Vart annat år träffas representanter från de fem nordiska yrkesföreningarna och specialistföreningarna för att diskutera frågor rörande allmänmedicinens situation i de olika nordiska länderna. I år hölls detta seminarium i Oslo under de tre sista dagarna i augusti. Eftermiddagen första dagen ägnades åt att rapportera vad som hänt sedan förra mötet i Köpenhamn för två år sedan.

I Finland har just en fem månaders läkarstrejk avslutats. Läkarna i Finland, såväl öppenvårdsläkare som slutenvårdsläkare, har under fem månader strejkat för högre löner på grund av att löneutvecklingen för läkare en längre tid legat efter övriga löntagare. Finland besväras samtidigt, liksom Sverige, av en växande läkarbrist inom den offentliga sektorn. Läkarförbundet krävde initialt ett lönepåslag på 20% medan arbetsgivarens bud var 5,5%. Strejken utformades i form av roterande punktstrejker så att allmänheten inte skulle drabbas alltför mycket och det visade sig också att man hade befolkningens stöd. Till sist kunde parterna i slutet av augusti teckna ett avtal till 2003 som i medeltal ger ca 11% i löneförhöjning för alla läkare.

Isländarna rapporterade att situationen för allmänmedicinare under senare år blivit allt svårare. Det finns ca 190 allmänläkartjänster på hela Island och ungefär 20% av dessa är vakanta, vilket ffa drabbar landsbygden. Under de närmsta åren krävs 10–12 nya specialister årligen för att täcka behovet. Allmänmedicinarna på Island vill även ha samma möjligheter som organspecialister att etablera sig privat. Idag finns ingen möjlighet för en allmänmedicinare att bedriva privat verksamhet, medan sjukhuskollegerna ofta har en privat mottagning vid sidan om sitt ordinarie arbete. Lönen för allmänmedicinare är också sämre jämfört med andra kollegor och det finns en speciell politisk nämnd som sätter lönerna utan några egentliga förhandlingar.

Danskarna rapporterade att det för närvarande råder läkarbrist i landet. I synnerhet gäller detta Nordjylland, men även i södra Jylland runt Ribe. I många områden är det svårt att sälja inarbetade, välfungerade mottagningar.

Man räknar däremot med att rekryteringssituationen inom loppet av ett par år avsevärt kommer att förbättras. Detta beror på att stora kullar av medicinstudenter är på väg att avsluta sina studier och att utbildningstjänster inom allmänmedicin ökat väsentligt och förväntas öka än mer under de närmsta åren.

Sverige redogjorde för den Nationella handlingsplanen och den satsning på primärvård som detta innebär. Vi redogjorde även för Göran Sjönells utredning om ett Familjemedicinskt Institut. Rekryteringssituationen i Sverige är alarmerande och medelåldern är hög – 53 år. Den pressade arbetsmiljön leder till läkarflykt

Efter många års utredning och förhandlingar sjösattes den norska "Fastlegeordningen" den 1 juni i år och alla parter rapporterades vara nöjda. Efter att i många år haft läkarbrist i Norge räknar man nu med att relativt snart få ett läkaröverskott.

Fastlegeordningen innebär ett listningsförfarande där läkaren själv kan välja att ha en lista på minimum 500 individer och maximalt 2.500. För en heltid räknar man med 1.500 individer på listan.

Varje person i Norge har rätt till en fast läkare och det är kommunerna som har ansvaret för att detta möjliggöres.

Ersättningen till läkaren bygger på capitation till 30% samt prestation till 70%. Capitationsersättningen är 278 kr per invånare.

De norska allmänläkarna känner att reformen innebär ett högre status för allmänmedicinen som specialitet.

Huvudman kan ej dra in en etablering utan läkarens medgivande.

Normännen var mycket nöjda med utformningen av fastlegeordningen och såg förhoppningsfullt på framtiden. Den som vill ha ytterligare information om fastlegeordningen kan gå in under www.fastlegeordningen.dep.no och läsa mer om reformen.

Dag två började med en redogörelse för arbetsfördelningen på mottagningen. I Norge och Danmark arbetar läkaren i huvudsak ensam eller på mindre gruppmottagningar med minimalt stöd av andra yrkesgrupper såsom sjuksköterskor och sekreterare. I de övriga tre nordiska länderna har man hälsocentraler eller vårdcentraler, där ett större antal läkare arbetar tillsammans, ofta i form av team tillsammans med sjuksköterskor och undersköterskor. Sjuksköterskor i Sverige har många gånger förhållandevis självständiga specialmottagningar, tex. diabetesmottagning eller astmamottagning. Detta är inte vanligt i övriga norden och det utspanns en diskussion om vad som är läkarens arbetsuppgifter och vad annan personal skall göra.

Allt fler Internet-uppkopplade

Vidare redogjordes för undervisning, datautveckling och givetvis arbetsmiljön. Datajournal är vanlig i Norden och allt fler är uppkopplade till Internet och e-mail. På några ställen pågår prov med att låta patienter kommunicera med läkaren via e-mail, tex boka tid, beställa recept etc. Många av deltagarna framförde farhågor för att man som läkare skulle bli överhopad med e-post om man öppnar upp för denna kommunikationsform.

Seminariet avslutades med en inblick i allmänmedicinens framtid. De som framstod som mest förhoppningsfulla var utan tvekan Danmark och Norge. Här är läkarrollen tydlig och arbetsuppgifterna välavgränsade. Norge är ett exempel på vilken betydelse den organisatoriska formen har. Genom fastlegeordningen har man på kort tid vänt läkarbrist och misströstan till ett kommande läkaröverskott och tro på framtiden. Danmark har också en framtidstro och även Sverige hoppas på en bättre primärvårdsframtid såsom en effekt av den nationella handlingsplanen. Finland kunde glädja sig åt ett nytt, relativt fördelaktigt, löneavtal men i övrigt fick jag intrycket av att Finland och Island är de länder som för närvarande har svårast att se någon ljusning för allmänmedicinen, åtminstone på kort sikt.