Våren stod i sin allra skiraste grönska denna eftermiddag i början av maj. Bilen slingrade sig fram över den skånska slätten på vindlande större och mindre landsvägar och genom små vältrimmade samhällen. Riddar Urups väg. Gärds köpinge. Ett fasanpar dröjde vid sidan av vägen. Ett skinande vitt vindkraftverk reste sig ståtligt ur en solgul maskrosäng. Termometern visade på drygt 14 grader.

Plötsligt gjorde vägen en skarp högersväng. "Fisk från hamn till hem" – den vita fiskbilen prydd med skånska flaggor svängde tvärt åt vänster samtidigt som en dimbank kom inrullande från det kalla österhavet. Termometern sjönk på några meter till 4,5 grader och varnade för frosthalka! Solen försvann. I isande ostlig vind gjorde jag entré i Åhus för att träffa Nils Tryding, professor emeritus i klinisk kemi. Han ska under tre dagar hålla en kurs i ämnet "Laborera rätt och lagom" för 20 kunskapstörstande allmänläkare från Frösön i norr till Trelleborg i söder, från Storvik i öster till Reykjavik i väster.

Första gången Nils Tryding höll kurs i konsten att laborera rätt och lagom år 1975 anmälde sig 13 personer. Sedan dess har han genomfört ytterligare 58 kurser, till vilka antalet sökande varierat mellan 205 som mest och 18 (1977) som minst. I början förlades kurserna till Dalby och lasarettet i Kristianstad, där Nils Tryding verkade, och boendet till hans sommarstuga i Juleboda vid Hanöbukten, men på senare år har det lilla Åhus på Skånes östkust stått som värd både för föreläsningar, demonstrationer, mat och logi.

Tolk mellan kemi och medicin

Det var under en cykeltur i Tyskland år 1950 som Nils Tryding bestämde sig för att läsa medicinsk kemi. Därifrån var steget inte långt att fortsätta med klinisk kemi. Nils Tryding har på så sätt blivit den nödvändiga tolken mellan kemi och medicin. Han har arbetat på lasarettet i Kristianstad men varit knuten till universitet i Lund, skrivit läroböcker, hållit föredrag och hållit otaliga kurser och utbildningsdagar för olika personalkategorier inom vården. Hans kurser har ett mycket gott rykte och är så eftersökta att de flesta som söker, måste göra det ett antal gånger, innan de blir antagna.

Nils Tryding är inte bara en "enögd" kemist. Han är en hängiven motionär, naturvän och hans intresse för konst i allmänhet och Joan Miró i synnerhet är internationellt erkänt. Nils Tryding säger själv att han mycket har den legendariske kirurgen och konstsamlaren Philip Sandblom att tacka för sitt ihållande konst- och samlarintresse. Denne gav den unge Nils Tryding ett av de bästa råd han fått beträffande konst: "Du behöver egentligen inte köpa konst. Du får ut nittio procent av värdet genom att betrakta den."

Joan Miró

– Mitt intresse för Miró väcktes den gång jag 1958 stod framför en keramikvägg utanför UNESCO i Paris, berättar Nils Tryding. Jag föll för de, till synes, enkla formerna som lämnar så mycket över för fantasin. Jag fann en bok om Miró skriven av Jaques Dupin hos den kände konsthandlaren Maeght, köpte den, åkte hem och läste den från pärm till pärm. Den var synnerligen intressant.

– När jag kom till Paris nästa gång, sökte jag upp Monsieur Dupin. Jag hade en del frågor till honom om Miró utifrån vad han skrivit i boken. När han såg min från pärm till pärm vällästa bok, jag hade ju på vanligt sätt strukit under det jag tyckte var viktigt, skrattade Monsieur Dupin och sa att ingen, inte ens han själv, hade läst boken så noga och det borde rendera mig ett möte med Joan Miró själv. Jag blev förstås mycket förvånad – och glad. Och så fick jag träffa Miró i Barcelona i hans ateljé. Vi talades vid en hel eftermiddag och jag kan nog säga att vi fann varandra.

Ungefär samtidigt ville en förläggare i Barcelona ge ut en bok om Mirós affischer. Miró hade tillfrågats hur många han hade gjort och var de fanns. Han visste det inte men erinrade sig snabbt "den där svensken", som verkade känna till allt om hans produktion. Förläggaren tog kontakt med Nils Tryding som inte bara luskade fram affischerna. Han inspirerade även Miró att skapa fler. Dessutom dedicerade Miró en affisch till Nils som uppskattning. Nu finns alla Mirós affischer presenterade i en vackert inbunden konstbok med Nils Tryding och Sune Nordgren som redaktörer och författare.

– Titta här, säger Nils och bläddrar i den tjocka boken. Vilken glädje! Vilken fantasi! Vilka färger! Vilken skaparkraft! Den höll i sig nästan ända fram till slutet. Miró hann göra 154 affischer, men flertalet är gjorda efter att vi träffats. Fram till den dag jag började systematisera affischerna hade Miró gjort 75 st. Efter den dagen och fram till sin död vid 90 års ålder, gjorde han lika många till.

