Kommentar till Nationella handlingsplanen

Primärvården sviktar. Orsakerna är uppenbara, i varje fall för de flesta, och andra har noterat själva företeelsen. Man inser – för vilken gång i ordningen? – behovet av en fungerande basal sjukvård och traditionsenligt görs det upp en Plan.

Den här gången också med ett tillskott på nio miljarder kronor åren 2001–2004. Det är positivt. Dock prutades genast 30% och satsningen är även avsedd för andra ändamål och ej preciserad. (Om man med enkel division skattar den ekonomiska betydelsen för den egna verksamheten blir den inte särskilt påtaglig.) Planen innebär att svenska folket år 2005 skall ha tillgång till en egenhändigt vald familjeläkare, att dessa läkare skall vara jour ungefär en gång i veckan – oberoende av ålder? – samt att det år 2010 skall finnas en allmänläkare på 1500 invånare. Simsalabim!

I Distriktsläkaren 4-00 har Moa Vlastós redogjort för huvudpunkterna i departementssekreterare Mikael Sjöberg redogörelse för den "Nationella handlingsplanen". Som åhörare till liveframställningen och en bandupptagning lockas man till några kommentarer.

Den första punkten rörde den kommande propositionen till lag om förbud av utförsäljning av akutsjukhus. För en betraktare ter sig logiken obegriplig. Ett huvudmotiv var: "Vi ser att en viktig del av välfärdsinfrastrukturen på det här sättet lämnar samhället." Vad sysslar månne de utstötta på S:t Göran med? Och vad är den principiella skillnaden till t ex vårdcentraler i annan regi? Det har inte heller Lagrådet förstått.

Departementssekreteraren övergick sedan till primärvården med en utförlig redogörelse för hur "funderingarna" på planen och "hur tankarna dök upp" inför den aktuella versionen och dess genomförande. "Vi har pengarna, politiken och reformen". Och vi har "tittat" på primärvården och funnit att "den inte kunnat leva upp till sin roll" pga "ofullständig systemomvandling". Men "det viktigaste nu är att förmå att sätta patienten i centrum och se till att skapa system så att tillgängligheten blir oändligt mycket bättre än idag". Hemsidor och att möta patienten på nätet sades vara ett väsentligt tillskott till detta.

I följande inlägg framhölls dagens arbetssituation och diskrepansen mellan tillgång och efterfrågan. Två följdes av applåder, ett kryddat med ofrånkomliga siffror och ett som framhöll kompetensens betydelse, inte minst för prioriteringen. Likaså diskuterades hur resurserna bäst skall utnyttjas och som så ofta närmade sig pekpinnarna i bästa fall det självklara. Att svårigheter och hinder berördes resulterade i att mötet, som gick i samförståndets tecken, i viss mån övergick från morot till piska. Men kanske har jag missuppfattat slutklämmen? Citat: "Utan fokus på tillgänglighet tappar primärvården sin legitimitet. Många av er har stora reservationer på ett visst sätt och då får man väl titta på dom och med en sån här plan i botten måste det gå att föra kloka och rimliga resonemang kring dom här sakerna."

Det finns en brist på förståelse mellan våra styrande och oss i primärvården. Man har inte insett vidden av den onda cirkel som vi tvingats in i. Man tror att det här huvudsakligen är ett ekonomiskt och organisatoriskt problem. Man tror också att "en påse pengar" och en påbjuden utvidgad tillgänglighet skall lösa problemen. Och detta med en kår på 3.400, inte helt unga, ordinarie distriktsläkare! Enligt Planen borde vi vara 6.000.

Det kan vara mycket positivt att arbeta i primärvård. Är vi tillräckligt många, tillräckligt kompetenta och har kontroll över vår arbetssituation kan vi klara "uppdraget". När man arbetar i periferien är det här helt uppenbart. Och i sina bästa stunder utvecklas då vården spontant till något slags hus- eller familjeläkarsystem.

Vi måste kunna visa att vi har en stimulerande och betydelsefull uppgift om de unga kollegerna inte helt skall vända oss ryggen. Och det gör vi med bemannade och därmed tillgängliga vårdcentraler. (Primärvård – värd namnet – har tillgänglighet som en av sina specialiteter!) Men eftersom det inte finns några reserver och förstärkning inte är i sikte räcker vi inte till utan borde bilda fungerande "enklaver" tills situationen förhoppningsvis ljusnar. De huvudansvariga må med sedvanliga metoder försöka fylla tomrummen.

Att idag kräva generellt, ej professionellt styrd, "ökad tillgänglighet" är som att ytterligare piska ett utmattat ök. Vill man primärvården väl skall man börja i en annan ände!

Lars Fries