Läkarförbundet har låtit genomföra en arbetslivsenkät under våren 2000. Man har gjort ett urval bland 5% av medlemmarna i Läkarförbundet så att det representerar olika yrkesföreningar, kön och ålder. Svarsfrekvensen var mycket hög, 85% vilket tyder på frågans vikt för medlemmarna. Resultatet är skrämmande inte minst för distriktsläkarna.

Läkarna upplever en allt för låg delaktighet i verksamheten. Tidspressen är för stor och drygt 60% av distriktsläkarna uppger att man känner sig psykiskt utmattad efter arbetet. Sämst är det i åldersintervallet 45–55 år. Kvinnliga läkare upplever sin arbetssituation som mer ansträngande, man tycker sig ha ännu sämre möjligheter att påverka sina egna arbetsvillkor.

Det finns en mycket tydlig skillnad mellan hur landstingsanställda och privatpraktiserande läkare upplever sin arbetssituation. De privatpraktiserande svarar genomgående mer positivt än de landstingsanställda.

Naturligtvis krävs här åtgärder. Arbetsgivaren måste ge läkarnas arbetsmiljö högsta prioritet. Distriktsläkarens uppdrag måste vara rimligt. Man måste låta läkarna bli delaktiga i verksamheten, vårt stora ansvar måste kombineras med delaktighet och inflytande.

Här följer en kort presentation av arbetslivsenkäten, på flera ställen finns inlagda fria kommentarer från de som svarat på enkäten.

Enkäten har under våren 2000 sänts ut till ett slumpmässigt urval om 5 % (1377 st) av Läkarförbundets medlemmar. Svar har inkommit från 85 % (1166 st).

Frågorna handlade om:
• vilken typ av och vilken struktur som organisationen har
• organisationens målbild
• ansvarsfördelning
• klarhet vem som fattar beslut
• öppenhet mellan personalgrupper
• läkarens inflytande över arbetets uppläggning där läkaren är verksam
• hur läkaren mår på arbetet och fritiden.

Frågorna har sannolikt känts aktuella eftersom svarsfrekvensen är hög och många skrivit kommentarer utifrån sin egen arbetssituation.

Av svaren att döma upplever många läkare sina arbetsvillkor som mycket ansträngande.

Hälften av alla läkare känner sig ofta eller mycket ofta psykiskt uttröttade efter arbetet. Nästan var fjärde läkare dras ofta eller mycket ofta med perioder av trötthet och nedstämdhet på grund av arbetet. Det är en skrämmande hög notering!

Några kommentarer bland enkätsvaren:

"Stress, tidsbrist, orimliga krav från patienter efter information från politiker! Aldrig ha tid för konsultation, alltid ha telefontid, aldrig ha tid till pappersarbete, vilket växer i takt med utlokalisering av patienter från sjukhus. Aldrig ha tid till eftertanke, slå i böcker i lugn och ro etc. Har sämre lön än «hyrdoktorerna» eller nyfärdiga doktorer. Förlägga sin utbildning till kvällstid pga tidsbrist om dagen. Se sitt rum förvandlas till otrivsamt pappershelvete."

"För närvarande helt sjukskriven pga arbetsrelaterad utmattning".

"Var utbränd och mer eller mindre sjukskriven under två år. Jag har haft tur. Jag har lärt av mina misstag att vara till lags och att alltid ställa upp."

Så många som 61 % anser sig bara ibland, sällan, eller inte alls ha möjligheter att diskutera och påverka uppläggningen i stort av sitt eget arbete. Hela 57 % av de läkare som besvarat enkäten uppger att man bara ibland, sällan eller inte alls själv kan planera och utföra sina arbetsuppgifter på ett sätt som läkaren anser mest effektivt. Här föreligger en stor utvecklingspotential.

Att diskussioner om arbetssituationen kan påverka förhållandena i positiv riktning visar följande kommentarer från ett par läkare:

"Stor förbättring senaste tre åren. Diskussionerna kring arbetsmiljö och belastning ökade mottagningsmodulerna 20 till 30 minuter. Bra möjlighet kunna påverka schemaläggning i stort och smått, ta ut löpande kompledighet t ex en eftermiddag per vecka."

"Ser ljust på framtiden – arbetsmiljön för läkarna är en klart prioriterad fråga på min arbetsplats där läkargruppen medicinskt själv arbetar fram mål på kort, medellång och på lång sikt".

Av enkäten att döma arbetar många läkare i en organisation där det inte alltid råder klarhet vem som fattar vilka beslut. Så många som 43 % instämmer inte alls eller instämmer bara delvis på frågan om det råder klarhet om vem som fattar vilka beslut.

Följande kommentarer från två läkare kanske speglar den bilden:

"Utbrett misstroende mot sjukhusledningen och den politiska ledningen. Bra klinikledning".

