I Ystad samlades drygt 300 personer som representerade Landstingsförbundet, Kommunförbundet, enskilda kommuner och landsting liksom alla stora fackliga organisationer och representanter för professionen. Man får bedöma det som ett bra och viktigt initiativ. Det är bra att alla intressenter för hälso- och sjukvården kan samlas och diskutera de svårigheter som finns. Det kändes bra som primärvårdsrepresentant att höra den enighet som rådde att man måste satsa på primärvården – och denna gång räcker det inte endast med en verbal sådan. För att denna satsning skall ge resultat gäller det fr a att råda bot på bristen på allmänläkare. Socialstyrelsens förre generaldirektör Claes Örtendahl betonade det mycket starkt både under förhandlingarna som i sitt middagstal.

En med spänning emotsedd programpunkt var besöket av socialministern Lars Engqvist. Han redogjorde under drygt en timme för vilka planer regeringen har för hälso- och sjukvården. Han betonade i sitt anförande att man upplevt att såväl patienter som personal inom hälso- och sjukvården efterlyser långsiktighet i planeringen. Därför planerar regeringen att påbörja ett arbete där man skall utarbeta en nationell handlingsplan för hälso- och sjukvården för de närmaste 10 åren med en kontrollstation efter halva tiden. Han betonade vidare att man måste rätta till den obalans som råder i Sverige mellan sjukhusvård och primärvård. För att primärvården skall bli basen i den svenska hälso- och sjukvården måste den vara lättillgänglig. Det är detta som ger legitimitet för primärvården enligt socialministern.

Men för att lyckas med detta krävs flera allmänläkare. I sitt anförande pekade han också på vikten av att sjukvård ges på lika villkor med en solidarisk finansiering och med en demokratisk organisation. För att lyckas med detta utlovade han 9 miljarder, vilka skall fördelasunder 4 år fr o m 2001. Ett villkor för att sjukvårdshuvudmännen skall få detta är att man till regeringen redovisar en utvecklingsplan för de närmaste åren. Engqvists förslag innebär en starkare nationell styrning av hälso- och sjukvården. Det är ett sätt att nå målet lika vård för alla. Många närvarande landstingspolitiker tyckte att det inkräktar på sjukvårdshuvudmännens självbestämmande.

Ett annat förslag som diskuterades är införandet av ett familjeläkarsystem. Man har därvid tagit intryck av det system som finns i Västmanland.

Från såväl DLF som SFAM har vi med glädje noterat att man är beredd att vidta åtgärder för att förstärka primärvården och allmänmedicinens ställning. DLF och SFAM har i en insändare i Dagens Medicin (nr 36/99) framhållit vikten av att man ger professionen inflytande vid införandet av en ny familjeläkarreform. Vi anser också att det behövs ett sammanhållet nationellt system, där lokala särintressen ej kan få ett alltför stort spelrum. Det är också helt nödvändigt att vi blir tillräckligt många. För att klara alla de uppgifter som idag läggs på primärvården krävs minst 6 000 heltidsarbetande allmänläkare. Vi tror också att det måste finnas möjligheter för att verka i olika driftformer. Det måste finnas en mångfald i produktionsleden.

Det krävs ansträngningar såväl lokalt som centralt för att kunna göra primärvården till en attraktiv arbetsplats, till vilken vi kan locka nya läkare och behålla de läkare som idag finns i primärvården. Lönen är en faktor. Men det finns många andra faktorer som behöver åtgärdas. Som vi tidigare påpekat på denna plats är det av största vikt att kunna påverka sin vardag.

För att vi på kort sikt skall kunna förbättra bemanningen som är ett grundproblem räcker det inte enbart med ökad utbildning. Vi måste locka andra specialister att på frivillig väg komma till vår sektor. Det försök man genomför i Stockholm med en omskolning är värt att titta närmare på och kanske även genomföra på andra orter.

Återigen kan vi konstatera att det är viktigt att vi kan vända den negativa trend som varit inom primärvården. Det behövs ansträngningar av alla – både lokalt och centralt.