DLFs lokalförening Nordvästra Skåne har fått en ny ordförande – Kenneth Borggren.
Kenneth har gjort en snabb facklig karriär. Som nyvald ordförande tvekar han inte om vad som står högst upp på dagordningen: Lönerna måste upp för distriktsläkare i Skåne!

Vi träffar Kenneth Borggren på hans arbetsplats Husensjö vårdcentral i Helsingborg.
Ovanför ingången sitter visserligen en skylt med den korrekta benämningen. Men nere vid vägen där man ska ta av, kan man fortfarande se en skylt som påminner om ett primärvårdsexperiment i staden som till slut upplöstes i ett stort ingenting – ”Läkargruppen Husensjö”, står det.
– Under början av 1990-talet tog kommunen över driften av alla vårdcentraler, förklarar Kenneth.
– Tanken var att det skulle vara en verksamhet på försök under fem år för att därefter utvärderas. Alla i primärvården i Helsingborg blev kommunalt anställda i stället.

Primärvård i kommunal regi
Bakgrunden var en regeringsproposition i mars 1991 om försöksverksamhet med kommunal primärvård.
Syftet med detta var ”att åstadkomma incitament inom systemen (hälso- och sjukvård och socialtjänst, förf. anm) för helhetsbedömningar, som bidrar till bättre hälsa och ett mer aktivt liv för hela befolkningen samtidigt som belastningen på samhällsekonomin minskar” – för att citera proposition 1990/91:121 sid 2.
Denna organisationsförändring infördes lokalt endast i Helsingborg, samt i sex andra kommuner i riket. Övriga områden runt omkring staden omfattades inte av denna kommunalisering.
– Före förändringen fanns det fem vårdcentraler i staden. Men vi läkare fick splittra upp oss i 16 olika läkargrupper. Det innebar att vi fick flytta. Tanken var naturligtvis att vi skulle komma närmare våra patienter rent geografiskt, fortsätter Kenneth.
– Så vårdcentralerna döptes om till Läkargrupper och patienterna döptes om till kunder.

Utebliven utvärdering
I samband med det kommunala övertagandet införde man ett listningssystem. Läkarna blev husläkare, och en åldersviktad kapitation infördes.
När de fem åren passerat skulle alltså en utvärdering ske. Men någon sådan blev inte av.
– Man ansåg sig inte ha tillräckligt underlag för att göra en utvärdering, så man förlängde försöksperioden istället, berättar Kenneth.
Så kommunens huvudmannaskap fortsatte under ytterligare tre år – utan att någon utvärdering kom till stånd.
– Sedan fick kommunen ont om pengar, och bestämde sig för att spara. Man gjorde neddragningar i t.ex. sjukgymnastiken. När man sedan fick kritik för det, beslöt sig kommunen raskt för att inte vara huvudman längre. Regionen fick då ta över.
Någon utvärdering blev det alltså aldrig. Kenneth skräder inte orden när han ska beskriva hur han ser på kommunens handlande.
– Det är en oansvarig hantering av personalen, anser han.
Så nu är f.d. Läkargruppen Husensjö en vårdcentral igen, men skylten nere vid vägen sitter kvar…

Två landsting slogs ihop
Regionen – som alltså nu är huvudman – heter Region Skåne.
– Den består av de förra landstingen Malmöhus län och Kristianstads län. De två slogs ihop till Region Skåne runt sekelskiftet, och har idag sitt säte i Kristianstad.
Systemet med listning hängde med när huvudmannaskapet förändrades, men man har idag även ett områdesansvar.
– Vi har fortfarande åldersviktad kapitering, men även en viss områdeskapitering. Det beror på att vi ligger i ett område med bl.a. många invandrare, och det ska täcka kostnader för tolk m.m.
Kenneth berättar att man är fem fast anställda läkare på Husensjö vårdcentral, och att det är mellan 1800–2000 personer på en fulltecknad lista.

Gick på möte
Det var i maj 2005 som Kenneth blev ordförande i Nordvästra Skånes DLF-förening. Då hade han tidigare suttit två år i styrelsen. Innan dess var han inte fackligt aktiv.
– Jag tyckte lönerna var så dåliga, och upplevde att jag inte hade någon kontakt med facket. Därför gick jag på ett möte, minns han.
– Jag ansåg själv att jag borde engagera mig – göra något. På mötet fick jag frågan om jag kunde tänka mig att vara med i DLFs styrelse. Det föll ju väl ut med mina egna tankar, så jag svarade ja.

Motion om samverkan med Försäkringskassan
Kenneth tillägger att han också ville få en inblick i det fackliga arbetet. Ett konkret resultat av hans engagemang blev sedan en motion som togs upp på DLFs fullmäktigemöte 2004. Den handlade om att man ville ha ett ökat samarbete med Försäkringskassan. Hur detta skulle se ut konkretiserades i motionen med ett antal specificerade punkter.
– Motionen hade sin upprinnelse i att Försäkringskassan införde nya intyg. De trodde att dessa nya intyg skulle medföra att antalet sjukskrivningar minskade.
– En tjänsteman från FK besökte sedan oss, och vi beskrev för henne att vi tyckte att det var för dåligt samarbete mellan oss och dem. Det i sin tur resulterade i ett kraftigt ökat merarbete för oss. Hon sa att hon ”skulle föra synpunkten vidare”. Ingenting hände. En tid senare var hon tillbaka och vi framförde samma synpunkter igen. Vi fick samma svar – och då tröt mitt tålamod.
– Även vi på Försäkringskassan är underbemannade, förklarade hon, och det var hon som tyckte att vi skulle ta upp den här frågan via facket. Det gjorde vi, och det resulterade så småningom i de konkreta punkter som motionen tog upp. Motionen bifölls på fullmäktigemötet.

