av besöken!

Han beskrev för oss olika avtalstyper, samt kortfattat lagen om offentlig upphandling. Kortfattat kan sägas att hans föredragning var mycket koncis och klar och trots att alla innan var trötta efter en intensiv dag, tycktes man erfara en känsla av total förståelse!

Under seminariet fanns också tid för gruppdiskussioner. Under dessa diskuterades framförallt rekrytering, arbetsmiljö och lönelägen.

Avslutningsvis kan sägas att årets fackliga seminarium var mycket givande. DLFs styrelse tackar våra gäster och inte minst alla entusiastiska styrelseledamöter från de lokala DLF-styrelserna, och vi ser fram emot nästa års seminarium!