Reportage
Arbetsmiljön granskad i Uppsala

Den här historien börjar i december 2001. Då skrev Kerstin Dahlström, läkare och verksamhetschef på vårdcentralen Möllan i Uppsala, ett brev som var ställt till hennes primärvårdschef.

I brevet beskrev hon hur arbetssituationen på Möllan under hösten allvarligt försämrats och att hon som verksamhetschef försökt hitta lösningar inom ramen för de befogenheter hon hade.

Eftersom situationen trots detta blivit ohållbar, avslutande hon brevet med följande mening:

"Jag ser därför ingen annan möjlighet än att jag härmed överremitterar arbetsmiljöansvaret till dig i din egenskap av överordnad chef."

Det blev startskottet för en händelserik utveckling i Uppsala.

Möllans vårdcentral ligger på bottenvåningen i ett vanligt hyreshus på Väderkvarnsgatan i Uppsala. Det är ett par lägenheter som man inrett, och dessa lokaler är dåliga och inte särskilt ändamålsenliga.

Snart är dock dessa lokaler historia. Ett konkret resultat av det brev som Kerstin skrev blev att man snart flyttar. Den tolfte september i år stänger Möllan för gott och man återuppstår den sjuttonde i samma månad i nya lokaler. Man kommer då även att byta namn till Fålhagens vårdcentral.

Men det är på Möllan som vi träffar Kerstin Dahlström, och av henne får vi höra hela historien.

– Det började med att jag avsade mig ansvaret för arbetsmiljön till primärvårdschefen. Som situationen var då, var det inte längre möjligt att ta det. Därefter gjorde skyddsombuden en formell anmälan till Arbetsmiljöinspektionen, börjar Kerstin berätta.

– Men det var ett långt förspel till mitt beslut. Det pågick i flera år. Vi hade två stora problem: Vi hade alldeles för mycket att göra, och vi hade för dåliga och små lokaler.

– Primärvårdschefen kom hit på vår begäran och lyssnade på oss när vi beskrev vår situation, och på våra förslag till hur vi skulle lösa den – genom att avgränsa vårt uppdrag t.ex. men ingenting hände. Han förhöll sig helt passiv.

– Till slut blev situationen helt ohållbar. Vi hade flera långtidssjukskrivningar som direkt var relaterade till arbetsmiljön här, och jag insåg att jag inte längre kunde ta ansvaret för det. Därför skrev jag brevet.

I samband med detta tog även Kerstin kontakt med Arbetsmiljöinspektionen i Stockholm. Där fick hon kontakt med arbetsmiljöinspektör Ewa Eklund.

– Det är en stark signal för oss när någon avsäger sig ansvaret för arbetsmiljön, säger Ewa när vi träffar henne på hennes kontor i Solna.

– Då har vi i vår tur en skyldighet att göra en inspektion på arbetsplatsen ifråga.

Redan efter några veckor genomförde Ewa och en kollega till henne en inspektion av arbetsmiljön på husläkarmottagningen Möllan.

– Efter besöket ställde vi ett antal krav utifrån Arbetsmiljölagen, fortsätter Ewa.

– Rent formellt innebar det att vi skrev ett s.k. inspektionsmeddelande, som ställdes till landstinget. Ett sådant meddelande innebär att man får ett antal veckor på sig att åtgärda de brister som konstaterats vid inspektionen, och som är protokollförda i meddelandet.

Bristerna som konstaterades i meddelandet sorterades i sju sammanfattande punkter. Dessa kompletterades med hänvisningar till de paragrafer i Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2001:1) om systematiskt arbetsmiljöarbete, som man ansåg vara tillämpliga på dessa brister.

Här är ett par citat:

"Vid inspektionen framkom att personalens arbetsbelastning upplevs som mycket påfrestande. Vårdtyngden och antalet patienter som behöver hjälp och listats på husläkarmottagningen har ökat under de senaste åren utan att man fått ökade resurser i forma av personal och budget"…."att uppdragsgivarna inte formulerat ett tydligt åtagande samt att förväntningarna på primärvården ökat snabbare än tillförda resurser de senaste åren."

