Som företrädare för allmänläkarna är det med viss förvåning som man läser Eva Fernvalls inlägg i Dagens Nyheter den 14 juni ang den nationella handlingsplanen för svensk hälso- och sjukvård som presenterades av Socialdepartementet. Eva Fernvall är i detta inlägg mycket kritisk till de förslag som läggs.

I Sverige har vi sedan många år fastslagit i vår hälso- och sjukvårdslagstiftning att primärvården skall utgöra basen i den svenska hälso- och sjukvården. I likhet med många andra länder i Västeuropa bedömer man att det ur flera synpunkter är viktigt med en väl utbyggd bas. Det är en förutsättning för att våra resurser inom hälso- och sjukvården används på ett optimalt sätt och för att vår högt specialiserade sjukhusvård skall kunna fungera.

Det har förvisso varit mycket kritik mot den svenska primärvården. Den har inte kunna leva upp till alla de förväntningar som ställts. Under de senaste åren har många uppgifter överförts från den slutna vården till primärvården utan att motsvarande resurser tillförts.

Trycket på primärvården har också ökat genom de strukturförändringar som hälso- och sjukvården genomgått. Under det senaste decenniet har antalet vårdplatser minskat samtidigt som man på grund av den medicin-tekniska utvecklingen kunnat behandla allt flera. Dessutom har vi en befolkning som blir äldre. Detta leder till att allt flera behöver vårdas i öppna vårdformer utanför sjukhusen.

Ett av de viktigaste skälen till att primärvården ej till fullo klarat sina uppgifter är bristen på allmänläkare. Vi har i Sverige i internationell jämförelse ett mycket lågt antal allmänläkare.

Att vi har få allmänläkare har haft flera orsaker. Vi hade en för liten utbildning i mitten av 90-talet. Vi har haft svårt att locka de unga läkarna till allmänläkarbanan. På grund av den stora arbetsbelastningen har många allmänläkare upplevt en dålig arbetsmiljö och därför slutat eller minskat sin arbetstid.

Därför känns det som mycket angeläget att vidta åtgärder för att vända denna trend. Man måste göra primärvården till en attraktiv arbetsplats. Man måste ha en arbetsmiljö som är dräglig och där man har möjlighet att påverka sin vardag och där man har förutsättningar för rimlig kompetensutveckling. Det är också viktigt att man får möjlighet till forsknings- och utvecklingsarbete.

Därför upplever vi förslagen i den nationella handlingsplanen som mycket positiva. Där vill man göra en ordentlig satsning på primärvården. I denna satsning vill man öka antalet allmänläkare så att det närmar sig en nivå som är jämförbar med andra länder. Om förslagen i handlingsplanen förverkligas är det en reell satsning på primärvården. I förslaget betonas också rätten för varje medborgare att ha en fast läkarkontakt och att denna läkare skall vara specialist i allmänmedicin. Vi delar också uppfattningen att det är viktigt med ett bra samarbete inom primärvården liksom mellan primärvård och övrig hälso- och sjukvård.

Det är inte alls så att en väl utbyggd primärvård hindrar patienten från att träffa andra specialistläkare. I de flesta landsting är remisstvånget avskaffat och patienten kan fritt välja läkare. Men vi bedömer att en välutbyggd primärvård kan ge människorna en sjukvårdsservice som är lättillgänglig och där man kan lösa många problem utan att behöva sjukhusvårdens alla resurser. En långvarig förtroedefull läkar-patient-kontakt ger förutsättningar att ta fram lösningar som är bra både för patienten och för hälso- och sjukvården som helhet. Många hälsoproblem har idag en komplex psykosocial bakgrund och där har primärvården med sitt teamarbete stora förutsättningar för att ta sig an dessa problem.

Sammanfattningsvis ser vi med glädje fram mot ett förverkligande av de mål som anges i den nationella handlingsplanen.