Distriktsläkaren for till Blekinge för att träffa Bertil Carlius, som varit aktiv på läkarstationen sedan den invigdes 1974. Dessutom har han även varit en positiv kraft i lokala DLF i många år. Vi fick en pratstund om hur det är att vara läkare i primärvården i Blekinge, och även några tips om hur man borde göra för att råda bot på den brist på allmänläkare som börjat göra sig gällande på många andra håll i Sverige. Ronneby är ett positivt exempel som fler landsting och kommuner borde ta lärdom av.

Ronneby har totalt 16000 av de 30000 potentiella patienter som finns i kommunen. Av dessa finns 4000 listade hos två privata läkare som har ett vårdavtal, resterande 12000 ansvarar läkarstationen för.

För detta har man motsvarande sex läkartjänster på heltid, samt en ST- och en AT-läkare. En läkartjänst är vakant på grund av pensionsavgång. Ronneby läkarstation försöker även prioritera forsknings- och utvecklingsarbete i FoU-regi, vilket påverkar den totala läkartiden för patientarbetet.

– Blekinge primärvård är lite gynnat, när det gäller personal, medger Bertil.

Chef för verksamheten är Peter Fridström, läkare.

– Vi har försökt hålla på att det ska vara en läkare som är chef, säger Bertil. Det är en fördel, och vi tycker att det bör vara så. Visserligen finns det många andra som säkert har alldeles utmärkta förutsättningar för att vara en bra chef, men det är ändå så att både det medicinska ledningsansvaret och verksamhetsansvaret mår väl av att det innehas av samma person.

Bertil Carlius kom till Ronneby 1972 som provinsialläkare, med kungligt utnämningsbrev på fickan. Innan dess hade han jobbat som sjukhusläkare, främst på invärtes medicin. – Det var efter det som jag utbildade mig till allmänläkare, minns han. Och det är det roligaste jobb som finns, fortsätter Bertil och tillägger:

– Det har hänt ibland att jag funderat på vad jag skulle gjort, om jag inte arbetat som läkare. Och sanningen är den, att jag inte kan tänka mig något annat.

Men alla rapporter om hårda arbetsdagar, krympande resurser och till och med utbrändhet då?

– På något sätt måste ju arbetet ändå göras, svarar Bertil. Mycket av det som är tungt är ju inte patienterna, utan allt det som är runt omkring.

– Sedan tycker jag nog att man använder sig lite väl mycket av begreppet utbränd, fortsätter han. Jag tycker att utmattningsdepression är ett bättre ord, och det börjar man använda mer och mer.

Hur ska man undvika att hamna i en sådan situation?

Bertil funderar en stund, och kommer på tre viktiga punkter:

– Först och främst är det helt avhängigt av att det finns bra kollegor i området, börjar han. Sedan är det viktigt att samarbetet med sköterskorna – och naturligtvis distriktssköterskan, som är en synnerligen viktig person – fungerar bra. Till sist så är det inte dumt med humor. Att man kan småprata och skoja med varandra. Då blir det lättare, även när det kan vara ganska tungt för övrigt.

Landstingsförbundet genomförde förra året en enkät, där Primärvården i Blekinge, liksom Primärvården i Västmanland, fick goda vitsord.

Det var väl en positiv injektion för alla som arbetar här?

– Ja, särskilt som en av de parametrar man använde för sin bedömning, var en omfattande enkät bland patienterna, svarar Bertil. Där uttrycktes att man ansåg att både tillgängligheten var bra, samt även att tilliten från patienterna var bra.

Hur fungerar det då i Ronneby med listning?

– De två privata läkarna som har vårdavtal, har ju listning. Sedan har man delvis listning på sina håll, fortsätter Bertil.

– Men jag brukar ändå säga så här: Patienterna i Ronneby är listade hos distriktsläkarna i Ronneby. Alla läkarna känner till patienterna, det finns inga vattentäta skott mellan läkarna. Visst går det bra att träffa "sin" läkare om man vill, och många gör det. Men det är ju ändå så, att även läkare kan vara på semester, eller borta på fortbildning t.ex. Då måste man ju ändå träffa någon annan om det man söker för är akut. Om man är svårt sjuk, kan ju listningen inte bli fullständig ändå. Då är det bra om fler är inkopplade. Vi läkare här på stationen är välkända av så många, för vi har varit här så länge. Och vi i vår tur kan patienterna.

Det finns inget sjukhus i Ronneby. Hur fungerar samarbetet under sådana förutsättningar?

– Samarbetet med slutenvården fungerar alldeles utmärkt, tycker Bertil. Avståndet är inget problem. Av tradition gick förr alla remisser från oss i Ronneby till Karlskrona. Nu delas remisserna upp mellan Blekingesjukhusets gemensamma kliniker i Karlskrona och Karlshamn. Bla leder detta till att planerade ortopedoperationer sker i Karlshamn och akuta operationer i Karlskrona.

– Det viktiga är att man alltid kan påräkna stöd, och det får vi. Det är naturligt att samarbeta om patienterna.

Hur ser då framtiden ut för primärvården i Ronneby?

– Den stora förändringen är att landstinget har satsat på ett hälsocenter. Det är redan på gång, och en del verksamhet har redan flyttat in där, berättar Bertil.

– Vi är som alla andra basenheter i hög grad beroende av att kunna dra till oss distriktsläkare till våra tjänster. Men det blir bra med hälsocenter. Idag är det ju så att distriktssköterskemottagningen ligger en bra bit från läkarstationen och dessutom är sjukgymnastik och arbetsterapi lokaliserade till ytterligare annan plats. Det är klart att det blir fördelar med att bygga ihop allt under samma tak. Så visst är vi positiva till detta.

– Samtidigt måste man ändå fundera lite på hur stort det blir. Det kan bli problem, även om jag inte tror det idag.

Stafettläkare talas det mycket om idag i vårdkrisens Sverige. Hur ser situationen ut i Ronneby?

– Det har aldrig funnits en stafettläkare på den här läkarstationen, säger Bertil. Det är en avundsvärd situation.

Och han fortsätter med några tankar kring varför så många unga tvekar inför jobbet som distriktsläkare:

– Många yngre tvekar eftersom det anses vara slitsamt. Men det är det ju faktiskt på andra ställen i vården också. Fråga en ortoped till exempel. Sedan tycker jag att man upprepar det negativa för mycket. Det här yrket är så roligt för att det är så omväxlande.

– Man skulle se till att distriktsläkarna blev löneledande i varje landsting. Höja lönen med c:a 20%. Då skulle kanske andra läkargrupper lockas att pröva på ett halvår – det skulle bli ekonomiskt intressant. Sedan skulle ju saken vara klar. När de väl gjort det, skulle ju många upptäcka hur roligt det faktiskt är!