"De här mötena är viktiga – för att knyta kontakter och utbyta erfarenheter. De bidrar till att stärka allmänmedicinens ställning i Norden."
Ovanstående är ett citat från Benny Ståhlberg, DLFs ordförande, när han hälsade de 36 delegaterna varmt välkomna till ett Visby som firade tilldragelsen med att bjuda på rena sommarvärmen. Solen strålade från en klarblå himmel över Hotel Wisby där seminariet ägde rum.
Första punkten på programmet hette Hänt sedan sist, och då redogjorde delegaterna för situationen för allmänmedicinen i de olika länderna. En detaljerad skriftlig rapport hade skickats in innan mötet och nu skulle dessa kort presenteras i tur och ordning.
Sverige inledde denna runda med att Benny presenterade PROTOS, ett förslag till en gemensam plattform för Sveriges allmänläkare. Benny nämnde även att han presenterat förslaget för "en intresserad socialminister". (Läs mer om PROTOS i DL 5/03, samt på DLFs hemsida). Den nationella handlingsplanen presenterades också.
Nyfikenheten var stor, och deltagarna hade flera frågor.

Härnäst var det Danmarks tur. Bente Hyldal Fogh, direktör P.L.O. och Paul Brix, direktör DSAM, rapporterade bl.a. om IT-utvecklingen.
Därefter tog Kjell Maartmann-Moe, ordförande APLF i Norge vid. Han talade om arbetet med att stärka den allmänmedicinska forskningen i Norge.
Thorir B Kolbeinsson, ordförande FIH från Island berättade sedan om situationen där.
Den har varit besvärlig, en segdragen konflikt med hälsoministeriet ligger i botten. Några "milstolpar" hade ändå passerats, enligt Thorir. Lönen för en allmänläkare på Island har förbättrats och ligger numera i nivå med andra specialiteter. Man har också fått ett löfte om att ministeriet ska "titta på möjligheterna" för en privatisering. Politiskt var man nu ändå på rätt väg, menade Thorir som dock upplevde att det hela nu förhalades på tjänstemannanivå.
Ordföranden i KL i Finland, Jari Mäkelä, avslutade detta pass med en aktuell rapport om den stora läkarbristen i vårt östra grannland. Det finns områden där läkarbristen är så hög som 50%, berättade han och påpekade att man i Finland följer utvecklingen i Sverige med stort intresse, eftersom man upplever att problemen är liknande här.

Efter en välbehövlig kaffepaus var det dags för nästa punkt på programmet. Den handlade om kvalitetsutveckling.
Jannecke Thesen, NSAM, föreläste under rubriken Kvalitetsutveckling i allmänmedicinen – ett norskt perspektiv. Hon sekunderades av Frode Forland, OLL, som i egenskap av representant för Sosial- og helsedirektoratet redogjorde för en ny kvalitetsförbättringsstrategi. Deras vision sammanfattades med orden "Og bedre skal det bli!".
Mikko Murtonen, hälsocentralläkare i Esbo, Finland, hade därpå ett inlägg om deras strategier och metoder för att arbeta med Kvalitetsutveckling. Sören Friborg, DSAMs ordförande från Danmark tog därefter upp tråden och berättade bl.a. om samarbetet med sjukhusen.
Efter dessa inlägg vidtog en allmän diskussion om kvalitetsutveckling.
– Glöm inte bort kvalitetsutvecklingen som kommer underifrån, manade Kerstin Ermebrant, DLF och pekade på det arbete i det tysta som ofta förekommer på vårdcentraler runt om i Norden. Arbete som kanske initieras av sköterskor likväl som läkare, och vars ursprung kommer från en reflektion eller idé som fötts i det dagliga vardagsarbetet.
Via en fråga från Anders Nilsson, DLF, om varför man i Danmark har obligatorisk recertifiering hamnade diskussionen i frågeställningar om ekonomiska ersättningar. Men den fastnade inte där, utan gled så småningom över till funderingar kring databaser och IT-understödda verktyg. Kan vi med hjälp av dessa lära av varandra och utvidga vårt samarbete? De flesta trodde det.

