Gustav Haglund, Olofström, förgrundsgestalt inom svensk primärvård, har avlidit. Han blev 82 år.

Gustav föddes i en missionärsfamilj i Nicaragua 1918. När det var dags att börja skolan sändes han till Sverige. Han växte upp inackorderad i hem med släktanknytning. 1938 blev han student på latinlinjen, 1944 fil. kand. med psykologi som huvudämne och 1952 med. lic. i Stockholm.

Sedan följde underläkarår, mestadels i Norrland och med tyngdpunkt på kirurgi. Han blev provinsialläkare i Själevad 1957, utredare på Läkarförbundet 1967–68, provinsialläkare i Dalby 1968 och distriktsläkare i Olofström 1978. Han utnämndes till Medicine Hedersdoktor vid Lunds universitet 1983 och hedersledamot i Distriktsläkarföreningen 1987.

I sin begrundande och personliga lilla bok "Allmänmedicinska perspektiv" (Liber 1994) skriver Gustav om hur hans liv ändrade riktning under ett par vintermånader 1956 när han var reservläkare i Pajala. Han hade dragits till kirurgbanan men upplevde här att han ville lära känna människan bakom symtomen och diagnosen och han ville börja förstå "allmänläkarens uppgift och allmänmedicinens princip". Om det inte vore ett för stort ord skulle man kunna tala om en omvändelse. I praktiken blev de här två månadernas "krigsplacering" av stor betydelse för primärvårdens utveckling i Sverige.

När Gustav blev provinsialläkare var öppenvården, liksom idag, i kris. Yrket hade i mångas ögon dålig status och vakanserna var många. Man kunde fortfarande få fast tjänst med Kunglig fullmakt efter bara åtta månaders sjukhustjänstgöring. Gustav behövdes! Han blev snabbt aktiv lokalt och valdes in i Provinsialläkarföreningens styrelse. Jag upplevde honom där några gånger innan han lämnade styrelsen för gott och noterade hans viljestyrka, pålästhet och verbala begåvning. Vi var mestadels pragmatiskt inställda och Gustav framstod som ideologen och inspiratören och då, liksom senare, spred han en känsla av att vår uppgift är stor och viktig. Hans auktoritet och tyngden i argumenten skulle sätta sin prägel på bl.a. Socialstyrelsens utredning "Principprogram för öppen vård" 1968. Utvecklingen började gå åt rätt håll.

Gustav blev tidigt involverad i Dalbyprojektet, landets första universitetsanknutna vårdcentral, dessutom med forskningsavdelning. Det började rätt anspråkslöst men växte med åren och vi är många som fortbildats där. Dalby blev ett begrepp för kåren. Sedan lockade emellertid Olofström med möjlighet att realisera landets första stora hemsjukvårdsprojekt och det passade Gustav perfekt med hans engagemang för kroniskt sjuka och äldre och hans vilja att pröva vårdlagsidén.

Det såg hoppfullt ut när han gick i pension, men 90-talet har självfallet varit en besvikelse, dock tvivlade Gustav aldrig på primärvårdens inneboende styrka och framtid.

Gustav var mångsidig. Vid 75 års ålder fick han en dator som han lärde sig att behandla till fulländning. Han var också en stor humanist och roade sig ofta med att översätta Horatii dikter. För att få lite hjärngymnastik! Han kunde inte heller låta bli att engagera sig även om han för många år sedan hävdade att nu fick det vara nog: det sista var ett uppmärksammat inlägg i januari i år i debatten om allmänläkarnas utbrändhet. Själv orkade han och hann med mer än de flesta. Inte minst att tillsammans med hustrun Mona vårda den vackra trädgård de gemensamt skapat.

Gustav var realist och inte lagd för självbespegling men om han såg tillbaka på sitt vuxenliv borde han ha varit tillfreds.

Lars Fries