Artikel Mikael Sjöberg  Mannen bakom den nationella handlingsplanen Mikael Sjöberg är statssekreterare på socialdepartementet. Han är socialminister Lars Engqvists närmaste man och den som har huvudansvaret för den nationella handlingsplanen för sjukvården – både utformningen och uppföljningen av densamma. Distriktsläkaren fick en pratstund med honom i mitten av augusti, med bara några veckor kvar till det stundande valet.

Mikael har jobbat inom statsförvaltningen i åtta år. Vägen dit gick via Metalls styrelse, där han lärde känna Leif ”Blomman” Blomberg som var ordförande.
När denne sedan blev invandrarminister 1994, knöt han Mikael till sig som politiskt sakkunnig, och efter ett par år blev han utnämnd till statssekreterare. När så ministern senare avled, efterträddes han av Lars Engqvist på posten. När Engqvist i november 1998 blev socialminister tog han med sig Mikael Sjöberg till socialdepartementet.
På de fyra år som förflutit sedan dess, har Mikael lyckats positionera sig väl inom sjukvårdspolitiken i Sverige. Så väl att han idag innehar position nummer tre på den ”Maktlista” som tidningen Dagens Medicin låter göra varje år. De 50 första i maktlistan är sorterade efter hur stort inflytande Dagens Medicins redaktion har bedömt att de har över sjukvården i Sverige. (På plats nummer ett finner man Lars Engqvist och tvåan är Landstingsförbundets ordförande Lars Isaksson.)
Vår första fråga till honom blir hur han själv ser på denna topplacering.
– Det finns två sätt att kommentera det på, svarar Mikael. Det första är att det naturligtvis är väldigt roligt att se att socialdepartementet är så högt upp. Ministern på förstaplats och hans medhjälpare på tredje. 
– Det visar att vi gjort något som lämnat avtryck och att det vi gjort är bra. Men det har inget med mig som person att göra.
– Så den andra kommentaren, fortsätter han, det är att man kan fråga sig om en person som jag – en medhjälpare – egentligen hör hemma där. Att jag befinner mig ett par steg ner från ministern återspeglar inte den reella fördelningen i inflytande som finns mellan mig och honom.
– Det blir gärna något mystiskt som vilar över oss som jobbar bakom ministern. Vi är inte offentliga på samma vis, vi är inte ute och talar och visar upp oss på samma sätt som de. Men det vi gör är att överföra deras visioner till ord och konkreta förslag. 

Nationella handlingsplanen
En stor del av Mikaels tid har under de senaste åren ägnats åt den nationella handlingsplanen för sjukvården. Den behandlar främst fyra områden – att skapa en fungerande sjukvård för de äldre, att göra vården lättillgänglig, ge alla möjligheter att etablera kontakt med en egen vald doktor och att förstärka insatser för att minska den psykiska ohälsan.
– Bakgrunden var att det fanns en strukturell obalans, berättar Mikael. 80- och 90-talet innebar ett ökat mandat för primärvården, men resurserna hängde inte med. Handlingsplanen beskriver detta.
– Lösningen är att satsa på primärvården. Den måste få mer resurser i framtiden. Vi vill skjuta till ytterligare tre miljarder år 2003 och fyra miljarder år 2004. Därefter räknar vi med fortsatta bidrag på den nivån eller ännu mer följande år. Det är en kraftig ökning, men det räcker nog ändå inte. Landstingen måste också vara med och prioritera!
– Vad har då socialdepartementet för möjligheter att påverka den processen? 
– Dels genom att ge resurser, alltså pengar, svarar Mikael. Men det är också viktigt att vi går i täten för att bedriva ett gediget opinionsarbete. Det gäller att skapa ett politiskt tryck, att återkomma till hur viktigt det är med en välfungerande primärvård gång på gång. Att socialministern ”tjatar om detta” – man ska inte underskatta kraften i det.
– Dessutom så tycker jag att det redan idag har skett en förändring, fortsätter han. Vi upplever att landstingspolitikerna är mer kunniga om den här problematiken idag, jämfört med för fyra år sedan. 
– Sedan gäller det också för landstingen att se till att de blir så attraktiva så att de både kan nyanställa personal och behålla dem som redan finns. Där kan vi ställa upp med att diskutera med fackföreningar och arbetsgivare, vi kan se över regelverk och medverka till förändringar där sådana krävs.
– Vidare jobbar vi också med en översyn av den specialiserade vården. Det finns ett antal faktorer att påverka – en sådan är att allmänläkare och högspecialiserade vårdgivare på sjukhus kan samarbeta och fungera bra ihop.
– Vi ser också en tydlig internationalisering av sjukvården. Därför är det väldigt viktigt att regeringen representerar sjukvården på ett bra sätt i EU-sammanhang. Vi har ett särskilt projekt inom socialdepartementet för att koordinera vart EU är på väg, vart Sverige vill att EU ska gå samt hur vi ska ta oss dit. Vår målsättning är att vid varje möte ska svenska tjänstemän exakt veta vad Sverige vill just då, säger Mikael.
– Förändringar kan alltid skapa problem om man inte är förberedd på dem, förtydligar han.

