Det framkommer i många sammanhang att det råder vissa oklarheter kring det medicinska ledningsansvaret inom hälso- och sjukvården. Distriktsläkaren har tidigare behandlat denna fråga, men det finns anledning att återigen informera om gällande bestämmelser. I samband med ändrad lagstiftning 1997 infördes begreppet verksamhetschef. Det nya var att lagstiftningen inte föreskriver någon specifik medicinsk kompetens/utbildning för att inneha befattning som verksamhetschef. Inom primärvården är det idag vanligt förekommande att verksamhetschefen inte är läkare. Inom den slutna vården har det hittills varit ovanligt med annat än läkare som verksamhetschef men på senare år har det skett ett trendbrott och allt fler verksamhetschefer har annan bakgrund än läkarutbildning.

Ofta uppkommer frågan om vem som har det medicinska ledningsansvaret när chefen inte är läkare. Svar på den frågan är att verksamhetschefen alltid har det samlade ledningsansvaret, vilket också innefattar det medicinska ledningsansvaret. Detta oberoende av om verksamhetschefen är läkare, har annan sjukvårdsutbildning eller helt saknar medicinsk kompetens. Det finns ingen möjlighet att delegera detta samlade ansvar till annan befattningshavare.
DLF anser att det finns stora fördelar med att verksamhetschefen också är läkare och vi har i många sammanhang påpekat vikten av att allmänläkare tar sig an chefsuppdrag. Detta behandlas bland annat i ledaren i detta nummer av Distriktsläkaren.

En av anledningarna till att bestämmelserna om cheföverläkare togs bort 1997 var att statsmakten inte ansåg det befogat att kräva viss medicinsk kompetens för att leda verksamhet där man bedriver hälso- och sjukvård. Motståndet från läkarnas fackliga företrädare var stort mot den planerade förändringen i lagstiftningen. Detta hjälpte nu inte utan cheföverläkaren försvann och verksamhetschefen föddes.

Det finns en begränsning i verksamhetschefens befogenhet. Verksamhetschefen får bestämma över diagnostik eller vård och behandling av enskilda patienter endast om han eller hon har tillräcklig kompetens och erfarenhet för detta. Denna formulering följer naturligt av att för att behandla enskilda patienter så måste man ha kompetens för detta. Det så kallade yrkesansvaret är reglerat i lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (SFS 1998:531). Yrkesansvaret har att göra med läkarens arbete gentemot enskilda patienter medan medicinskt ledningsansvar rör frågor om medicinska rutiner, medicinsk säkerhet m.m. med perspektivet grupper av patienter. Således är det helt i lagstiftningens anda att man kan ha ett medicinskt ledningsansvar utan att ha kompetens för att ta ställning i enskilda patientärenden.

Enligt lagen får verksamhetschefen ”uppdra åt sådan befattningshavare inom verksamheten som har tillräcklig kompetens och erfarenhet att fullgöra enskilda ledningsuppgifter”. Observera formuleringen ”får uppdra”, d.v.s. det föreligger ingen skyldighet för verksamhetschef att uppdra åt annan att fullgöra vissa ledningsuppgifter. Det finns en ledningsfråga som verksamhetschef, som inte är läkare, måste uppdrag åt läkare att fullgöra och det gäller rutiner för att klinisk obduktion görs när detta behövs.

Begreppet medicinskt ansvarig läkare används på vissa håll, men det saknar reglering i lag och skall helst undvikas för att inte öka förvirringen. Det är bättre att den/de läkare som biträder verksamhetschefen med ledningsuppgifter kallas medicinsk rådgivare. Då undviker man att rollen uppfattas som en chefslinje vid sidan om verksamhetschefen. Inom kommunens hälso- och sjukvård finns dock en speciell reglering av ansvar genom lagstiftad MAS-funktion (medicinskt ansvarig sjuksköterska). Det är speciellt föreskrivet att MAS inte är underställd verksamhetschef i vissa delar av sitt arbete. Detta kan tyckas vara ologiskt, men nu är inte alltid verkligheten helt logisk.
När en läkare tar på sig att fullgöra vissa definierade ledningsuppgifter tillskapas ingen ny ansvarsnivå och det är inte fråga om att verksamhetschefen delegerar arbetsuppgifter till medicinsk rådgivare. Det samlade administrativa och medicinska ledningsansvaret ligger kvar hos verksamhetschefen. Detta till skillnad från delegering av medicinska arbetsuppgifter då ansvar flyttas från den som delegerar (den med formell och reell kompetens) till den som tar emot delegationen.

Många gånger efterfrågas exempel på hur man kan formulera ett uppdrag till läkare att fullgöra vissa ledningsuppgifter. Det finns ingen standardmodell för detta utan det är en individuell överenskommelse som ligger till grund för att ta på sig uppdrag att fullgöra enskilda medicinska ledningsuppgifter. Om det rör sig om flera ledningsuppgifter kan de utan hinder fördelas på flera läkare. Verksamhetschef som inte är läkare är i grunden inte skyldiga att utse någon som fullgör enskilda medicinska ledningsuppgifter, men det är oftast nödvändigt om verksamheten skall fungera tillfredsställande. Lagen ger ingen entydig vägledning hur man skall hantera en situation där verksamhetschef önskar hjälp med ledningsuppgifter men samtliga läkare på enheten säger nej till att ta på sig sådant uppdrag.

På DLFs hemsida finns ett exempel på hur ett uppdrag kan formuleras. Förutom beskrivning av ledningsuppgifterna skall det framgå vilken tid som förväntas avsättas och ersättningen för uppdraget. Exemplet kan laddas ner som Word-dokument och ändras efter lokala behov och förhållanden.

Sven-Axel Andersson