"Bra chef i arbetsledningen lokalt gör att arbetet känns meningsfullt och greppbart – möjlighet till vidareutbildning, påverka schema i viss mån".

Att få arbeta ostört när så behövs hör inte till vardagen för många läkare. Nästan 60 % av läkarna anger att de ofta eller mycket ofta har svårt att få den ro och avskildhet som kan behövas för att utföra vissa arbetsuppgifter. Det är en alarmerande uppgift eftersom läkarens arbete är så ansvarsfullt och krävande att möjlighet till reflexion och analys är en absolut nödvändighet.

Så många som 58 % av de läkare som besvarat enkäten anser att man ofta eller mycket ofta arbetar under oacceptabel tidspress.

Finns det ett samband mellan hur läkaren mår och vilket inflytande läkaren har över sitt arbete?

Det finns ett tydligt samband mellan hur man ser på organisationen och hur man mår. Av de som dras med perioder av trötthet och nedstämdhet pga arbetet som man har det svårt att ta sig ut anser bara 20 % att man ofta eller mycket ofta har möjlighet att diskutera och påverka uppläggningen i stort av sitt arbete. Bland samtliga läkare var denna siffra dubbelt så hög. Så många som 83 % av gruppen läkare som dras med perioder av trötthet och nedstämdhet pga arbetet känner ofta eller mycket ofta oacceptabel tidspress och ungefär lika många uppger att de ofta eller mycket ofta har svårt att få den ro och avskildhet som läkaren kan behöva för att utföra vissa arbetsuppgifter. Bland samtliga läkare var denna siffra ungefär 60 %.

Kvinnliga läkare upplever sin arbetssituation som mer ansträngande. Orsaken till detta beror troligen på sämre möjligheter att påverka sina egna arbetsvillkor.

Bland kvinnorna är det hela 57% som anser att de ibland, ofta eller mycket ofta dras med perioder av trötthet och nedstämdhet pga jobbet och som de har svårt att ta sig ur. Motsvarande siffra för männen är runt 47 %. Bland kvinnorna är det 53% som ofta eller mycket ofta känner sig psykiskt uttröttad efter arbetet. Motsvarande siffra för männen är 48 %.

Bland kvinnorna är det så många som två tredjedelar som uppger att de bara ibland, sällan eller inte alls har tillräckliga möjligheter att diskutera och påverka uppläggningen i stort av sitt eget arbete. Motsvarande siffra för männen är 56 %.

Nästan två tredjedelar (64 %) av kvinnorna uppger att de inte alls, sällan eller bara ibland har möjlighet att utföra arbetsuppgifterna på det sätt som läkaren anser mest effektivt. Motsvarande siffra för männen är drygt hälften (51 %).

Bland kvinnorna är det 54 % som instämmer helt, instämmer i huvudsak eller till viss del i påståendet att det råder brist på öppenhet mellan personal med skilda kompetenser och specialiteter. Motsvarande siffra för männen är 47,5 %.

En grupp läkare som verkar ha speciellt ansträngande arbetsvillkor är den mellan 45–49 år.

Så många som 56 % av läkarna i den åldersgruppen upplever att de ofta eller mycket ofta känner sig psykiskt uttröttade efter arbetet. I samma åldersgrupp är det drygt 26% som dras med perioder av trötthet och nedstämdhet.

Bland de yngre och även bland de äldre läkarna är bilden något ljusare.

Av läkarna mellan 30–34 år svarar 37% att de ofta eller mycket ofta känner sig psykiskt uttröttade efter arbetet och 11% svarar att de ofta eller mycket ofta dras med perioder av trötthet och nedstämdhet pga jobbet som man har svårt att ta sig ur.

Bland läkare mellan 55–59 år är det knappt hälften som ofta eller mycket ofta känner sig psykiskt uttröttade efter arbetet och ungefär 29% som ofta eller mycket ofta dras med perioder av trötthet och nedstämdhet som man har svårt att dra sig ur. För läkare 60 plus visar enkäten lika eller något bättre situation än den närmastse yngre åldersgruppen.

På frågan om det händer att man arbetar under oacceptabel tidspress svarar 41% av de läkare som är 30–34 år att de gör det ofta eller mycket ofta. För läkare mellan 45–49 år är motsvarande uppgift 60%. För läkare 55–59 år svarar 53% på samma svarsalternativ och för läkare 60 plus är motsvarande siffra ungefär 44%.

Generellt verkar yngre läkare ha mindre möjligheter att påverka uppläggningen av sitt arbete och har en lägre grad av inflytande över sin arbetssituation.

Ungefär 39% av läkarna i åldersgruppen 30–34 svarar att de sällan eller inte alls har möjligheter att diskutera och påverka uppläggningen i stort av sitt eget arbete. Motsvarande uppgift från läkare i åldersgruppen 45–49 år är 31 % och för läkare mellan 55–59 år drygt 24 %. För läkare 60 plus är siffran 20 %.

