Distriktsläkaren Mikael Lilja från Odensala Hälsocentral i Östersund deltog i ett symposium angående arbetsmiljö vid SFAM-DLF:s vårvintermöte i Storlien den 25/4 i år. Mikael hade ett inspirerande inlägg om vikten av att vi själva skall forma vår arbetsmiljö – det är t ex inte sjukhuset som skall tala om vad vi skall göra eller inte. Mikael utvecklar sina tankar i denna artikel.

Jag läste en gång i läkartidningen något en njurmedicinare skrev. Han tyckte att alla som hade haft tre urinvägsinfektioner på ett år, skulle remitteras för njurmedicinsk utredning.

Oj, oj, tänkte jag. Vad vet du om världen. Det behövs inte många vårdcentraler för att tamponera en njurmedicinsk mottagning helt om vi skulle göra så, och inte skulle det göra så mycket nytta heller.

Blodtrycksguru

På en stor internationell kongress hörde jag en amerikansk blodtrycksguru tala för att vi skulle behandla alla med farmaka, även vid blodtryck 140/95. För att lägga ytterligare kraft bakom sin argumentering, tillade han att dessa patienter inte gav så mycket merarbete eftersom vi bara behövde träffa dem 2–4 gånger per år.

Det första exemplet visar tydligt på att vi verkar i olika världar. Vi har universitetsakademikern som rör sig i den lilla delpopulationen av verkligheten, den lilla procenten som besöker och vårdas på universitetskliniken. Det är också en verklighet men det är inte vår.

Tror han vet sanningen

Problemet är inte bara att universitetsspecialisten tror att han vet sanningen om vår värld, vår mycket mera oselekterade patientpopulation.

Ett ännu större problem är att vi själva accepterar sjukhusspecialistens företräde att tolka vår verksamhet, även om de aldrig satt sin fot i den och även om deras forskning rört helt andra frågeställningar i en helt annan patientgrupp.

Vi behöver vetenskapen, även den sjukhusbaserade, men att anpassa kunskapen till en primärvårdsmottagning kan bara vi göra. Högre primärvårdskompetens finns inte hos någon annan.

Hårresande slutsatser

Det andra exemplet visar den brist på vetenskaplighet som vetenskapsmän så ofta uppvisar. De, likaväl som åhöraren, tror nog att undersökningens signifikanssiffror smittar av sig på allt vad vetenskapsmannen säger.

När det kommer till de praktiska konsekvenserna av en undersökning så kan slutsatserna vara nog så hårresande. Vad finns det för studier som skulle visa att 2–4 besök per år skulle behövas – göra nytta vid en lindrig hypertoni? Inga förstås. Det som skrivs och sägs på kongresser och i läkartidningar kommer ur den personens bakgrund, inte din. Det kanske är den enda sjukdom som föreläsaren behandlar, ett skötebarn för honom, medan du har många andra sjukdomstillstånd att ta hänsyn till.

Uteslut inte heller att det ligger rent ekonomiska intressen bakom att talaren/skribenten för fram ett vårdbehov. Skärskåda olika vårdprogram och vårddirektiv tillsammans med kolleger och acceptera bara det som stämmer in i din verklighet och med din arbetsbörda.