Ett stilla regn trummar mot terasstaket den blöta och kalla sommaren 1998. Hanöbuktens blåa båge anas bara i fjärran. Jag har några veckors semester från distriktsläkarjobbet i Bromölla och har mer tid för eftertanke än vanligt. Tankarna vandrar tillbaka till vårens trevliga upplevelser då jag disputerade och senare promoverades till doktor i medicinsk vetenskap. Hur kom det sig egentligen att jag, en vanlig distriktsläkare på landet 11 mil från Lund, nu efter många år blivit färdig med en vetenskaplig avhandling?

Egentligen började det nog redan när jag som nyfärdig allmänmedicinare i början av 1980-talet blev intresserad av att titta på vad vi egentligen gjorde i vardagsjobbet. Flera kollegor på vårdcentralen uppmuntrade till detta och när årdcentralen i Bromölla 1984 fått ett administrativt datorsystem började vi med diagnosregistrering av alla besök. Tillsammans med AT- och FV-läkare under utbildning startades små utvecklingsarbeten där kunskaper om innehållet i vårt arbete var viktigt. För att få en bättre forskningsmetodisk grund sökte jag en distanskurs i forskningsmetodik som anordnades av institutionen i klinisk samhällsmedicin i Dalby 1985–86. Det blev ett pendlande 20 mil två gånger i veckan för föreläsningar och seminarier. Jobbigt ovanpå vardagssysslorna och ibland lite knorrande från familjen men spännande och utvecklande. Tillsammans med kollegan Agard Håkansson genomförde jag under kursen en studie av attityder till primärvård hos vår befolkning, vilket gav ytterligare kunskap och inspiration. Vårt landsting hade inga stora ambitioner vad gällde primärvårds FoU och någon speciell resurs som utveclingsvårdcentral eller FoU-enheter diskuterades aldrig. En möjlighet till utveckling fanns dock inom en nyinrättad samhällsmedicinsk sektion där två halvtidstjänster besattes med distriktsläkare. Jag hade möjligheten att jobba inom enheten under drygt två år och påbörjade 1988 projektet kring långvarig smärta som jag uppfattade som ett folkhälsoproblem redan då. Trots mycket rutinarbete fanns då tid att planera och påbörja en stor befolkningsstudie om långvarig smärta. Under de första åren fanns ingen tanke på att detta skulle bli något mer än ett avgränsat arbete för att lokalt öka kunskapen om individer med smärtproblem.

Den första publikationen av våra resultat väckte dock stort intresse och jag fick nu möjlighet att komma ut och presentera våra fynd på möten och kurser både för kollegor och paramedicinare som sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Den mest spännande föredragningen höll jag på ett internationellt smärtsymposium i Lund 1993 för flera av smärtforskningens stora namn. På posters presenterades delresultat både på hemmaplan och på Riksstämman. Dessa tillfällen gav många synpunkter och tips från auditoriet och stimulerade till fortsatt arbete.

Påhejad av min handledare och vän Göran Ejlertsson, samhällsvetare och statistiker som också arbetat på den samhällsmedicinska enheten, ansökte jag och blev antagen som doktorand vid institutionen för klinisk samhällsmedicin i Dalby/Lund. Jag fick kontakt med professor Bengt Scherstén och fick efter hand ta del av hans stora och värdefulla erfarenheter kring forskningens hantverk.