DLF:s styrelse anser att dessa kontakter med våra nordiska kolleger har ett stort värde. Hälso- och sjukvårdens utveckling uppvisar stora likheter länderna emellan, men sättet att organisera, styra och leda skiftar liksom allmänläkarnas möjligheter till inflytande.

En session handlade om vad som kan göras för att förbättra rekryteringen till allmänmedicin. Utgångsläget är definitivt sämst i Sverige, alla övriga länder har allmänläkare i sådan omfattning att man passerat vårt mål 1/1500. Från Danmark presenterades en studie som, inte helt oväntat, visade att valet av framtida specialitet avgörs under AT-tjänstgöringen. Majoriteten av blivande läkare gör sina strategiska val under den tiden. Efter flera år av en beklagligt låg nivå på antalet ST-tjänster i allmänmedicin i Sverige har det ljusnat något, under 1998 utannonserades c:a 350 tjänster. Skall vi få ett verkligt tillskott i kåren måste dessa tjänster få sökande som blir färdiga allmänläkare. Vi har ett kollektivt ansvar för att visa upp allmänmedicinens fördelar, avsätta tid för handledning och på alla sätt göra AT-tiden till en positiv upplevelse. Vem vill söka sig till en specialitet där dess främsta företrädare ger negativa signaler?

"Omskolning" av andra specialister berördes och alla var överens om att detta endast kan ge ett marginellt, men ändå viktigt tillskott. I Stockholm görs för närvarande ett seriöst försök att få andra specialister att skifta över till allmänmedicin. Om sådana åtgärder skall lyckas måste det ske på frivillig bas och genom att erbjuda goda anställningsvillkor och fortbildningsmöjligheter.

På längre sikt måste allmänmedicinens status ändras och ett försök i den riktningen kan vara att allmänmedicin finns med och återkommer regelbundet under läkarutbildningen. Vid Karolinska institutet diskuteras en förändrad ut bildningsplan med den inriktningen.

I den tidigare nämnda danska studien hade man också kartlagt vad studenter och unga läkare ansåg som viktigt för att överväga allmänmedicin. Väsentliga faktorer var positiva upplevelser under AT-tiden, kontakt med allmänmedicin under studietiden, flexibla arbetstider, god lön, möjligheter att kunna arbete i större tätorter, självständighet och självbestämmande. Det som får unga danska läkare att tveka inför allmänmedicin är lång arbetsdag, högt arbetstempo, livslång jour och beredskap och ensamarbete.

Från Norge rapporterades att situationen är bättre än i vårt land men man har problem med rekryteringen. De betonade två huvudorsaker till detta. Sjukhusexpansionen och därmed brist på läkare inom andra specialiteter, vilket leder till att sjukhusen drar åt sig alla nyutblidade, och osäkerheter kring den kommande fastlegeordningen, Norges husläkarsystem.

En huvudpunkt var information och diskussion om den norska fastlegeordningen. I Sverige infördes husläkarsystemet 1994. Reformen var dåligt genomtänkt, allmänläkarna kände sig överkörda och det fanns ingen nationell styrning. Allt spårade ur och som vi alla känner till avskaffades systemet efter ett par år. Med tanke på att socialministern i Sverige ventilerat tankar om att åter införa någon form av husläkarsystem i Sverige finns det anledning att beskriva vad som hänt och händer i Norge. Norrmännen har skyndat långsamt och allmänläkarna har genom sina organisationer – bland annat Alment Praktiserende Lægers Forening (APLF), motsvarigheten till Svenska Distriktsläkarföreningen - haft ett stort inflytande på utformningen av reformen. Till viss del har det att göra med att allmänläkarna av tradition har en starkare ställning i Norge men lika viktigt är att staten mera direkt styr hälso- och sjukvården och att landstingen har en betydligt svagare ställning. Majoriteten av norska allmänläkare arbetar i privat regi utifrån ett nationellt taxesystem. Offentligt anställda allmänläkare, kommunlege, är en modern företeelse som tillkom 1984 och de utgör endast en liten andel av allmänläkarkåren. I slutet av 1980-talet uttalade regeringen att man önskade en förändring mot ett listningssystem. 1991 beslutade man att genomföra ett försök i fyra kommuner. Detta försök pågår fortfarande i väntan på att man kan enas om en nationell plan. Ambitionen är för närvarande att införa fastlegeordningen i hela landet från år 2001.