Dessutom påpekade man under rubriken Övrigt att "lokalerna inte är ändamålsenliga och fyller inte de behov som finns".

– När primärvårdschefen fått detta meddelande, då kom han hit, minns Kerstin.

– Han krävde att jag skulle ta tillbaka ansvaret för arbetsmiljön, men det gjorde jag inte!

Inspektionen hade ägt rum den sjuttonde januari 2002. Ett svarsdatum där man redovisade vilka åtgärder som vidtagits, eller planerades att vidta, med anledning av bristbeskrivningen var satt till den sjätte mars samma år.

– Vi tog kontakt med Kerstin inför vårt uppföljande besök, berättar Ewa.

– Hon berättade att inget i princip hade hänt sedan förra gången. Så vid det uppföljande besöket tog jag med mig min chef.

– Det visade sig då att jag hade väldigt svårt att få primärvårdschefen att förstå att det var han som hade ansvaret för arbetsmiljön. Enligt honom var det Kerstin som hade det, eftersom det var hon som var verksamhetschef.

– Tyvärr är det här en vanligt förekommande missuppfattning. Man kan inte delegera bort ansvaret för arbetsmiljön. Men man kan delegera bort arbetsmiljöuppgifterna.

– Det var till och med så att han uttalat sig i lokalradion om det här, och då hävdat att Kerstin inte kunde avsäga sig ansvaret. Min chef fick då förtydliga och påpeka att hon inte bara kunde göra det – utan att det dessutom var hennes skyldighet att göra det!

Ärendet rullade alltså vidare. Den trettonde juni genomfördes den nya inspektionen. Först resulterade det i en ny skrivelse – Underrättelse om eventuellt föreläggande enligt 7 kap 7 § arbetsmiljölagen.

Det svar som inkom från Landstinget den andre september imponerade dock inte. I stället skrev man en ny underrättelse från Arbetsmiljöverket. Samtliga brister stod fortfarande uppräknade – dokumentet skiljer sig endast i ett tillägg där vi bl.a. kan läsa följande:

"Svar på underrättelsen inkom till Arbetsmiljöverket, Arbetsmiljöinspektionen 2 september 2002. Av svaret framgår det med klar tydlighet att man från landstingets sida inte har förstått innebörden av att arbetsmiljöuppgifterna returnerats och vilket ansvar som åvilar landstinget för att avhjälpa de brister som påpekats i underrättelsen."

Det var efter att ha fått detta brev som det mest häpnadsväckande draget från landstinget gjordes.

Kerstin fick ett mail från primärvårdschefen.

– Där stod att han tyckte att jag skulle ta på mig ansvaret för arbetsmiljön igen – annars kunde vi stänga Möllan, berättar hon.

– Exakt så var det formulerat!

(Vi har sett en kopia av mailet och kan intyga att det är korrekt.)

– Det var en ren utpressningssituation. Jag tänkte på alla anställda, på hur det skulle gå för dem o.s.v.

– Naturligtvis blev jag väldigt upprörd. Jag vände mig till Läkarförbundets jurist, till Arbetsmiljöverket m.fl.

Ewa minns händelsen.

– Det visar på en sällsynt dålig kunskap om de lagar som reglerar arbetsmiljön.

– För det mesta brukar kompetensen kring dessa vara högre än i just det här fallet, men det finns ändå ett generellt problem här, fortsätter hon.

– Det är inte så att Hälso- och Sjukvårdslagen på något sätt väger tyngre än Arbetsmiljölagen. Det har vi faktiskt ett regeringsutlåtande på, säger Ewa och hänvisar till ett fall från Laxå kommun som drogs hela vägen upp till regeringsrätten.

– Man kan sammanfatta det så här: Det är lika viktigt att personalen har en god arbetsmiljö som att man ger god omvårdnad till sina patienter!

Resultatet för Kerstin och Möllans del blev till slut en kompromiss.

– Jag tog delvis tillbaka ansvaret – dock inte för lokalerna, berättar Kerstin.

– Lokalfrågan är löst, och vi flyttar nu till hösten. Dessutom får vi en ny läkartjänst så vi totalt kommer att bli fyra läkare när vi börjar om där.

