Ohälsan i form av ökad sjukskrivning har varit föremål för mycket debatt sista tiden. Det är klart oroväckande att kostnaden för sjukförsäkringen ökar med ofattbara 25 miljoner varje dag. Självklart måste något göras och någon form av åtgärd är att vänta inom det närmsta halvåret. I debatten har ibland letats efter syndabockar. Röster har höjts för att det är läkarnas fel att sjukrivningarna ökar.
Man har konstaterat att allmänläkarna står för en stor del av sjukskrivningarna vilket inte är konstigt. Patienterna kommer ju oftast först till en allmänläkare och när patienten är färdigutredd på sjukhuset så är det allmänläkaren som får följa patienten där fortsatt rehabilitering och sjukskrivning kan vara aktuell.
Man glömmer dessutom att läkaren skriver ett medicinskt underlag för bedömning av rätten till sjukpenning. Här skall Försäkringskassan göra en bedömning men saknar oftast resurser för detta.

Det är däremot inte distriktsläkarens fel att det är så många sjukskrivna.
Det finns de som i debatten även föreslagit att det efter 60 dagars sjukskrivning skulle ske en omprövning av annan läkare om patienten skulle bli fortsatt sjukskriven. Vem skulle denna överprövande doktor vara och var finns resurna till detta? Detta förslag leder inte till någon minskning av ohälsan. Tvärtom skulle köerna i sjukvården öka ytterligare och vem skulle initiera en rehabilitering före dessa 60 dagar?

När doktorn bedömer att en sjukrivning är nödvändig för den enskilde patienten så är det viktigt att den inte blir slentrian­mässig eller långvarig.
Det måste finnas tillräckligt med resurser i sjukvården och inte minst i primärvården så att tiden i patientläkarmötet blir tillräcklig. Det måste finnas tillräckligt med tid (resurser) så att distriktsläkaren och patienten får tid att penetrera bakomliggande problem. Besökstiden måste vara tillräcklig för att kunna konstatera om det finns arbetsrelaterad problematik och tid för att tidigt initiera rehabiliteringsprocesser.
Distriktsläkaren behöver inte leda alla processer men det är viktigt att tidigt uppmärksamma behovet av rehabilitering samt ha tid för detta.
Tillräckligt många distriktsläkare ger förutsättningar för en god patient – läkarkontinuitet.
De sociala bakgrundsfaktorerna är då kända vilket förbättrar bedömning av ett eventuellt sjukrivningsbehov och nödvändiga rehabiliteringsinsatser.
Samarbetet med andra aktörer måste förbättras t.ex. kontakter med försäkringskassan och företagshälsovården.
Tillräckligt många distriktsläkare, som har ett rimligt uppdrag och resurser för tidig rehabilitering kan sänka kostnaderna för sjukskrivningarna.

Benny Ståhlberg
Ordförande