Rödmössad katalan

– Min favoritaffisch är samtidigt Mirós allra första från 1937. Den utstrålar kraft och ilska, är målad i rött och gult och föreställer en katalansk bonde i röd mössa. Han knyter sin hand mot fascismen och Francoregimen. Den sista affischen – den 154:e om man så vill – gjordes när Miró var en mycket gammal man, 90 år. Han gav då tillåtelse att använda den spanska solen – från en tidigare affisch – som en turistsymbol för Spanien.

Vänskapen med Joan Miró höll i sig genom åren. När Miró fyllde 80 år var Nils Tryding självklar gäst liksom vid dennes alla återstående födelsedagar.

Naturvännen

Småhuttrande i den kalla ostliga vinden vandrar vi över sanddynen fram mot Hanöbuktens bläckblåa vatten. Dagens föreläsningar i konsten att laborera rätt och lagom är slut och nu väntar en av kursens andra höjdpunkter: backsipporna vid Nils Trydings sommarstuga i Juleboda. Pang – så är de där. Om inte som en lila matta så ändå så nära en matta man kan komma. Ludna och ulliga kurar de i sanden. Det är så vackert! Eftermiddagssolen. Vattnet. Vinden. Sanden. Husen som på ett pärlband hukar längs strandlinjen. Nils berättar om trakten med stor värme, kunskap och kärlek till bygden.

Dagen hade börjat bra med intressanta föreläsningar om bland annat provtagning och provtransport, sänkans tagande eller icke tagande, betydelsen av C-reaktivt protein, CRP och urinundersökningar. Under eftermiddagen visade fyra olika företag laboratorieutrustningar som borde finnas eller kanske redan fanns på vårdcentraler och kemiska laboratorier.

Rätt saker och saker rätt

Nils Tryding hade på ett överskådligt sätt kunnat framföra budskapet att man måste göra rätt saker och göra saker rätt när det gäller att bestämma vilka laboratorieprover som ska tas. Han hade pekat på vikten av att ta prover när patienten vilat, minst 15 minuter, för att inte få falska värden och han hade markerat att resultaten av laboratorieproverna fungerar bäst, när de är sin egen kontroll och sämre, när de jämförs mot en referenstabell, som ju har sina begränsningar.

"Patienten ska komma fastande" var ytterligare ett begrepp som kunde betyda olika för olika människor och olika beroende på vilket prov som skulle tas. För mätning av fasteblodsocker t ex gäller 8 timmars fasta medan det för triglycerider är 12 timmar.

Nöjda deltagare

Reidun Kolbe från vårdcentralen i Vansbro var mycket nöjd med att äntligen blivit antagen till kursen. Nu funderar hon över hur hon i fortsättning ska förhålla sig att ta sänkan på sina patienter. Hittills har hon gjort det, även om kollegorna retat/kritiserat henne för det. Hon tycker att patienterna känner sig trygga med att få sänkan tagen, samtidigt som hon erkänner att svaren ibland gett henne huvudbry. Det har också funnits gånger hon varit glad att hon tagit sänkan kontinuerligt, gånger när hon plötsligt sett en förändring hos en patient och då kunnat jämföra bakåt.

Lars Lannsjö har just blivit utsedd till laboratorieansvarig läkare på sin vårdcentral i Storvik. Han kände det naturligt att åka på kursen för att friska upp kunskaperna och Hjörtur Thor Hauksson från Reykjavik ville även han uppdatera sina kunskaper och se om isländska allmänläkare håller samma standard som sina svenska kollegor.

Stor tillfredsställelse

För Nils Tryding är dessa kurser något av guldkorn. Han tycker det är oerhört stimulerande att föreläsa, diskutera och ventilera problematiken omkring laboratorieprovernas användningsområden med kunniga, erfarna kollegor.

– Alla är motiverade. De har 12-15 år som specialister. De vet vad de talar om. De har sökt själva och är intresserade av att utveckla och påverka förhållandena på sina arbetsplatser.

– Man blir ingen bra doktor, om man inte ständigt fortbildar sig, speciellt inom ett område där det händer så mycket, säger Nils Tryding och sätter på sig kepsen, lyfter upp den stora fågelkikaren och börjar vandra bort över Håslövs ängar för att se om brushanarna är på plats och behagar uppträda med sin spektakulära dans.

Det är två dagar kvar på kursen med intressanta ämnen som tyreoideaundersökningar, blodlipider, läkemedelseffekter på laboratorieresultat m fl, men jag måste vända hemåt. I obönhörligt motljus når jag E6:an och sen går det fort hem till Göteborg, men jag småler för mig själv. Dagen har varit både lärorik och trivsam – även för en journalist.

Maud Umaerus