Eva Nilsson Bågenholm
Läkarförbundets nya ordförande

Från undersköterska till posten som första kvinnliga ordförande i Läkarförbundet – det är en imponerande karriär. Distriktsläkaren ville veta mer om den nyvalda ordföranden och fick en pratstund med henne på altanen i hennes hem strax söder om Göteborg.
Vi fick reda på lite mer om de varierande perspektiv på svensk sjukvård som Eva fått genom åren, och fann också en ordförande vars inställning till framtidens primärvård är glasklar.

Eva Nilsson Bågenholm är en stimulerande person att samtala med. Hon beskriver sig själv som debattglad, och hela hennes framtoning genomsyras av det engagemang och hängivna intresse för läkarnas villkor som präglat henne under lång tid.
Hon är också mycket skicklig i att argumentera, och lyckas ofta utan stora gester och åthävor ringa in precis det hon vill föra fram. Hon är helt enkelt en målmedveten och driven förhandlare.

Från Olskroken till Algeriet
Eva har en lång och gedigen erfarenhet av att arbeta inom svensk sjukvård. Hon berättar att hon hoppade av gymnasiet 1978 och började arbeta som sjukvårdsbiträde. Sedan läste hon vidare till undersköterska och därefter till sjuksköterska.
– Jag var färdig sjuksköterska år 1982, minns Eva, och fortsätter med att berätta att hon därpå vikarierade som distriktssköterska i två år.
– Det var på Olskrokens vårdcentral i Göteborg, och det innebär att jag har en gedigen erfarenhet av primärvård ur det perspektivet.
Två senare så for Eva till Algeriet. Där kom hon att stanna i ett år.
– Jag jobbade som sköterska för Skanska som hade stora projekt med att bygga skolor där.
– Det var roligt, spännande och mycket givande, minns Eva.
– Men det innebar också mycket jobb – och det varade dygnet runt. Sedan var det ett visst problem med att vara ung, blond kvinna i ett arabiskt land. Det var ofta bekymmer med att få lokala auktoriteter att fatta att de kunde ta mig på allvar. Samtidigt lärde jag mig väldigt mycket, bl.a. fick jag en möjlighet att lära känna och förstå den muslimska kulturen.
Det var efter hemkomsten som Eva bestämde sig för att läsa medicin. Hon var klar med grundutbildningen 1992 och blev legitimerad läkare 1996. Anledningen till dröjsmålet var två barn som kom under denna tidsperiod.

Gedigen facklig förankring
Sedan 2003 är Eva specialist i internmedicin, men från början hade hon en annan inriktning.
– Jag hade tänkt mig psykiatrin först, men ändrade mig på vägen, avslöjar hon.
Idag arbetar hon på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, och hon tänker fortsätta med det trots sitt nya uppdrag.
– Jag skall fortsätta att arbeta 20%. Det beror på att jag vill ha en fot kvar i verkligheten – för att veta hur kollegorna har det.
Facklig verksamhet är också något som Eva har lång erfarenhet av. Redan 1994 gick hon med i den lokala SYLF-föreningen i Bohuslän. 1997 satt hon i SYLFs centrala styrelse och ett år senare blev hon ordförande i densamma. Dessutom är hon ledamot i SACOs styrelse.

Besviken på yrkets förutsättningar
Vi frågar vad detta intresse för fackliga frågor ursprungligen kommer från.
– Jag har alltid velat engagera mig, diskutera politik m.m. Det ligger helt enkelt i min natur, svarar Eva och fortsätter med att berätta att det startade redan i gymnasiet, där hon var elevrådsordförande.
– När jag var färdig läkare så upplevde jag att läkarrollen inte motsvarade mina förväntningar. Det var inte det fria yrke jag trodde det skulle vara. Istället var det så mycket annat som styrde min verksamhet – sådant som inte jag kunde påverka.
– Det gick så långt att jag faktiskt bestämde mig för att hoppa av, och jag hade redan börjat söka helt andra jobb. Men då var det en kollega som tyckte att jag skulle engagera mig i facket istället.

Läkarna måste kunna påverka
Redan när hon var aktiv i den lilla bohuslänska SYLF-föreningen hade Eva gjort en viktig upptäckt:
– Jag upplevde att det faktiskt var möjligt att påverka – i smått – om man var engagerad och inte gav upp!
Det är den väg som Eva sedan dess har fortsatt på.
– De flesta läkare man träffar säger att de egentligen har ett roligt yrke, men att det är omständigheterna runt som kväver lusten, säger hon.
– Det läggs på så många uppgifter, samtidigt som man är låst och därmed varken kan påverka, förändra eller förbättra.
Enligt Eva är arbetsmiljön en av de viktigaste frågorna just nu.
– Det gäller att få till en bra arbetsmiljö för alla läkare. Det handlar t.ex. om antalet patienter på mottagningen, eller jourpassen på sjukhusen. Det är viktigt att läkarna själva kan vara med och påverka i sådana frågor.