– Arbetsmiljöinspektionen gjorde nyligen ett uppföljande besök, och då kunde vi bocka av samtliga punkter på listan.

Men Arbetsmiljöinspektionen hade nu blivit intresserad av hela primärvården i Uppsala.

– Vi gör en verksamhetsplan inför varje år, säger Ewa.

– Vi hade varit på Möllan tack vare de signaler vi fick därifrån. Men vi hade också fått liknande signaler från andra håll i Uppsala. Dessutom tittar vi på arbetsskadeanmälningar, och även sådana hade kommit in därifrån.

– Sammantaget ledde det till att vi bestämde oss för att undersöka primärvården i Uppsala ordentligt. Totalt besökte vi ytterligare 11 vårdcentraler.

– Det visade sig att situationen i princip var likadan på de flesta. De största problemen är stress och arbetsbelastning. Förutom ett antal individuella inspektionsmeddelanden har det resulterat i att vi nu ( 9/7 –03) har formulerat fyra punkter med gemensamma krav på alla vårdcentraler i Uppsala.

– Första punkten handlar om arbetsbelastning/stress. Dels kräver vi att det finns rutiner för att regelbundet undersöka hur det står till. Dessutom kräver vi att det finns tydliga prioriteringshänvisningar.

– Punkt nummer två är stöd och handledning. En nästan nedmonterad psykvård ställer högre och annorlunda krav på primärvården.

– Nästa punkt handlar om fördelningen av arbetsmiljöuppgifterna, och den sista tar upp det som vi kallar "Paragraf 2-anmälan". Det handlar om hur man hanterar hot och våld. Här är kunskapen mycket dålig – trots att det handlar om en straffsanktionerad paragraf i Arbetsmiljöförordningen! Man tror oftast att det räcker med att anmäla till polisen. Men – enligt lag – ska man även göra en anmälan utan dröjsmål till oss. Vi hade ett sådant fall alldeles nyligen, och där visste varken verksamhetschefen eller primärvårdschefen att så var fallet.

– Här behövs alltså utbildning, konstaterar Ewa.

– Chefer och arbetsledande personal ska ha utbildning. Ansvaret för att de får det, vilar på arbetsgivaren.

– Vi behöver prata vidare med politikerna om det här, säger Ewa. De ger omöjliga uppdrag ibland, uppdrag som inte går att genomföra. När sedan tjänstemännen påpekar det, leder det oftast till att man ändrar på själva skrivningarna – men inte på uppdraget i sig och de resurser som ställs till förfogande.

– Oftast finns det för dåligt med tid avsatt för chefskapet i primärvården. Det tjänar bra som exempel, för när man påpekar det för landstinget så brukar man få svaret att de kan avsätta hur mycket tid de önskar till det. Men då hinner ju inte chefen ta hand om lika många patienter! Så beräkningsgrunderna för denna tid är inte så skickligt uträknade…

Kerstin Dahlström håller med.

– Huvudproblemet är att vi har ett otydligt uppdrag och för mycket att göra, sammanfattar hon.

De inspektioner som ägt rum i Uppsala efter att hon satt stenen i rullning kommenterar hon så här:

– Idag har det vuxit långt över Möllans horisont. Men det känns bra. Vi har inte bara "gått och muttrat"…

– Det var dessutom väldigt psykologiskt viktigt för oss att få stöd av Arbetsmiljöinspektionen, när vi inte fick det av vår egen chef, avslutar Kerstin.

– Kerstin är en duktig chef, anser Ewa. Hon hade modet att göra precis det som hon – som chef – ska göra i den situation hon befann sig.

Så även om Möllan nu försvinner, så kommer nog namnet på denna husläkarmottagning att leva kvar ett bra tag framöver i Uppsala.

Per Lundblad

Fotnot 1: Idag har man en annan person på posten som primärvårdschef i Uppsala.

Fotnot 2: Vill man veta mer om Arbetsmiljöverket och/eller hur man kommer i kontakt med dem kan man gå till adressen www.av.se på Internet. Vill man ringa dem har de telefon 08–730 90 00 och deras fax når man på 08–730 19 67.