Läkarens roll

Nästa morgon var förmiddagen vikt åt läkemedelsfrågor. Huvudinlägget kom från Klas Winell, Finland. Klas var nestorn bland deltagarna. Han har varit med på samtliga seminarier under 30 år.
Klas talade om olika ersättningssystem, och presenterade en jämförelse mellan de olika nordiska länderna när det gäller dessa. Gemensamt är att man ser en stor medicinsk utveckling, och i och med detta högre kostnader. Men han anser också att han kan uppleva en skillnad mellan länderna när det gäller synen på läkarens roll. I en del länder anser man att det är ett viktigt uppdrag för läkarna att vara med och se till att hålla tillbaka dessa kostnader. I andra länder anser inte läkarna att de har med det att göra, enligt Klas. De ska bara behandla.
Hans anförande ledde till många kommentarer från de olika ländernas delegater, där man jämförde de olika systemen.
I ett inlägg från Michael Dupont från Danmark, pekade han på läkarlagens §8. Där står det att läkaren har skyldighet att titta på ekonomin.
Den efterföljande diskussionen handlade bl.a. om compliance. Vilka är erfarenheterna av generisk substitution?
– Vad kostar en förlust av compliance, jämfört med vinsten av att man byter ett läkemedel, undrade Kerstin Ermebrant.
Det ledde till ett tankeutbyte som omfattade en eventuell framtida generisk förskrivning, istället för en förskrivning av ett visst läkemedel. Ska vi kanske ha det generiska namnet på substansen tryckt med större bokstäver på förpackningen i framtiden?
Från Norge kom frågan huruvida läkaren skall se sig som förvaltare och kostnadskontrollörer, eller istället som patientens advokat.
Inläggen var många och långa. Det här är frågor som engagerar. Anders Nilssons inlägg om att läkaren behöver ett bra och vettigt förskrivningsstöd var dock de flesta benägna att instämma i.

Privatisering var rubriken för eftermiddagens arbetspass. Klas Winell inledde med en översikt med diverse fakta om allmänläkare i de olika länderna. Det handlade om deras antal, andel av läkarkåren totalt, inkomststrukturer och arbetstimmar per vecka m.m.
Därefter var det dags för huvudinlägget från Yves Sales, Danmark. Han inledde sitt anförande med att visa en Powerpointbild där det stod att "Det skal vaere sjovt at vaere praktiserende laege"!
Språket på seminariet är "skandinaviska", d.v.s. danskar, norrmän och svenskar talar sitt eget språk, medan finländare och islänningar talar så bra svenska som de kan. Denna ordning har under lång tid ifrågasatts, främst av finländarna som upplever stora problem med att förstå danskan när den talas.
Yves kunde dock lösa problemet med just denna bild.
– Jag bara trycker på Ctrl + Alt + Nordic på min dator, sade han och vips: Ordet "sjovt" förklarades på samtliga nordiska språk. Det visade sig stå för "roligt, kul". (Och det var nog inte bara finländarna som var tacksamma för denna upplysning).
Yves fortsatte med att förklara varför P.L.O. i Danmark även måste kompletteras med ytterligare en organisation – PLA, där A:et står för Arbetsgivarorganisation. Det beror på att alla allmänläkare i Danmark är privata, och måste därför ha en organisation som förhandlar med de andra fackförbunden för den övriga anställda personalen.
Efter Yves dynamiska beskrivning av villkoren för en laege i allmän praxis i Danmark, tog Anders Nilsson över. Anders har en privatpraktik i Täby sedan tio år.
– Från början var vi fem läkare, berättade Anders. Sedan dess har vi anställt mer personal – distriktssköterska, biomedicinsk laboratoriepersonal m.m.
– Det har inneburit att vi har fått ett större arbetsgivaransvar, så min slutsats är att vi behöver ett PLA i Sverige också, fortsatte han. Därefter avrundade Anders med att uttrycka sin tro på att vi får en ökad privatisering i Sverige i framtiden. Han såg dock ett hot i EUs regler om offentlig upphandling som kan leda till att stora vårdbolag går in och konkurrerar ut de små privata läkarmottagningarna.

