| På grund av avståndet och arbetsbördan på vårdcentralen blev
kontakterna med Dalby de första åren ganska sporadiska. Seminarierna då flera
doktorander diskuterade varandras arbeten var givande men alltför sällsynta. Efterhand
deltog jag i speciella forskarkurser i Lund men också vid andra universitet. Speciellt
minns jag en fantastisk kurs i epidemiologi och konsultationsforskning arrangerad av
allmänmedicinare i Danmark. Under två separata kursveckor var vi en grupp nordiska
doktorander som verkligen djupdök i vetenskapsteori, studieuppläggning och kritisk
granskning av varandras arbeten. Periodvis var det jobbigt att kombinera den allt tyngre vardagssjukvården med bearbetning och skrivande som mestadels fick ske på fritid. Efter många och långa kvällar framför datorn kändes det ibland som om det var dags att släppa projektet för gott. Koncentrationen blev lidande på ett arbete som enbart kunde bedrivas korta stunder varje vecka. Under husläkaråret med sina stora krav arbetade jag inte alls på projektet. Ibland kunde det då vara en liten puff från handledare eller kollegor som gjorde att jag fortsatte. En stark uppmuntran var också de ekonomiska bidrag till arbetet som jag fick genom Astras allmänmedicinstipendier 1994 och 1996. Diskussionerna under samma år på Forum Balticum, ett tvådagars forskarseminarium med deltagare från England och de baltiska länderna (förträffligt arrangerat av kollegan Ingvar Ovhed i Karlskrona), bidrog också till ny energi. Sommaren 1996 insåg jag att en kraftsamling var nödvändig om arbetet skulle kunna avslutas med en avhandling. Kontakterna med handledarna blev intensivare och redan publicerade resultat medförde att jag kunde få lite större anslag från landstinget. Det fanns nu ekonomiska möjligheter att få vikarie i mitt patientarbete och under hösten 1996 till våren 1998 hade jag flera duktiga ersättare mestadels på halvtid men under vårvintern 1998 också på heltid. Tack till er alla som gjorde det möjligt för mig att avsluta projektet! "Ledigheten" under 1997–98 fylldes med ett intensivt arbete framför datorn och med artikelläsning, avbrutet mest av skogspromenader med hunden och talrika kaffepauser. För familjen var jag oftast, inte fysiskt men mentalt, frånvarande men trots allt prickade jag in några forskningsfria dagar då och då. Patientarbetet på deltid var också en bra omväxling till skrivandet. Under den här intensiva perioden blev datorn ett allt viktigare redskap. Förutom statistikkörningar och ordbehandling blev den nu en kommunikationscentral. Fax och e-mail skickades till handledare och deras kritik och glada tillrop togs emot snabbt på samma sätt. Via Internet nådde jag all världens databaser och litteratursökningen snabbades upp. En fantastisk känsla att sitta hemma på landet och ändå blixtsnabbt skicka texter och hämta information på andra sidan klotet. När disputationsdagen hade spikats (ungefär fem månader i förväg) började den intensiva slutspurten. Våren 1998 åkte jag till Lund allt tätare (oftast med tåg då man kunde läsa under tiden) för diskussioner med handledare, språkgranskare och tryckeri. Tiden tycktes gå allt fortare och arbetet på ramberättelsen i avhandlingen stod ibland helt stilla. I början av mars skulle allt material lämnas till Studentlitteratur och paniken lurade flera gånger i bakgrunden dagarna och nätterna innan deadline. Referenserna dubbelkollades med hjälp av sekreteraren på institutionen, datakorrektur lästes och korrigerades, någon figur ritades om i hast då den var otydlig i utskrift. När så texten var layoutad av min duktige språkgranskare lämnades allt i tryckeriets hägn. Det kändes befriande att vara så långt men samtidigt gnagnde oron för att något väsentligt skulle vara bortglömt. Efter några veckors patientarbete hämtade jag, inte utan viss stolthet, min avhandling för distribution. Inga avgörande delar verkade att saknas. Disputationen i Lund blev en trevlig upplevelse efter några veckors spänd uppladdning. Opponenten, prof. Calle Bengtsson , gjorde en bred, imponerande genomgång av avhandlingen med många jämförelser till sin egen forskning. Naturligtvis saknades inte kritik från opponent och betygsnämnd men allt framfördes i en konstruktiv och positiv anda. Det var en skön, befriande känsla när det mångåriga arbetet senare samma dag kunde firas lite festligt i goda vänners lag. Regnet har upphört och det klarnar upp över havet. Skymningen faller och Hanö fyr kastar avlägset sitt repetitiva ljus ut över bukten. Funderingarna ger distans till vårens händelser. Det gick alltså att doktorera på landet även om vägen var lång och slingrig. Utan uppmuntrande handledare, förstående arbetskamrater, dator och internet, ekonomiska bidrag, en portion envishet och en härlig familj hade det nog inte blivit något alls! Med större möjlighet till FoU-ledighet tidigare hade det definitivt gått snabbare… |