Bevistade nyligen ett möte om kultur och värderingar inom läkarkåren. Under några mycket intressanta föreläsningar kom bl.a. läkarnas arbetsmiljö upp. Något oroande var dock den känsla av uppgivenhet och missmod som flera i auditoriet gav uttryck för i denna fråga. Man saknade t.ex. fora för samordning och utveckling av läkargrupper, undrade vem som skulle stå till tjänst med dessa fora. Man hänförde läkarnas arbetsmiljöproblematik till grundläggande brister i den övergripande organisationen, en inte alltför konstruktivt anslagen ton. Någon framkastade, förvånande nog, att läkarkåren bör få extern hjälp med sina "marginaliseringsproblem" – läkargruppterapi eller??

Vem ska nu tillskapa dessa viktiga mötesplatser för läkargrupper? Vem ska agera motkraft i marginaliseringsutvecklingen, som en del upplever starkt?
Hur skall det inrättas strukturerade, för att parafrasera Sociologprofessor Gerd Lindgren, "tankstationer", där vi kan få utveckla våra tankar om t.ex. medicinska spörsmål, kollegialitet, samarbetsformer och varför inte musik och litteratur – skapa "luft"? Svaret är givetvis: Det är läkarna själva som måste utveckla dessa fora, ta initiativ för att vända negativa trender. Det här är inget som med automatik "ramlar ner från administratörernas himmel", inget som andra tar hand om. Utifrån en välstrukturerad, synkroniserad läkargrupp – förutsätter naturligtvis öppenhet och kontinuerlig dialog för att nå dithän – kan ett givande långsiktigt utvecklingsarbete byggas upp. Konstruktiv tillåtande attityd och inbjudan till "diskussionsutflykter" utan fallskärm är andra viktiga förutsättningar för att nå dithän.

En samkörd läkargupp utgör på arbetsplatsen en mycket viktigt faktor i förändringsarbetet. Möjligheten att påverkar optimeras. Denna strävan måste dock förutsättas gå hand i hand med utveckling av samarbetsstrategier visavi övriga på vårdcentralen. I teamarbete kring vissa patientgrupper/sjukdomstillstånd finns troligen en stor utvecklingspotential inom flera områden, t.ex. genom ett konsekvent prioriteringsarbete med fokus på salutogena faktorer i den stora prioriteringsgrupp 3 (nationella prioriteringsriktlinjer), inom området rehabilitering. Det finns flera exempel på lyckade projekt i dessa avseenden.

Vi läkare utgör, vilket en del kollegor inte verkar inse, en mycket viktig grupp inom hälso- och sjukvården. Vi ska självklart ha ett inflytande i paritet med detta förhållande. Vi får inte hemfalla till defaitism och negativism – det vore snarast ett konstfel!
Primärvården befinner sig i ett dynamiskt läge med pågående implementeringar av den nationella handlingsplanen – det finns all anledning att vara aktiv och observant, ingen som helst anledning att stå med kepsen i handen i passiv väntan på morgondagen!

Lars Arne Söderberg
Distriktsläkare, Västerbotten