I mars 1997 presenterades en proposition om införande av fastlegeordning i hela landet. De väsentligaste inslagen var:

1. Alla medborgare skall välja en fast läkare.

2. Enskild person kan välja att stå utanför systemet men drabbas då av högre egenavgifter vid läkarbesök.

3. Rätt att byta läkare två gånger per år.

4. Rätt till "second opinion".

5. Allmänläkaren är skyldig att garantera sina listade individer vård, inklusive akuta åtgärder, dagtid alla dagar på året.

6. Allmänläkaren är själv skyldig att sörja för behovet av vikarier vid frånvaro.

7. Remisstvång till andra nivåer i sjukvården.

8. Ersättning i form av 50% kapitation och 50% prestationsersättning.

9. Skyldighet att biträda kommunerna om de så begär och skyldighet att delta i jour och beredskap.

Reaktionerna från allmänläkarna lät inte vänta på sig och det var i det närmaste upprorsstämning. Mycket kort krävde man följande korrigeringar; kapitationens andel högst 35%, allmänläkaren måste få sätta ett tak på sin lista, en övre gräns för hur många timmar/vecka som kommunen kan kräva insats från allmänläkaren, ökat
inflytande på allmänläkararbetet inom kommunerna, någon form av garanti för att få tillgång till vikarie när det behövs, reformen får inte genomföras utan att det tillförs det antal allmänläkare som fastlegeordningen bygger på.

Allmänläkarna fick visst gehör för sina synpunkter och det blev infört att listan kan variera mellan 500-2500 individer med rätt för läkaren att sätta ett tak vid 1500. Kapitationsersättningens andel minskades till 30%. Från norskt håll påpekades att man haft intensiva kontakter med danska allmänläkarorganisationer och att fastlegeordningen med tiden fått allt mera dansk prägel. Ordföranden i APLF konstaterade att utan hjälp och stöd från Danmark hade allmänläkarna aldrig klarat sig igenom processen.

Hösten 1998 försökte regeringen åter få igenom ett förslag där man på avgörande punkter gick emot allmänläkarna. Bland annat ville man till viss del inskränka läkarens möjlighet att begränsa listans storlek och genom lag skulle kommunerna få ett starkt inflytande i form av rätt att utnyttja allmänläkaren i sin egen verksamhet och till viss del även inflytande på arbetsinnehåll och arbetstidens förläggning. Lagförslaget var konstruerat på sådant sätt att det inte fanns möjligheter till förhandling mellan kommunen och allmänläkaren om åtagandet.

Vid generalförsamlingsmötet, motsvarar vårt fullmäktige i november 1998 förkastades det framlagda förslaget till fastlegeordning. Allmänläkarna kräver korrigeringar som till fullo tar hänsyn till de synpunkter man framfört och man har stöd i detta från den norska läkarföreningen.

Från APLF var man optimistiska då man under detta år märkt en attitydförändring från regeringens sida. Man förväntar sig att allmänläkarnas synpunkter i allt väsentligt kommer att beaktas i det slutliga förslag som regeringen avser att komma med under hösten.

Vid sidan om det officiella var det som vanligt trevliga kulturella och sociala aktiviteter.

Avslutningsvis konstaterade någon i församlingen att om vi tar det bästa delarna från de olika länderna får vi sannolikt världens bästa allmänläkarsystem.

Som brukligt antogs en resolution, vilken presenteras här.