I nummer 4 av Distriktsläkaren läser jag en trevlig artikel av Magnus Eriksson, "Blås luft i distriktsläkarkåren". Jag läste den med en känsla av befrielse; det är mycket man vill instämma i. T ex att "utbrända doktorer är ett begrepp som man använder lika slarvigt som utsliten rygg..." och "samtidigt fylls vår dag av nya pålagor, lagar, förordningar och nya medicinska mål...".

Det heter ju "sent skall syndaren vakna". Kanske borde vi som i slutet av 50-talet kämpade för det s k landstingsövertagandet tiga still, med en klädsam skammens rodnad. Föga anade vi då att den reformen var inledningen till en byråkratisering som så till den milda grad skulle komma att förstöra arbetsglädjen i yrket! Kanske borde vi ha anat det.

För bortåt ett decennium sedan skrev jag till dåvarande redaktionen för Distriktsläkaren en något bitter kria, i vilken jag körde åldringens vanliga trall: "så var det då". Något svar avhördes aldrig, och alstret kom aldrig i tryck, tursamt nog kanske. Jag skall bespara ev. läsare av dessa rader en ny djupdykning i ämnet. Även på vår tid hade man ju möjlighet att vidta åtgärder. Eriksson skriver "för mig har räddningen varit att byta arbete...". Det är vad jag gjorde när jag i mitten av 50-talet sökte mig från en öppenvårdtjänst, där jag var ensam läkare på 20 000 invånare i två distrikt, varav ett vakant, till ett distrikt med hanterbara 6 500 invånare. (Begreppet "utbränd" hade ännu inte uppfunnits, men visst hände det att man någon gång var nära sin "breakingpoint".)

Låt oss nu för allt i världen hoppa över resten, det där om ständig jour, förbud att sätta på telefonsvarare under måltider osv osv, för att i stället betrakta medaljens ljusare sidor. Trots allt fanns även sådana. Ty mitt i bundenheten fanns också en frihet. Nämligen friheten att anpassa arbetsinsatsen efter belastningen. Under en influensaepidemi kunde belastningen vara stor, arbetsdagen lång. I gengäld kunde trycket från ett semestrande klientel vara lågt; man kunde ringa distriktssköterskan och meddela att man nu ämnade lasta ungarna i bilden och fara till Skärsjön för ett uppfriskande dopp.

Nu måste jag försvara mig igen. När den stora fighten om Landstingsövertagandet stod var det aldrig tal om schemalagd arbetstid och allt det andra som sedan tillkommit. Friheten gav också spelrum för läkarens personlighet. Man kunde ta så lite eller så mycket tid med sina patienter som passade ens läggning och arbetssätt. Detta gav möjlighet att "försöka vara en hygglig läkare som kan sträva efter att" /motsvara/ "patientens förväntningar".

Synpunkter på HSAN har jag haft i andra sammanhang. Låt oss bara konstatera att denna institution knappast befordrar hälsa och välstånd hos den AKTIVA vårdpersonalen, den som inte kan undvaras.

På en – kanske avgörande? –punkt skiljer sig möjligen mina åsikter från Magnus Erikssons. Att följa arbetstidslagen innebär trots allt en minskad flexibilitet, och därmed en begränsning av friheten. Till förfång för trivseln och glädjen i arbetet.

Mer hade funnits att säga kanske. Men mer än en A4:a är ju anatema idag.

Det är nu 30 år sedan en överförfriskad landsmaninna vid fjärran stränder skällde mig "farbror". Så väl inne i mitt nionde decennium tillåter jag mig att teckna