Drygt 44 % av läkarna i åldersgruppen 30–34 år svarar att de inte alls eller sällan har tillräckligt stort inflytande på beslut som gäller den avdelning där man arbetar. Motsvarande uppgift för läkare mellan 45–49 år är drygt 25 %; för läkare mellan 55–59 år 19 %; för läkare 60 plus 27 %.

"De yngre läkarna stöttar varandra bra! Det är sämre mellan de äldre och mellan de äldre och de yngre. Arbetssituationen är jobbig men patienterna håller en uppe!"

"Äldre kollegor är så utarbetade, trötta, har ej tid/ork utbilda oss yngre, handledande överhuvud taget! Börjar ledsna på dålig utbildning, blir trist att jobba. Förstår att många hoppar av i min ålder – vill göra annat ".

"Jag arbetade tidigare som klinikchef på …. Den negativa arbetsmiljön där (då) var den största orsaken till att jag tog ut förtida pension".

"För lite tid för att sköta arbetet optimalt, inte alltid, men oftast. Som AT är man en grovarbetare utan stor möjlighet att påverka sin situation. Jag arbetar dock på med.klinik med god atmosfär vilket underlättar mycket".

Finns det skillnad mellan landstingsanställda och privatpraktiserande läkares uppfattning om sina arbetsvillkor?

Av enkätsvaren att döma finns det en mycket tydlig skillnad hur landstingsanställda och privatpraktiserande läkare upplever sin arbetssituation. I ett flertal av frågorna väljer de privatpraktiserande läkarna ett påtagligt positivare svarsalternativ än de landstingsanställda.

Här följer några exempel:

Nästan hälften av alla privatpraktiserande läkare instämmer helt i påståendet att man finns i en organisation där delegering av beslut är adekvat med hänsyn till det juridiska/medicinska ansvaret gentemot patienter/klienter. Motsvarande siffra för medlemmar i ÖF är

13,5 %, för SYLF 6,4 % och för medlemmar i DLF 8,8 %.

Nästan 60 % av de privatpraktiserande läkarna instämmer helt i påståendet att man finns i en organisation där man tilldelats ansvar och befogenheter som står i överensstämmelse med de uppgifter man har att utföra. Motsvarande uppgift för ÖF är 17,7 %, för SYLF 8.6 % och för DLF 18,2 %.

På frågan om man känner sig psykiskt uttröttad efter arbetet svarar

41% av de privatpraktiserande läkarna att man gör det ofta eller mycket ofta. Motsvarande siffra för ÖF är 51 %; för SYLF 41 % och för DLF drygt 62 %.

På frågan om man har tillräckliga möjligheter att diskutera och påverka uppläggningen i stort av sitt eget arbete svarar hälften av privatpraktikerna mycket ofta. Motsvarande siffra för ÖF är 10 %, för SYLF 4 % och för DLF 6.9 %.

På frågan om det händer att man arbetar under oacceptabel tidspress svarar 10 % av privatpraktikerna mycket ofta. Motsvarande uppgift för ÖF är 25 %, för SYLF 16 % och för DLF 39 %.

"Arbetade i … i drygt 20 år, var urless på situationen, tunga jourer, svårt att få ut ledigheter. Har nu gått över till privat verksamhet i Praktikertjänst. Har nu eget ansvarsområde som innebär hårt arbete men också betydligt mer personlig tillfredsställelse. Räddades från landstinget".

"Jag har nyligen bytt anställning och gått över från en dåligt fungerande offentlig sjukvård till en välfungerande privat mottagning. Det klokaste jag har gjort".

Oroande många läkare mår dåligt i dagens sjukvårdssverige. Oacceptabel tidspress i kombination med ett mycket ansvarsfyllt arbete och bristande möjligheter att själv kunna påverka sin egen arbetssituation gör att många läkare far illa, inte minst de kvinnliga läkarna. Situationen är allvarlig. Krafttag måste till för att snarast åstadkomma förbättringar.

Förbättrad arbetsmiljö kräver ett intensivt målinriktat arbete och kostar pengar.

De brister vi har i dagens arbetsmiljö innebär stora kostnader för samhället.

En bra arbetsmiljö är en lönsam investering både för humankapitalet och statskassan.

Ser man till distriktsläkarna så har vi ett lågt inflytande över vår arbetsdag och upplever en alldeles för stor tidspress samt att många uppger att de är så trötta att det påverkar deras möjligheter att orka med t ex hobby och vänner.

Arbetsmiljön måste få högsta prioritet av arbetsgivaren. Uppdraget för distriktsläkaren måste vara rimligt och kunna klaras av på ordinarie arbetstid. Detta är en ödesfråga för allmänmedicinen, arbetsmiljön måste bli bättre så att de som är distriktsläkare idag stannar kvar i yrket och att yngre väljer specialiteten.