| Debatt
Blås luft i distrikts läkarkåren En bränd doft Efter läsning av senaste numret av Distriktsläkaren blev jag less både på detta blad och mig själv. Visst går vi väl alla runt med funderingar om hur saker borde vara, men sällan gör vi något åt det, men nu fattade jag pennan för att åtminstone försöka formulera en tanke att diskutera för att förbättra vår arbetssituation. Ofta har jag lidit mig igenom vårt blad, men sällan funnit något som gett mig stimulans, glädje eller kraft i min vardag. Det är artiklar om eländes elände, om allt som politiker och Socialstyrelsen borde göra, om fackliga arbetsgrupper som tillsätts, arbetar och avlämnar rapporter. Om utbrända doktorer, om Norge, pension, privatisering och arbetsgivarens ansvar. Om IT och data. Visst finns det någon gång ett litet mer uppmuntrande inslag men det som finns kvar efter läsningen är i regel en tröstlös bränd lukt. Varför så ofta dessa diskussioner om data. De är sällan av något intresse i mitt vardagsarbete. Jag liksom de flesta sitter med en "data-gris" som någon köpt i säck och parti åt oss. Nu har vi denna gris och den är inte så mycket att fundera över även om man visst kan få den att både hoppa, vifta på öronen och krumelura knorren. Men till syvende och sist är det bara en "data-gris", som man får lära sig hantera och leva med liksom telefon, fax, stetoskop, reflexhammare och MRT. Det känns inte riktigt som att det är den man vill ödsla sin energi på, snarare tvärtom. Inte utbrända – utan syrebrist Utbrända doktorer är ett begrepp som jag uppfattar att man använder lika slarvigt som utsliten rygg, utslitna leder m m. För mig innebär begreppet utbränd detsamma som förkolnad, definitivt utan liv. Många slitna, nerslitna, t o m brända doktorer har jag mött men aldrig någon utbränd. I mångt och mycket har det varit arbetsrelaterat men aldrig helt skiljt från läkarens personlighet och den sociala situation som läkaren lever i. Av och till har jag även funderat om inte ett problem är, att det inte är så lätt att byta arbetsinriktning om man skulle vilja. Vad är det som säger att man trivs med att vara doktor hela livet, att man orkar med det? Vissa av oss kan förvisso bli chefer, utredare, doktorander men flertalet finner det nog svårt att byta till annat arbete med samma lön. Men alla dessa slitna, nerslitna doktorer till vilka även jag kan höra stundtals är ett stort och viktigt problem som vi måste komma tillrätta med. Min uppfattning är emellertid inte i första hand att de är brända utan lider av syrebrist och andrum – de hinner inte andas, få luft och energi. Själv har jag stundtals slutat brinna, falnat och haft viss syrebrist. För mig har räddningen varit att byta arbete för att på så sätt skaffa mig andrum, nytt syre och kunna flamma upp igen. Det är andnöd Det är andrum många av oss saknar idag. Inga kafferaster, ingen lunch, obetald övertid men framför allt kvalitativt dåligt läkararbete med för snabba bedömningar, dålig dokumentation, bristande tider för information, patientkontakterna och inte tid för vanliga samtal med våra arbetskamrater. Ja listan kan göras längre, men jag vill bara lyfta fram de kollegor som fälls i ansvarsärenden, där det uppenbara problemet synes ha varit att de inte haft tillräcklig tid för bedömning och dokumentation. Samtidigt fylls vår dag av ständigt nya pålagor, lagar, förordningar och nya medicinska mål att uppnå, men som sällan hinns tillämpas fullt ut men lämnar en garanterad känsla av otillräcklighet. Ja, man får andnöd av bara tanken. n Det belönande läkararbetet Jag upplever nu att vi måste försöka hitta nya vägar för att vi distriktsläkare ska få en tillfredsställande arbetssituation. Jag kan leva utan luncher, kafferaster men inte känslan av att ha haft möjlighet att göra ett bra patientarbete att hinna samtala med mina arbetskamrater. Jag är tveksam till om Norgeflytt, privatisering, pension