Två av dagens ständigt återkommande slagord är "Personalen är vår viktigaste resurs" och "Patienten i centrum". Helt uppenbart finns ett samband mellan dessa uttryck. Ska patienten komma i centrum måste det ske via personalen. Men om läpparnas bekännelse inte når handen blir inte mycket uträttat. Det måste märkas att personalen anses vara en viktig resurs .

Utan att förringa övrig personals tunga och nödvändiga arbete, måste det framhållas att utan läkare blir det inte mycket till sjukvård trots högkvalificerad omvårdnad.

En mycket viktig resurs i sjukvården är alltså läkarna. Hur månar man bäst om denna resurs? Jo, förutom sedvanlig belöning i form av god löneutveckling måste man se till att ge möjligheter till regelbunden, god fortbildning!

Som alltid när en bestämd mängd arbete ska utföras är det viktigt att ha adekvata arbetsredskap. Brist på sådana med oförändrad arbetsbelastning medför ovillkorligen dålig arbetsmiljö och misstämning. Vem vill fälla sin timmerskog med fogsvans när kollegan har motorsåg eller kanske till och med skogsmaskin?

Vad är då läkarnas viktigaste arbetsredskap? Ja, inte ens för kirurger kan det sägas vara skalpellen. Svaret är förstås kunskap!

Forskningen har medfört att den medicinska kunskapen ökat explosionsartat de sista 20 åren.

Misstanken att den egna kunskapen är föråldrad trots att fritiden ägnas åt plöjning av medicinsk litteratur, gör arbetet tyngre och fritiden allt knappare. Resultatet blir uppgivenhet och stressymptom. Särskilt utsatta är här allmänmedicinska specialister. Förutom den egna kunskapen om folksjukdomarna och människan i sitt sociala sammanhang, måste vi även följa med allt viktigt som händer i andra specialiteter för att kunna lotsa patienterna rätt och veta vilka möjligheter det finns för dem att få hjälp.

I en värld med överskott av arbetskraft kan en cynisk arbetsgivare naturligtvis tänka tanken att det vore bättre att "byta till en ny fräschare bilmodell", dvs ersätta den medelålders doktorn med unga nyutbildade doktorer som kan det senaste i branschen. Särskilt som de senares löneanspråk till en början kanske är mer modesta i den hissnande känslan av egen lön istället för studielån. Det finns faktiskt exempel i ett nordligt län på politiker som angående fortbildning sagt "att här anställer vi endast färdigutbildade doktorer".

Om man bortser från alla andra aspekter på ett sådant resonemang, finner man att tanken innehåller ett uppenbart felslut. Kunskap när det gäller arbete med människor är inte något, som kan begränsas till sådant som kan läsas i böcker och tenteras av! Kunskap är också fingertoppskänsla, det vill säga erfarenhet och den sortens intuition, som många kallar tyst förtrogenhetskunskap, liksom praktiska färdigheter, som att handskas med IT och fiberskop. Förmåga till kommunikation innefattas i begreppet, som även kan sägas vara så brett som mänsklig mognad. För att "Intet mänskligt ska vara oss främmande" måste vi doktorer också ha egna upplevelser och få byta erfarenheter om det vi möter på arbetet med andra kollegor. Det gamla uttrycket CME (Continuing Medical Education) måste bytas upp mot det mer vittomfattande uttrycket CPD (Continuing Professional Development).

CPD är det smörjmedel som kan få hjulen att snurra på inom sjukvården. CPD är nyckeln till effektivitet och arbetsglädje. Omrationalisering, nya driftsformer och andra strukturförändringar riskerar att snarare bli grus i maskineriet, om det viktigaste glöms bort:

Sjukvård är ett kunskapsföretag och kunskap är arbetsverktyget, som måste underhållas.

För att använda verktygen "kunskap och färdigheter" rätt och själv bidra till utveckling av kunskapsföretaget, måste det finnas stimulans att bibehålla den nyfikenhet och drift att tränga in i den medicinska kunskapens värld för att själv avhjälpa en del av mänskligt elände som en gång gjorde att begåvade studenter valde att studera till läkare. Det måste finnas möjlighet till forskning, när erfarenheter inte längre stämmer med läroboken.

För många människor är forskning träget arbete i laboratorier bland provrör med celler och elektronmikroskop. Förvisso har stora upptäckter gjorts den vägen, men det är viktigt att inte glömma bort att många av de största upptäckterna, som på avgörande sätt påverkat folkhälsan, skett på grund av kliniska iakttagelser. Dit hör Semmelweiss iakttagelse, som ledde till upptäckt av betydelsen av handtvätt för att öka den maternella överlevnaden och Jennings iakttagelse att personer, som haft kokoppor, inte fick smittkoppor. Sedan har kunskapen från fältet förfinats. Man har funnit att bakterier var det som överfördes med händerna. Man har tagit fram smittkoppsvaccin.

Idag sköts de stora folksjukdomarna i huvudsak av allmänläkare. Allmänspecialister ser mest patientindivider per år av alla specialistkategorier och störst sjukdomspanorama. 85% av alla patienter slutbehandlas i primärvården. Men fortfarande är forskningsmöjligheterna i allmänmedicin försumbara och antalet professorer skrattretande få. Att inte understödja forskning i allmänmedicin och ge allmänspecialisterna
andrum i vardagen för reflexion av vad de ser och möter i sin vardag, är ett dyrbart misstag. Sjukvårdsproduktionen kan då sägas vara jämförbar med att ösa vatten med ämbar som har hål i botten.

Sveriges läkarförbund gav för några år sedan ut ett fortbildningsprogram. För de delar av programmet, som fortfarande står sig idag, har en arbetsgrupp, vari DLF varit representerad, tagit fram ett implementeringsprogram. Texten är medvetet ordknapp. Bakom varje ord finns ett omfattande resonemang som endast antyds. Detta är gjort för att ingen ska kunna sägas ha för liten tid för att ta del och reflektera över programmet. För att ytterligare förfina skriften och framför allt för att bredda engagementet kommer skriften att i höst gå ut på bred remiss.

Till remissen bifogas även ett önskemål att i svaret ge ytterligare tips på hur programmet ska kunna implementeras.

Läkarförbundet kommer även i höst att ge ut ett implementeringsprogram för forskning. Detta planeras dock inte gå ut på remiss om inte centralstyrelsen anser annorlunda. Det föreligger ännu inte i färdigt skick men allmänmedicin har beretts möjligheter att bevaka programmet ur vår specialitets synvinkel via Anna-Karin Furhoff.

Sammanfattningsvis:
• Dags för landsting och regering att inse att utan CPD stannar vården.
• Utan forskning i allmänmedicin kommer vi att fortsätta göra rätt saker på fel indikation och fel saker på rätt indikation.