-ny ordförande i Läkarförbundet

Det är ett stort förtroende och en ansvarsfull uppgift som förbundets fullmäktige givit mig. Jag ser mycket fram mot att få leda förbundet in i nästa sekel. Det blir en utmaning som känns både spännande och stimulerande. Med stödet från alla fackligt engagerade kollegor och kunniga tjänstemän är förutsättningarna för mig de bästa för det fortsatta arbetet med att ständigt förbättra läkarnas fackliga och professionella villkor.

Mitt fackliga intresse väcktes redan i slutet av sjuttiotalet när jag under några år var yngreläkarrepresentant i Svensk Reumatologisk Förenings styrelse. Det gav mig en första inblick i det viktiga arbete som specialitetsföreningarna utför för den professionella utvecklingen av yrket.

Efter studier på Karolinska Institutet med legitimation 1973 började jag samma år arbeta som underläkare på en av Södersjukhusets medicinkliniker. 1980 och påföljande år blev jag dubbelspecialist i reumatologi respektive allmän invärtesmedicin.

Framförallt reumatolog

Kliniskt har jag framförallt varit verksam som reumatolog med sedvanligt mottagnings- och avdelningsarbete men också konsult i primärvården.

1984 inledde kliniken ett samarbete med primärvården i södra Stockholm som under de senaste fem åren har kommit att omfatta samtliga vårdcentraler söder om slussen.

Genom regelbundna specialistkonsultbesök på vårdcentralerna har ett nära samarbete byggts upp med primärvården för omhändertagande av patienter med reumatiska besvär.

Konsultarbetet har som klinisk verksamhet varit mycket stimulerande. Det har också gett möjlighet till en värdefull dialog med distriktsläkare med ökad kunskap och förståelse för primärvårdens problem och villkor.

Efter nästan ett kvarts sekel som läkare på Södersjukhuset flyttade jag förra året till Huddinge sjukhus tillsammans med hela den reumatologiska kliniken som ett led i den stora strukturförändring som Stockholmssjukvården genomgått under de senaste åren.

Fackligt arbete sedan strejken 1981

Mitt lokala fackliga engagemang och arbete tog sin början med strejken 1981. Jag blev samma år invald i styrelsen för sektion söder, Stockholm läkarförening. Under åren 1982–94 var jag sekreterare och åren fram till 1996 ordförande. Under dessa två år var jag även sektionens representant i Stockholms läkarförenings styrelse.

Intresset för yrkesföreningsfrågorna kom under åttiotalet och 1988 blev jag invald i Stockholms överläkarförenings styrelse och 1994 i Överläkarföreningens styrelse. Två år senare valdes jag till ordförande i Överläkarföreningen och samma år också till ledamot i Läkarförbundets centralstyrelse. Jag har under dessa två senaste år också varit ledamot av förhandlingsdelegationen och således varit starkt involverad i avtalsrörelsen.

Utöver ordförandeskapet för Läkarförbundet och dess centralstyrelse kommer jag även att leda Undervisnings- och forskningsdelegationens arbete.

Vilka är de viktigaste frågorna?

Vilka är då enligt min mening förbundets viktigaste frågor och arbetsuppgifter under de närmaste åren?

Jag tycker inledningsvis det är viktigt att framhålla Läkarförbundets dubbla roll som organisation, nämligen att företräda och arbeta för läkarnas såväl fackliga som professionella intressen. Även om de traditionellt fackliga frågorna som lön, anställningsförhållanden och arbetslivsvillkoren dominerar, räcker inte detta. Vi måste, för att även i framtiden kunna hävda vår unika ställning och betydelse inom hälso- och sjukvården, med samma intensitet också engagera oss i vår utbildning och kunskapsutveckling liksom forskningens villkor och de etiska frågorna.

Sjukvården har under nittiotalet genomgått betydande förändringar inte minst med strukturförändringar och nedskärningar. Produktiviteten och effektiviteten har ökat mycket genom läkarnas insatser och deltagande. Kvaliteten har i huvudsak kunnat bibehållas liksom patientsäkerheten men under senare tid har det blivit alltmer uppenbart att nedskärningarna har varit för stora och gått för snabbt.

Vår uppgift måste nu vara att markera att gränsen är nådd och att ytterligare förändringar och neddragningar kommer att äventyra inte bara patientsäkerheten utan också kvaliteten.

Konsekvenserna av förändringarna har för läkarna har varit betydande. Löneutvecklingen har inte motsvarat vårt bidrag till de effektivitets- och verksamhetsförbättringar som gjorts. Det senaste avtalet gav ett torftigt utfall vad gäller de garanterade procentuella lägstnivåerna för löneökningar under de kommande åren men nya skrivningar i avtalets texter och förklaringar, som vi krävde och fick gehör för, gör att möjligheterna är bättre än tidigare för en bättre lokal lönebildning med utfall över lägstnivåerna.

Det är lokalföreningarnas uppgift och ansvar att genomföra förhandlingarna. För att det nya avtalet skall ge bästa möjliga utfall kommer förbundet under det kommande året att satsa på en särskild utbildning för att ge ytterligare stöd till de lokala förhandlarna.