Ledare Kedjor och länkar I alla sammanhang där sjukvården diskuteras, debatteras och planeras talas idag om vårdprocesser, vårdkedjor och patientflöden. Det tycks vara självklart och förutsatt att alla närvarande – och även de frånvarande – är väl införstådda med dessa ord och deras betydelse. Det är som om repeterandet i sig åstadkommer resultat och underverk, i stil med valrörelsens mantra "vård – skola – omsorg". Begreppen har delvis lånats från industrin, jämför med ord som produktionskedja, produktionsprocess, varuflöde etc. Hälso- och sjukvården tycks ständigt attraheras av idéer och modeller som sett dagens ljus inom helt andra områden. Ordets makt över det kritiska tänkandet och analysen, kombinerat med längtan att finna snabba svar på svåra frågor, medför oftast ett hejdlöst experimenterande i form av organisationsförändringar, märkliga styr- och ekonomisystem o.s.v. Kasten är tvära, utvärderingen bristfällig och tid för eftertanke saknas före nästföljande skifte i åsikter och värderingar. Ingen tycks intresserad av att ta tillvara det som är bra och korrigera det som fungerar mindre bra. Nej, bort med allt och in med något nytt! Vad som helst måste vara bättre än rådande förhållanden. Det verkar som om sjukvården styrs av någon slags allt eller intet lag. Kanske är det ett utslag av vår digitala tidsanda. Är det konstigt att sjukvården upplevs svår att styra och planera, vilket var tema i Läkartidningens ledare nr 50/98. Ett utmärkande och märkligt drag i denna tid är också att alla beslutsfattare plötsligt omfattas av samma åsikter och använder samma vokabulär. Just nu är vårdprocesser och vårdkedjor gångbart. Om man sedan menar samma sak är något helt annat. Det är i sig inte fel att tala om vårdprocess eller vårdkedja. Det är dock nödvändigt att ibland stanna upp och tänka efter. Vad står orden för? Process/kedja skall det relateras till handläggning av enskild patient eller avser det huvudsakligen patientgruppsperspektivet? Vanligen åsyftas nog båda delarna och i vissa fall är det till och med så att den tänkta processen har hela befolkningen som målgrupp. Svaret på vad vårdprocess och vårdkedja är beror helt och hållet på vilken problematik man diskuterar och hurmånga aktörer som är inblandade. Är det bara den enskilde vårdgivarens åtgärder och handlande som är processen eller inkluderar det också vad andra medarbetare vid enheten gör? Många gånger tas det nog för givet att med process/flöde menar man hela hälso- och sjukvårdens handläggning av ett visst problem. Samverkan är tidens lösning och medlet är bättre vårdkedjor. Problemen inom äldrevården och för de med långvarig ohälsa gör att många vårdprocesser och vårdkedjor inbegriper insatser av andra instanser än landstingen som exempelvis kommunen, Försäkringskassan o.s.v. Vårdprocess och vårdkedja är alltså inte några helt entydiga begrepp med självklar betydelse för alla som arbetar inom hälso- och sjukvården. Varje process har sina delprocesser liksom kedjan har sina länkar. Det är komplext och tidskrävande att arbeta processorienterat även om det lönar sig i slutänden. Skall sjukvården arbeta med vårdprocesser och patientflöden utifrån ett modernt kvalitetstänkande så måste vårdgivaren – sjukvårdspolitiker i styrelser/nämnder – ta sitt ansvar. Vilka processer, flöden och patientgrupper skall prioriteras och vad skall innefattas i arbetet. Någon måste få ett tydligt uppdrag och resurser för detta arbete. Det måste finnas belöningssystem som stimulerar arbetet och som gör att man inom vården får behålla något av det resurser som frigörs. Kvalitetsarbete, att göra rätt från början, frigör alltid resurser. Kvalitetsförfattningen SOSFS 1996:24 gäller även för vårdgivare och inte enbart för hälso- och sjukvårdspersonal. Politikerna måste inse att ingen kan vara bäst på allt. Om man kraftsamlar mot vissa patientgrupper och vårdkedjor så innebär detta automatiskt – åtminstone på kort sikt – viss nedprioritering av andra delar. Vårdens personal har hittills utsatts för inkonsekvenser i detta avseende. De dubbla budskapen finns redan i inledningen av HSL (Hälso- och sjukvårdslagen). I 2 § anges att "den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården", d.v.s. behovsprincipen. I 2a § gäller ett annan syn "varje patient som vänder sig till hälso- och sjukvården skall, om det inte är uppenbart obehövligt, snarast ges en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd", d.v.s. en tillgänglighets- eller efterfrågeprincip. För primärvården, som vanligen utgör patientens första kontakt med vården, får det stora konsekvenser om båda principerna skall väga lika tungt. Det går inte att organisera eller prata bort sjukvårdens komplexitet. En professionell organisation kan inte helt och hållet styras av den organisatoriska ledningen. Det behövs mer än fagert tal för att länkar skall bli kedjor. Det krävs både vilja och förmåga till dialog mellan alla aktörer på vårdens arena. Sven-Axel Andersson |