Fler läkare
På sina håll har handlingsplanen mottagits med oro för att den på sikt skulle leda till att den högspecialiserade sjukhusvården skulle utarmas. Det är dock inget som Mikael Sjöberg instämmer i. Men vi ställer frågan så här:
– Är ambitionen att öka primärvårdens andel av den totala sjukvårdsproduktionen för att ge vård på rätt nivå?
– Jag vill akta mig för att ge mig in i siffror, svarar Mikael. Det som är klart är att primärvårdens resurser ska öka mer än övriga delar av vården. Det är nödvändigt att den är utbyggd så att den fungerar bra.
– Sektorn är svår, fortsätter han. Det är först när den är fullt utbyggd som man ser den stora effekten. Om den till exempel är utbyggd till 70%, ger den kanske på sin höjd 50%. Här finns en eftersläpning som är väsentlig och som skiljer sig från de flesta andra sektorer – det vanliga är ju att man får ut 70% om man bygger ut till 70%.
Mikael går vidare i resonemanget.
– Det är också viktigt att man lokalt väger in de socioekonomiska frågorna vid resursfördelningen. Antalet äldre, arbetslösa eller missbrukare i en vårdcentrals upptagningsområde måste beaktas. På många ställen vet jag att det fungerar så redan och att man är duktig på det. Men det finns också andra som behöver komma längre i det synsättet.
– Hur tänker socialdepartementet agera för att stimulera rekryteringen av allmänläkare?
– Det skall utbildas fler läkare, därav fler allmänläkare. Handlingsplanen pekar ut det som ett viktigt område.
Mikaels svar är tveklöst, och han fortsätter med att berätta att man nu kunnat konstatera att man är på rätt väg.
– Riksdagen skärpte faktiskt våra krav när det gällde det antal nya allmänläkare som skulle utbildas varje år. Vi fick ofta höra att det inte skulle gå, men nu har vi fått en första indikation på att vi är på rätt väg, säger han.

Försprång
Det är Landstingsförbundet som gjort en kartläggning av antalet allmänläkare år 2001.
Handlingsplanen har satt som mål att antalet familjeläkare skall öka så att det vid utgången av år 2008 finns 6000 familjeläkare i primärvården, vilket innebär ett genomsnitt på en läkare per 1500 invånare.
För att nå dit krävs enligt planen årliga nettotillskott under åren 2001–2005 om 220 familjeläkare och de resterande åren med 200 läkare.
Kartläggningen visar att det vid utgången av år 2001 fanns 4880 specialister i allmänmedicin verksamma inom svensk primärvård – vid förvaltningsdrivna vårdcentraler, vårdcentraler på entreprenader/vårdavtal och privata vårdgivare med ersättning enligt den nationella läkarvårdsvårdtaxan. För att leva upp till handlingsplanens mål skulle det finnas minst 4520. Vidare visade kartläggningen att 960 blivande specialister i allmänmedicin är under utbildning och kommer att bli klara före år 2008.
– Det innebär att vi just nu faktiskt ligger lite över vårt mål, säger Mikael, att vi är lite framtunga just nu. Men det är naturligtvis bara den första kontrollstationen som vi ser, tillägger han.

Samarbete
Vikten av ett väl fungerande samarbete mellan specialister i allmänmedicin och specialister på sjukhus är något som Mikael ofta återvänder till i sina resonemang. 
– Jag stöter ibland på attityden ”allmänläkare och specialister”, säger han. Det är en felaktig uppdelning som inte känns i tiden. Vi måste ändra på den, men det tar lång tid. Det finns en besvärlig tradition här.
– Traditionellt – inom alla sektorer – finns det ett drag i dess forskning av att en djupdykning belönas, medan tvärforskning ses lite över axeln. Men man skulle ju önska att det inte alltid var så, säger han.
Men samarbetet skall inte bara fungera bra mellan olika läkare, anser Mikael.
För att primärvården ska fungera bra, måste hela teamet fungera bra ihop, fortsätter han. Detta team utgörs av alla som jobbar med patienten – läkaren, sköterskan, kuratorn, sjukgymnasten, läkarsekreteraren o.s.v. En duktig allmänläkare måste vara omgiven av ett duktigt team. Ett spektrum av kompetent personal – det är ett framgångsrecept!

Nya arbetsuppgifter
Samtalet glider in på framtida strukturer för primärvården. Teamtanken är bärande och central här. 
– Hur ser den första kontakten mellan patienten och teamet ut i framtiden, frågar Mikael och kommer själv med svaret:
– Jag är övertygad av att den sker via nätet – på mottagningens hemsida. Och här dyker det då upp en ny och viktig uppgift för läkarsekreteraren: Att sköta hemsidan! 
Detta, menar Mikael, är ett exempel på att framtidens arbetsplats kommer att innehålla arbetsuppgifter som vi inte ser idag.
Det är det som gör att Mikael tycker att det är så spännande med att arbeta med dessa frågor.
– Jag var intresserad av sjukvårdsfrågor långt innan jag kom hit, berättar han till sist. Inte sjukvårdspolitik, men däremot sjukvård och teknik. Det är få platser som är så komplexa till sin struktur som just sjukvården. Det är väldigt många som arbetar där, varav ett ovanligt stort antal är högutbildade. Det kommer alltid – och har alltid kommit – ny teknik och nya rön. Alla dessa faktorer bidrar till att skapa en stor dynamik.
– Och till syvende och sist handlar det ju faktiskt om liv och död, avslutar han. 
Vår tid med statssekreteraren är därmed ute, och han hastar iväg till nästa möte på departementet.

Per Lundblad