Redan i sitt inledningsanförande hade Benny Ståhlberg pekat på vikten att man träffades även utanför möteslokalen. Det är då de mer informella kontakterna knyts, och spontana samtal uppstår.
Detta hade besannats redan under de första gemensamma måltiderna, men inför kvällen hade DLFs styrelse planerat en punkt som endast gick under namnet "social aktivitet" i programmet.
Det visade sig vara en rundvandring i det gamla Visby med en kunnig guide. Denne kunde berätta spännande och fantastiska historier, och hade inga problem att anpassa innehållet till den blandade nordiska skaran av åhörare. Turen startade utanför hotellet, vid det gamla residenset som den förste svenske landshövdingen på Gotland, Åke Hansson Ulfsparre, lät uppföra i trä när han kom hit anno 1647. Residenset är idag helt återställt till sitt ursprungliga skick, fick vi veta.
Rundvandringen avslutades i hotellets foajé. Då kom en piga, neg och meddelade de överraskade delegaterna att Åke Hansson Ulfsparre bjudit in dem till residenset för att där avnjuta en middag.
Sällskapet begav sig omedelbart in i residenset, och där mottogs de av Ulfsparre själv. I full utstyrsel och med en i alla stycken äkta feodal framtoning, hälsade han samtliga välkomna. Sedan serverades en måltid bestående av fem rätter som alla var tillagade enligt recept från 1600-talets mitt.
Landshövdingen berättade om sin och residensets historia (när han inte skällde på pigorna) och pekade ut de vackra väggmålningarna av Johan Bartsch som prydde väggar och tak.
Måltiden intogs med bestick och glas som också bar den tidens prägel. Vinet serverades ur lerkrus av personal i tidsenliga kläder.
Det ska erkännas att Ulfsparre egentligen heter Lars Kruthof, och han arbetar till vardags som personlig assistent. Jobbet som "Ulfsparre" är ett roligt extraknäck som han sysslat med i tio år.
Det behöver väl knappast sägas att hela kvällen var ett synnerligen uppskattat inslag i det tre dagar långa seminariet. Tacktalen var många, och berömmet över arrangemanget i Visby som helhet flödade över de ansvariga i styrelsen.

Den tredje dagens förmiddag hade två programpunkter. Den första handlade om prevention. Thorir Kolbeinsson från Island höll ett anförande – på engelska till finländarnas förtjusning – om screening där han tog upp frågan om vi tar för mycket prover.
Ett talande exempel på hur viktigt det är att man förstår och kommunicerar riskbedömningar på ett korrekt sätt, illustrerade han så här:
Risken att dö i colorectal cancer minskar med 18% för personer som genomgått screening, jämfört med en kontrollgrupp som står utanför ett sådant program. Men samtidigt gäller följande procentsatser: Sannolikheten för att man inte ska dö i colorectal cancer är 99,2% för kontrollgruppen utanför programmet, medan den är 99,34% för dem som genomgått screening.
Trond Egil Hansen från Norge, ordförande Fagutvalget, tog sedan vid och talade om Prevention/forebyggende helsearbeid, allmennlegenes plass.
Sista programpunkten var en gruppdiskussion kring temat Hur utveckla nordisk samverkan. Det var Maria Dalemar som hade förberett och nu presenterade denna avslutande programpunkt. En av uppgifterna som man skulle redovisa vid arbetspassets slut, var att komma med konkreta förslag på hur seminarierna skall se ut i framtiden. Dessa samlades in, och vid lunchen sedan satte sig de olika ordförandena samman vid ett gemensamt bord för att ta en första titt på materialet. Förberedelserna för nästa seminarium, som ska gå av stapeln på Island nästa år, började alltså samtidigt som seminariet i Visby avslutades.

Positiva omdömen

Vad tyckte då de församlade delegaterna om dessa tre dagar i Visby? Här är några röster:
– Det var mycket intressant att få reda på mer om villkoren för primärvården i de andra länderna. Det var mycket jag inte visste, t.ex. om situationen för allmänläkare på Island, säger Ole Strand från Norge som deltog i seminariet för första gången.
–Det är nyttigt att träffas och diskutera med kollegor från andra länder, tycker Mikko Murtanen från Finland som också var med för första gången.
– För mig blir det lite som en utbildning att få lyssna på andra som har lång erfarenhet!
Yves från Danmark håller med.
– Det var sjovt i Visby, säger han.
–Det är intressant att höra hur allmänmedicinen utvecklas i Norden. Vi har samma mål, men olika utgångspunkter. Det gör att vi får en konvergens.
– Man får tankar som leder till vidare reflektioner när man hör vad de håller på med i de andra länderna, säger Sigridur från Island.
– Det gör att det blir lättare att själv avgöra vad som är bra.
Slutligen låter vi frågan gå till Klas Winell, som verkligen har lång erfarenhet av dessa seminarier.
– Jag tycker att det var väldigt hög kvalitet på mötet, säger han.
– Ett av de bästa. Mycket fin omgivning och ett mycket bra innehåll. Den här slutdiskussionen vi hade för att påverka seminarierna i framtiden var jättefin.
Kanske sammanfattas stämningen allra bäst med ett citat ur Thorirs tacktal vid middagen i residenset.
– Vi känner att vi är bland vänner – bland kollegor, sa Thorir.

Per Lundblad