Lönerna viktigaste frågan
I mars 2004 blev Kenneth även invald i Läkarföreningens styrelse.
– Så när Louise Natt och Dag, som var ordförande i DLF Nordvästra Skåne, blev verksamhetschef på Åstorps vårdcentral ville hon inte fortsätta att även vara ordförande i DLF. Hon ansåg att det kändes som att sitta på två stolar samtidigt. Det blev då naturligt att jag tog över ordförandeskapet, eftersom jag redan satt i Läkarföreningens styrelse.
Idag sitter följande personer tillsammans med Kenneth i DLFs lokalförening: Louise Natt och Dag (som sitter kvar som ledamot), vice ordförande Helene Hedman (som även är nyinvald i Läkarföreningens styrelse), kassör Roland Nilsson, sekreterare Björn Åkesson (ST-läkare) samt Britt-Marie Iacobeus och Mikael Erneholm.
Området Nordvästra Skåne sträcker sig från Båstad i norr till Örkelljunga och Klippan och därefter till Helsingborg. Föreningen har 129 medlemmar.
När vi frågar Kenneth hur det känns att vara ordförande, svarar han att ”det är lite ovant”. Men han har redan sammankallat till det första styrelsemötet där han förde klubban. Det hölls i juni.
Vår nästa fråga är vad han ser som den viktigaste frågan för DLF att arbeta med framöver. Svaret kommer tveklöst.
– Lönerna, svarar han direkt.
– De är sämst i Sverige, och det måste vi ändra på!

Skrivelse från SFAM och DLF
Detta påstående om distriktsläkarnas löner är inte taget ur luften. Det bekräftas av Läkarförbundets lönestatistik för 2004.
– Dock är det lite bättre i östra Skåne, p.g.a. svårigheterna med bemanningen där, förklarar Kenneth.
Denna situation har resulterat i att DLF och SFAM gjort gemensam sak och skrivit ett brev till regiondirektören Mats Welff.
Brevet är författat av SFAMs ordförande i Nordvästra Skåne Staffan Gyllerup, och det är undertecknat av honom och Kenneth. Det är en tung och systematisk genomgång av ett antal händelser som påverkat familjeläkarnas situation negativt i Skåne.

Problem i primärvården
Man pekar bl.a. på de tre uppdragsområden som idag gäller – listning, områdesansvar och fritt vårdsökande – och jämför det fyndigt med att ”det är som att ha höger- och vänstertrafik på en gång”.
Vidare fäster man uppmärksamhet på det faktum att vid en tänkt läkartäthet på 1 800 invånare per familjeläkare (Region Skånes officiella mål – alltså 300 över Nationella handlingsplanens mål) så står i dagsläget 256000 skåningar (!) utan familjeläkare. Det fattas 143 familjeläkare för att nå det egna målet.
I brevet ställer man också frågan om vart den miljard kronor som NHP tillfört region Skåne – och som är spårlöst försvunnen – har tagit vägen.
Brevet tar upp mer. Men till sist lägger man stor vikt vid det usla löneläget för distriktsläkarna i Skåne. Man pekar på att överläkarna i regionen ligger kring medellönen för riket, liksom specialistläkarna. Men distriktsläkarna ligger alltså sämst till i landet. Så här har man sammanställt statistiken i ett diagram (se figur 1).

I Skåne ligger man alltså 3000 kr per månad under medellönen för offentligt anställda familjeläkare i Sverige. Här är ett citat ur brevet: ”Lönen kanske inte spelar så stor roll för dem som har sin tjänst, men i rekryteringssituationer är den viktig”.

Svar utan substans
Brevet skickades den 6 april 2005 och den 25 april kom ett svar från regionsdirektör Welff.
Kenneth tvekar inte när han uttrycker sin åsikt om det.
– Svaret är rent blaha! Det backar inte upp oss ett enda dugg, säger han.
Distriktsläkaren har läst det, och kan intyga det kännetecknas av svepande, till intet konkret förpliktigande formuleringar. Här ett exempel:
”Den nu framtagna reviderade generella kravspecifikationen lägger en grund för verksamheten, men löser inte alla de svårigheter som identifierats och som lyfts fram i er skrivelse. Det är emellertid helt klart att det föreligger entydiga politiska beslut att familjeläkarsystemet ska bibehållas och utvecklas. Ansvaret att skapa en bra verksamhet som får invånarnas förtroende är därför allas som arbetar i verksamheten.”
– Svaret är formulerat så att man lägger ansvaret hos oss – inget hos dem själva! Vi ser inget som helst konkret i det som är ägnat att rätta till de missförhållanden som råder, säger Kenneth.

Krafttag behövs
När det gäller lönerna konstaterar regionsdirektören att förhandlingar pågår som han inte vill kommentera, men att ”man från arbetsgivarsidan anfört att närsjukvården behöver lyftas fram, och därmed en prioritering av distriktsläkarna”.
– Om man inte tar krafttag och ser till att distriktsläkarna kommer upp ordentligt i lönenivå – ja, då löser man inga rekryteringsproblem.
Kenneth avslutar med att peka på en figur som ser ut som en upp- och nedvänd pyramid.
– Det är vi 500 distriktsläkare i Skåne som ska bära upp 1600 offentligt anställda slutenvårdsspecialister, är de ord han väljer för att summera situationen i regionen.
Det är alltså ingen tvekan om att agendan framöver för den nye ordföranden i Nordvästra Skåne är fastlagd.

Per Lundblad