| Ledare: "Att intagas minst 2 - 3 veckor årligen" Vad finns det för medel som hjälper den oroliga patienten, som kräver sin självklara rätt till rättast tänkbara diagnos och den mest optimala behandlingen? Vad hjälper landstinget att få kostnadseffektivitet i sjukvården? Vad hjälper den enskilde doktorn mot rädslan för HSAN? Vad hjälper doktor och övrig personal att minska stress genom större effektivitet? Vad hjälper mot allmänläkarens ensamhet och isolering? Vad hjälper att bibehålla intresset för yrket och den vetenskapliga nyfikenheten? Universalmedlet mot allt detta finns och heter fortbildning! Kunskapens egenvård är att söka svar på frågor i anslutning till patientens besök i en bok på vårdcentralens bibliotek eller via Internet och Medline och att utbyta erfarenheter vid de dagliga mötena med kollegorna. Vad därutöver behövs, definieras som fortbildning. Den bör bestå av regelbunden intern utbildning exempelvis i kollegial grupp. Men också av minst 2–3 veckors extern utbildning för att förhindra "inavel" eller som Carl-Edvard Rudebeck sade på Läkarförbundets och Landstingsförbundets fortbildningskonferens den 23 september i år: "Erfarenhet är att med större tillförsikt göra om samma misstag om och om igen." Det behövs en vidare kollegiekrets för att varsebli sådana misstag. FQ-grupper är ett nödvändigt, bra, regelbundet fortbildningsinslag men räcker alltså inte. Landstingsförbundet säger att fortbildning bör vara ett självklart inslag i verksamheten. Fortbildningen bör utgå från verksamhetens behov. Detta behov är att ständigt öka förmågan att ge mer patientfokuserad, kunskapsbaserad och kostnadseffektiv vård. Självfallet bör fortbildningen även utgå från den enskilde läkarens behov. Detta gäller främst innehållet även om behovets kvantitet kan vara större eller mindre i olika skeden av yrkeslivet. Men med mindre fortbildning än ca 15%av arbetstiden kan emellertid inte alla ovanstående sjukdomar botas. I vissa fall kan det självklart behövas betydligt mer, dvs när förfallet i organisationen gått för långt och sjukdomarna – patientmisstro och oro, bristande flyt i verksamheten, stress och utbrändhet hos doktorn och dålig kostnadseffektivitet i verksamheten – spritt sig. Varför skrivs en sådan enastående medicin inte ut mera idag? Varför intages den inte? Är den för dyr? Landstinget använder idag mindre än 1% av budgeten på fortbildning jämfört med kunskapsintensiva industrier där den kan utgöra 25%. Alltså skulle inte ens en fyrdubbling av dagens kostnader innebära oskäliga utgifter för landstingen. Svår att ta in? Ja med dagens arbetsbelastning är det svårt att ta sig utrymme för fortbildning. Det behövs en fastare fortbildningsstruktur för att komma förbi detta hinder. Kollegiala grupper har detta men det behövs även för extern utbildning. Har medicinen någon biverkan? Ja, frånvaro från "det löpande bandet". Men å andra sidan är själva "sjukdomen" den botar så mycket allvarligare att boten måste gå i första hand. Nå, detta vet vi alla allmänläkare, eller hur? Landstingsförbundet vet det. Det finns enstaka landsting som vet det, exempelvis Skaraborg och Sörmland. Men ännu finns det landsting som ser fortbildning som ett slags personalförmån. De oljar inte sina maskiner och undrar varför det gnisslar och går dåligt och varför ibland varor med dålig kvalitet produceras. Men de får väl köpa nya sjukvårdsmaskiner istället, när de gamla inte fungerar längre! Men kostnaden lär bli hög, MYCKET HÖG, eftersom vi har minst tio år av specialistbrist framför oss! Mot detta finns förstås inte så mycket fackligt att invända…! Eller finns det? Britt Sjölin-Israelsson |