Viktig uppgift
Den 1 juli nästa år träder en ny arbetstidslagstiftning i kraft. Där slås bl.a. fast att alla ska ha minst 11 timmars vila per dygn. Det för oss in på de långa jourpassen.
– Vi genomförde en enkät bland våra medlemmar i Läkarförbundet. Där kunde vi läsa både positivt och negativt om hur man upplever de långa jourerna, fortsätter Eva.
– Det positiva är naturligtvis kompledigheten. Den innebär en möjlighet att man med hjälp av den kan förkorta sin arbetsvecka, alternativt förlänga sin ledighet.
– Det negativa är att det upplevs som jobbigt och stressigt. Men det finns massor med möjligheter att lösa dessa problem inom nuvarande system. Det viktiga är att styra så mycket som det bara är möjligt till måndag–fredag, dagtid. Ett exempel där man försökt styra över akut verksamhet från nattetid till dagtid, är ortopeden på Karolinska Sjukhuset. Det går att förändra, fastslår Eva.
– Därför har vi i Läkarförbundet en viktig uppgift framför oss när vi ska förhandla det nya kollektivavtalet 2005. Den består i att vi ska se till att vi får goda arbetstider.

Nationell reglering viktig
Hur ser då Läkarförbundets nye ordförande på ett nationellt reglerat familjeläkarsystem? Evas inställning är solklar och tveklös.
– Oerhört positivt, svarar hon direkt på vår fråga.
– Även om jag inte själv är allmänläkare så ser jag vikten – och det stora behovet – av en väl fungerande primärvård.
Eva är medveten om att man idag tittar på Norge och det nationellt reglerade Fastlegesystemet som införts där, men tycker att man borde vända blicken mot ett annat av våra nordiska grannländer istället.
– Jag tycker vi ska införa ett system som liknar det man har i Danmark. Det är inget fel på det man har i Norge, men det är fortfarande så nytt och därför har man inte kunnat dra så många långsiktiga erfarenheter ännu. I Danmark däremot har man hållit på väldigt länge, och det systemet fungerar alldeles utmärkt.
– Situationen som har uppstått i Västmanland är ett bra exempel på hur fel det kan bli när man ska upphandla all vård. Hur hanterar man t.ex. patienterna och deras önskemål, när en annan läkare får uppdraget? Det enda goda med det som hänt där, är att vi har fått ett bra exempel att peka på när man diskuterar med politiker. Det visar tydligt att vi behöver en nationell reglering.

Resurser
Eva anser också att sjukvården totalt måste tillföras mer resurser.
– Vi har som mål att 10% av BNP ska gå till sjukvården senast år 2006, säger hon och ser fullständigt övertygad ut.
Visserligen tror hon – när vi inte riktigt vill släppa frågan – att det kanske kan dröja lite längre än så innan detta mål är nått, men övertygelsen om att det kommer att bli så finns där. Och den är bergfast.
Vi frågar hur hon ser på fördelningen av de resurser som finns, och undrar samtidigt om det är en känslig fråga. Skall primärvården få större del av dessa resurser i framtiden?
– Ja, det tycker jag. Det är ingen känslig fråga, blir det något överraskande svaret.
– Vi ser ju på akuten att vi får in väldigt många patienter som kunde handlagts bättre i primärvården, förklarar Eva.
– De resurser vi lägger på dessa patienter där, skulle vi istället lägga på primärvården. Det skulle vara mycket bättre för alla parter. Därför känns det hundraprocentigt rätt med Protos.

Protos i Västra Götaland
Vi glider in på situationen för primärvården i Göteborg (Se DL 2/04) och Eva berättar att hon redan för tre år sedan skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten där hon argumenterade mot införandet av Axessakuten. I stället förespråkade hon att de pengarna skulle läggas på primärvården.
– Jag fick god respons av distriktsläkare på den artikeln den gången, minns hon.
– Mitt förslag för att lösa situationen för primärvården i Göteborg idag, är att man helt enkelt gör hela Västra Götaland till ett försöksområde för Protos.
– Förutsättningarna är perfekta – det är ett stort län som innehåller både små och stora städer, samt lands- och glesbygd.
Att motståndet mot förslaget på ett nationellt reglerat familjeläkarsystem främst skulle komma från andra läkargrupper som t.ex. sjukhusläkarna är en myt, anser Eva.
– Motståndet mot Protos kommer från andra professioner inom vården, som sköterskor m.fl. De anser att de kommer bort i förslaget och är rädda för att de ska marginaliseras.
– Därför är det viktigt att man ser att det är just en fast läkarkontakt som befolkningen vill ha. Då måste vi fokusera på att inrätta ett system som möjliggör det. När det väl är utfört är det självklart att man därifrån sedan bygger vidare med vårdteam. Det finns ingen motsättning i detta.

Makt över vardagen
– Ta makten över er egen vardag!
Så lyder Evas uppmaning till de svenska allmänläkarna.
– Därför är det viktigt att man får ett begränsat uppdrag – så man får möjlighet att ta denna makt, förtydligar hon.
Så avslutar hon med att berätta en historia hon själv har varit med om, och som hon ofta haft anledning att tänka på.
– Det var precis när jag hade fått beskedet om att jag blivit antagen till att läsa medicin. Jag var sjuksköterska på den tiden och jobbade tillfälligt på en vårdcentral i Göteborg.
– Jag var överlycklig över att ha blivit antagen, och berättade det entusiastiskt för en läkare som jag träffade där. Hon svarade mig så här:
– Ja, du blir snart nermald i systemet du också – förresten, varför skall du läsa medicin egentligen?
– Jag har ofta tänkt på det. Vad kommer det sig att vi tappar entusiasmen och glädjen – och vad kan vi göra för att ta makten över vår vardag så vi kan finna den igen?
– Det är därför det är så viktigt att vi måste börja med att se till att det är kul att jobba!

Per Lundblad