eller högre lön ger någon dramatisk förbättring av min arbetssituation. Nej ge mig istället chansen att få försöka vara en hygglig läkare som kan sträva efter att uppnå uppställda mål och patientens förväntningar. Följ arbetslagen – ha en bra dag Mina funderingar har nu fört mig till den insikten att distriktsläkarföreningen är en facklig organisation vars enda vapen egentligen är strejken och att bevaka att arbetstidslagen följs. Nu uppmanar jag ännu inte till strejk men att DLF skulle påbjuda alla distriktsläkare att 1 dag per månad följa arbetstidslagen och alla andra gällande förordningar och föreskrifter från landsting, Socialstyrelsen m.fl. Som chef lider jag ofta av att jag ser hur jag indirekt tvingar mina arbetstagare att arbeta under orimlig belastning. På samma sätt kan man säga att vi som facklig organisation är medlöpare för trots att överträdelser mot arbetstidslag och annat är mycket vanligt har jag inte upplevt att särskilt många anmälningar gjorts till yrkesinspektionen eller annat. Nej mitt förslag är att DLF överväger om vi på ett välordnat sätt kan genomföra en aktion över hela landet där alla distriktsläkare arbetar på ett riktigt sätt, tar minst 15 minuters kafferast, tar avsatt tid för lunch och går hem i tid. Att de i arbetet den dagen tar all den tid de behöver för att varje enskilt patientfall ska bli kvalitativt väl handlagt, dokumenterat. Att all post den dagen hinner läsas och åtgärdas. Denna dag bör återkomma regelbundet varje månad. Politiker, allmänhet ska informeras i god tid och upplysas om att syftet är att under en dag göra arbetet som det föreskrivs av arbetstidslag, landsting och Socialstyrelsen. Naturligtvis gör detta att patientmottagandet en sådan dag kan bli begränsat men denna dag får man då antingen hyra in ett stort antal vikarier eller hänvisa till sjukhusens akutmottagningar om än långt bort. Aktionen borde stå i samklang med våra sjukhuskollegor och inget hindrar att de gör likaledes en dag i månaden. Visst kan patienter drabbas, men å andra sidan de som kommer denna dag ska få den förstklassiga behandling som är föreskriven och som vi är kompetenta att ge om bara vi har tid. Samtidigt är det så att det som idag får det hela att gå runt är att vi ser till att patienterna inte råkar allt för mycket i kläm på bekostnad av vår idealitet, fritid och genom att andas lite. Trappa upp Arbetsgivaren kan naturligtvis svara med att ålägga alla småchefer att planera motåtgärder för en sådan dag som jag skisserat. Vi bör då enbart utöka dagen till 1/vecka eller varför inte varje dag. För mig vore det dock olyckligt att komma i konflikt med våra närmsta arbetsledare. Nej syftet ska vara att belysa för allmänheten vår arbetssituation, vårt behov av luft och andrum samt få igång en större diskussion om vad som kan göras samt inte minst ge distriktsläkarna möjlighet till en bra arbetsdag i månaden. För mig personligen tror jag som tidigare sagts inte att vi löser dessa problem med högre lön, Norgeflytt, pension eller färre invånare per läkare. Nej därtill finns det ännu alltför få doktorer att utöka med, även om jag ibland inte kan begripa vart alla läkare tar vägen. Nej, som det ser ut idag tror jag helt enkelt att sjukvårdens företrädare får ta en riktig diskussion om vad som ska prioriteras. Ingen ny behandling eller annat får införas utan att man först tagit bort en annan eller gett ökade faktiska resurser. Kan mer läggas över på egenvård? Just nu tror jag inte man kan lägga över mer på distriktssköterskor, för även om de skulle kunna så verkar deras arbetssituation inte stort bättre än vår. Avslutningsvis vore det av intresse att höra vad andra distriktsläkare tror om dessa mina tankar. Vad tror styrelsen. Under tiden önskar jag alla kollegor en vår fylld av högtryck, som pressar ner lite extra värmande syre i deras lungor och sinne. Distriktsläkare
|