Detta har tagit sig uttryck på olika sätt inte minst genom skråväsendet. Förutom det rent professionella har man även utvecklat egna förhållningssätt och etiska regler inom olika yrken, exempelvis advokaterna. Att man utformat skrivna eller oskrivna regler för yrkesutövningen har tjänat flera syften. Man har uppnått en intern sammanhållning och vi-känsla inom kåren. Men det har även gett ett skydd och legitimitet mot omgivningen för yrkets bevarande. Det har ofta också lett till att yrket har fått ett visst status i samhället.

Läkaryrket och dess utövande har i alla tider och i alla kulturer varit omgärdat av starka regler och en hög status. I västerlandet har läkaryrket präglats av den Hippokratiska eden. Läkaren skall utifrån inlärda kunskaper och klinisk erfarenhet tjäna patienten, lindra och bota men aldrig skada. Grunden för yrkesutövningen är relationen till patienten. Syftet med olika åtgärder måste alltid vara uppenbara både för läkaren och för patienten. Förr var kunskaperna om sjukdomars etiologi mindre och behandlingsåtgärderna var mer baserad på erfarenhet och tro. Då var självklart patientens förtroende för läkaren som individ, helt avgörande både för om han skulle låta sig behandlas och för resultatet. Med den Hippokratiska eden som rättesnöre fanns förutsättningar både att utveckla yrket och att skapa en förtroenderelation till patient och omgivning. Det är vad vi kallar läkekonst.

Under slutet av 1800-talet utvecklades naturvetenskaperna och den medicinska kunskaperna och läkaren fick allt fler och bättre redskap i sin yrkesutövning. Läkaryrket kom allt mer att präglas av vetenskap än av erfarenhet.

Idag styr begrepp som Evidence Based Medicine den dagliga sjukvården. Möjligen har detta medfört att läkarkåren kommit att försumma den förtroendeskapande relationen till patienten. Man är inte längre lika beroende av patientens förtroende för den enskilde doktorn. Förtroendet skapas istället av resultaten och den tekniska utvecklingen och har överförts till "sjukvården" som institution.

Läkaren är en del av sjukvårdssystemet och mindre framträdande som individ, vilket lett till att
patient-läkar relationens betydelse och även läkekonsten har kommit i skymundan.

Många läkare ger idag uttryck för uppgivenhet i sin yrkesutövning. Man mår inte bra, man uppger en pressad arbetssituation och upplever ingen eller liten tillfredsställelse i sitt arbete. Många klagar över att deras inflytande minskar. Sjukskivningarna ökar och allt fler önskar gå i förtida pension.

Löneutveckligen har dessutom, under de senaste 30 åren, lett till en halvering av reallönen för läkare. Allt fler väljer att flytta utomlands. Läkaryrkets status bland de unga sjunker. Även om vi inte kan tala om en allmän kris just nu så finns otvetydigt allvarliga oroshärdar. Detta gäller inte minst inom primärvården som fått allt större bekymmer med avhopp och rekrytringssvårigheter. Om vi inte agerar nu så finns det uppenbart risker för en framtida sjukvårdskris.

Läkarkåren står inför ett vägval. Vilken roll skall vi och vill vi som läkare ha i framtidens sjukvård? Skall vi vara sjukvårdsarbetare eller medicinska experter och ledare? Skall vi och vill vi styra och leda sjukvårdståget eller skall vi bara åka med och låta andra leda utvecklingen?

Svaret på dessa frågor torde för de flesta vara givna. Läkare och den kompetens läkarkåren har är förutsättningen för sjukvårdens bedrivande och dess utveckling. Frågan är hur vänder vi trenden och återskapar en positiv syn på läkaryrket, inte minst bland oss själva.

Vilken vision har vi av framtidens läkare och hur förverkligar vi den visionen?

Läkarkårens gemensamma vision om den framtida läkarrollen måste vara summan eller resultatet av varje enskild läkares uppfattning. Därför skall vi i en intern process och diskussion, som helst omfattar alla läkare, tillsammans skapa denna vision.

Framtidens läkarroll måste fungera i alla vårdformer, oavsett organisationsform och huvudmannaskap. Den skall utgå från att läkaren är den nödvändiga bäraren av den medicinska kompetensen och utgöra fundamentet för medicinsk utredning och behandling samt vara förutsättningen för utvecklingen av den medicinska kunskapen.

Patient-läkarrelationen skall åter vara centrum i sjukvården. Den skall stärka läkaryrkets sociala och ekonomiska status samt förse kåren med en stark yrkesidentitet. Vi måste återskapa lite av den magi som finns i begreppet läkekonst.