Behandlande läkare har en viktig roll då det skall avgöras om en åtgärd skall betraktas som egenvård eller hälso- och sjukvård. Problematiken blir ofta särskilt tydlig, och ibland tillspetsad, i områden där landstinget fortfarande har ansvaret för hemsjukvården. Men ett ställningstagande kan vara nödvändigt även i andra sammanhang, exempelvis om åtgärder som personlig assistent utför skall anses vara hälso- och sjukvård eller inte.
Det är inte enbart en akademisk fråga att detta klargörs i vissa fall då ställningstagandet har betydelse för vem som har ansvaret för åtgärden, om delegation behövs, om personalen utför åtgärden i rollen som hälso- och sjukvårdspersonal, vem som har kostnadsansvaret för åtgärden samt om den enskilde behöver ansöka om bistånd.

Egenvård definieras som åtgärder som en person själv utför för att upprätthålla hälsa och välbefinnande. I egenvården innefattas åtgärder som en person utför på rekommendation av hälso- och sjukvårdspersonal och i så fall inte initierar själv. Det är utförandet och inte initierandet som är kännetecken på egenvård (Gemensamma begrepp och termer/ Socialstyrelsen EpC/Klassifikationer och terminologi).

Med dagens bestämmelser är det inte möjligt att skapa en ”lista” som tydligt anger vilka insatser och åtgärder som är hälso- och sjukvård och vilka som är egenvård. Även ”enkla” åtgärder kan vara ett ansvar för hälso- och sjukvården och å andra sida kan mycket komplicerade insatser vara egenvård. Det är inte diagnosen eller behandlingen som är avgörande för i vilken utsträckning patienten skall bedömas klara sin egen vård utan patientens mentala funktionsförmåga och anhörigas möjligheter att ta ansvar för vården som är helt avgörande för ställningstagandet. Denna artikel innehåller kort information om ovanstående problematik.

Gränsdragning mellan hälso- och sjukvårdsinsatser och egenvård liksom den personliga assistentens ansvar för olika insatser kan inte anges generellt utan är beroende av omständigheterna i varje enskilt fall. Detta innebär att det är hälso- och sjukvården som har tolkningsföreträde. Som egenvård räknas normalt de uppgifter som ansvarig läkare vanligtvis lämnar till patient eller anhöriga att sköta om.

I Socialstyrelsens författningar och allmänna råd är det patientens behandlande läkare som i det enskilda fallet efter en individuell bedömning avgör vilka åtgärder som efter instruktion kan anförtros åt patienten, dennes anhöriga eller personliga assistent, att utföra som egenvård, och vilka åtgärder som bör betraktas som sjukvård. Läkarens bedömning görs under yrkesansvar enligt lag om yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvårdens område. Patientsäkerheten och patientens egna önskemål måste beaktas noga vid denna bedömning, liksom patientens totala livssituation och om det behövs särskild utbildning för att säkra en god vård och omsorg. De åtgärder som enligt läkarens bedömning endast kan utföras av viss behörig personal eller kräver viss sjukvårdsutbildning eller mer omfattande instruktion och handledd träning är att betrakta som sjukvårdsuppgifter oavsett om de utförs av legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal eller av annan personal efter delegation. Ställningstagande angående hälso- och sjukvårdsuppgift respektive egenvårdsuppgift är en viktig uppgift som skall dokumenteras i patientens journal.

Om det senare visar sig att tidigare bedömning innebär risker för patienten måste ansvarig läkare bli informerad för att kunna avgöra om en omprövning är aktuell avseende ställningstagandet till egenvård.
I de delar av landet där landstinget har ansvaret för hemsjukvården förekommer allt oftare att behandlande läkare blir involverad i att ta ställning till om insatser till enskild patient skall betraktas som egenvård eller hälso- och sjukvård. Bakom detta ligger vanligen en otydlig ÄDEL-växling som skapat oenighet om arbetsfördelningen mellan landsting och kommuner och en allt kärvare ekonomi. Det senare gör att både landsting och kommuner försöker ”skjuta över” kostnader på den andra parten.

Behandlande läkare skall vid sin bedömning bortse från vilka ekonomiska konsekvenser ställningstagandet får. Om patienten behöver praktisk hjälp för att klara det som läkaren bedömt vara egenvård är det den enskilde som skall ta ställning till om han/hon behöver begära bistånd från socialtjänsten eller om hjälp kan ordnas på annat sätt, t.ex. via anhöriga.
Gör behandlande läkare bedömningen att vissa insatser är hälso- och sjukvård är det den huvudman som ansvarar för hälso- och sjukvården i enskilt boende som har det totala ansvaret för dessa åtgärder. Arbetsuppgifterna skall utföras av hälso- och sjukvårdspersonal med den kompetens som behövs för uppgifterna. Personal inom socialtjänsten kan utföra åtgärderna men det skall då ske efter delegation efter arbetsledningens godkännande. Personal som utför uppgifter på delegation blir i dessa delar hälso- och sjukvårdspersonal med fullt ansvar för hur arbetet fullgörs. Den huvudman som har ansvaret för hemsjukvården har också kostnadsansvar för utförda hälso- och sjukvårdsuppgifter. Detta är i analogi med det som finns skrivet om personlig assistent i nästa stycke.

Egenvård kan ingå i den hjälp som den enskilde får av personlig assistent. Därmed kan egenvård ingå i kommunens kostnadsansvar för personlig assistans enligt LSS respektive assistansersättning från Försäkringskassan enligt LASS. I det fall personlig assistent skall utföra hälso- och sjukvårdsuppgifter, måste det ske genom delegation och assistenten utför då åtgärderna under medicinskt yrkesansvar och har själv ansvaret för hur arbetsuppgifterna utförs. Den som delegerar hälso- och sjukvårdsuppgifter till en personlig assistent måste förvissa sig om att denne har reell kompetens för uppgifterna och är villig att ta på sig dessa. Den personliga assistentens arbetsledning skall också informeras om ansvarsförhållanden och bestämmelser om delegering. Ett landsting kan således få kostnadsansvar för delar av de insatser som personlig assistent utför, nämligen hälso- och sjukvård som utförs på delegation.

Styrelsen