Ledare
Sjukskrivningarna – igen!

Regeringen har som målsättning att halvera antalet sjukdagar fram till år 2008. En nedgång av antalet sjukdagar har setts under det senaste året. Målet kommer säkert att uppnås! Till en mindre del beroende på åtgärder som ger en faktisk förbättring av ohälsostatistiken. Huvudsakligen löses problemet genom att långtidssjukskrivna förtidspensioneras. Idag har omkring 530000 individer förtidspension och detta är en nettoökning på 33000 individer under de senaste 12 månaderna. Kostnaderna för den allmänna försäkringen minskar obetydligt. Statistiken över antalet sjukdagar hyfsas till, men inte de grundläggande problemen med att allt fler har sin försörjning via försäkringssystemet. Nödvändiga resurstillskott till hälso- och sjukvården hindras till stor del då medel måste avsättas för nämnda ändamål.
DLFs styrelse har återkommande diskuterat problematiken med ökande ohälsotal och då särskilt utifrån läkarens roll och att arbetet med sjukskrivningar upplevs som ett arbetsmiljöproblem bland allmänläkarna. Vid DLFs fullmäktigmöte i april i år presenterade styrelsen tankegångar kring en förändrad roll för läkaren i arbetet med sjukskrivningar. Styrelsen hade skissat på ett förslag som skulle tydliggöra läkarens roll som medicinsk expert kopplat till ett ökat ansvarstagande från Försäkringskassan för ställningstaganden om arbetsförmåga och behov av yrkesinriktad rehabilitering. De förslag som styrelsen framförde diskuterades livligt men de fick inte fullt ut stöd av fullmäktige. I stället antogs ett yrkande där styrelsen fick i uppdrag att fortsatt arbeta med sjukskrivningsfrågor inom Läkarförbundet. Förbundet har nu tillsatt en särskild arbetsgrupp som skall analysera förbundets sjukförsäkringspolitik och DLF är representerade i detta arbete.
Det är uppenbart att det delvis är förändrade värderingar och synen på vad som berättigar till sjukpenning som ligger bakom hur befolkningen utnyttjar sjukförsäkringen. Orsaken är inte en renodlad medicinsk problematik med faktisk ökning av väldefinierad sjukdom i lagens bemärkelse. För den enskilde blir sjukskrivning ibland ett sätt att lösa en besvärlig arbetssituation eller sociala problem. Detta är ett övergripande samhällsfenomen som politiskt ansvariga måste hantera. Att i dessa situationer objektivt och på strikt medicinska grunder uttala sig om arbetsförmågan blir näst intill omöjligt för den enskilde läkaren.
I dagarna har Riksförsäkringsverket presenterat en undersökning kring attityder och kunskaper om sjukförsäkringen. Acceptansen tycks vara hög för att sjukskriva sig vid många av livets prövningar där sjukförsäkringen inte berättigar till ersättning.
Läkarnas roll i sjukskrivningsprocessen har av och till fokuserats och att en orsak till de höga sjuktalen skulle vara att läkarna är för frikostiga med att sjukskriva. Detta kan starkt ifrågasättas då det inte finns några fakta som stödjer påståendet. SBU presenterade år 2003 en rapport ”Sjukskrivning – orsaker, konsekvenser och praxis”. I rapporten konstateras bland annat att det saknas kunskap om vilken betydelse just läkares praxis har för sjukfrånvaron.
Vi vänder oss stark emot den typ av tendensiösa påståenden som fanns i Dagens Medicin nr 35 ”Läkares slarv ger fler sjukskrivna”. Chefredaktören har senare medgivit att rubriken ”var för skarp”.
Allmänläkarnas arbete påverkas i mycket hög grad av administrativa arbetsuppgifter i form av olika intyg och utlåtanden kopplat till sjukskrivningsprocessen. Det finns inget utrymme för att införa nya tidskrävande rutiner eller att delta i ett utökat antal avstämningsmöten. Läkaren skall huvudsakligen vara medicinsk expert. De administrativa rutinerna behöver förenklas jämfört med idag. Försäkringskassan måste ta ett tydligare ansvar för yrkesinriktad rehabilitering och kassans kompetens inom området måste ökas. Inför krav på att kassan måste ha tillgång till företagsläkarkompetens. Inga beslut om arbetsförmåga eller yrkesinriktad rehabilitering får tas utan att företagsläkare yttrat sig.
DLF ser positivt på att läkare deltar i avstämningsmöte, men det är tidskrävande. Vi kan inte acceptera att mera tid tas till detta om vi samtidigt förväntas göra allt annat oförändrat. Sjukvårdshuvudmannen och myndigheter har ett ansvar att göra nödvändiga prioriteringar mellan angelägna arbetsuppgifter eller tillföra resurser.

Benny Ståhlberg
Ordförande