Det fanns i DL 2/98 en fascinerande spännvidd mellan ledaren och Mats Falks avskedsrapport från sitt ensamma läkeri i skogen. Jag är ytterligare 10 år äldre och har just lagt stetoskopet på hyllan. Mats artikel om "glädjen med yrket och patienterna" vill jag verkligen instämma i. Samtidigt har Mats rätt i att vi blivit alltmer styrda av "politiker, tjänstemän, jurister och ekonomer". Mats menar som jag att primärvården har "lysande framtidsutsikter" men i ledaren står att endast 15% av unga läkare kan tänka sig en framtid som vår, därför att "friheten och självständigheten är större inom andra specialiteter". Här vill jag verkligen protestera!

Den oerhörda bredden och friheten i allmänläkeri har alltid djupt engagerat mig. När jag på 50-talet prövade mig fram bland specialiteterna på gamla Mörby lasarett (sedermera Danderyd) höll jag på att fastna i entusiasm i dem alla (medicin, kirurgi, gyn och psyk). På det stora centrallasarettet var laboratorieläkaren allas chef. Han hade en syssloman och en del kontorister som hjälp. Vi var så där 4–5000 läkare i Sverige då och självklart var det vi som utvecklade vården. Nu är vi väl 6 gånger fler, men är vården 6 gånger bättre? I alla fall inte friheten och självständigheten – utom i primärvården!

Vi var 2 överläkare och 2 underläkare på medicin i Norrtälje. Det betydde jour varannan dag (och natt). Veckoarbetstiden låg kring 70–80 timmar och jourkomp var ju ej uppfunnet. Reallönen var mycket god. Underläkarlägenheterna låg i ett hus 30 m från akutintaget. Våra hustrur skötte all marktjänst. Vårt sociala liv var mest i trädgården mellan husen, dit någon av familjerna tog hem mat från Statt. Trivseln och arbetsglädjen var på topp.

Jag provade vidare inom specialiteterna och landsortslasaretten. När jag var allmänkompetent gick jag till 15 år som företagsläkare i LKAB, Volvo m fl, vilket var ett oerhört stimulerande allmänläkeri som gav stor samhälls- och företagserfarenhet. Men företagsläkeri som var ett mycket fritt yrke blev till slut en dålig kohandel mellan SAF och LO. De sista 15 åren valde jag distriktsläkeri. Mats Falk i Alstermo är frustrerad över alla nya påfund och påhitt och den enorma överbyggnaden av inkompetent överhet som vuxit fram och jag förstår honom. Men Mats måste ju som vårdcentralchef sitta av alla sammanträden. Något mer fritt och självständigt än vanligt distriktsläkeri i skärningspunkten mellan alla specialiteter finns väl ej!

Av vår årsberättelse framgår att våra kära unga kolleger i karriären kämpar i CS, FD, UFO, KORP, FÖRST, POLIS; SPUR, PRIMA m m. Har vi inte fallit i överhetens byråkratifälla och därmed tappat glädjen med yrket och patienterna, som Mats skrev om?

Under mina norrlandsår var självfallet en provinsialläkare ordförande i den lokala läkarföreningen, han styrde möten och vidareutbildning. Vi allmänläkare hade makten och statusen p g a vår bredd. Jag tycker dock som Mats att "primärvården har lysande framtidsutsikter". Skall sjukvården ånyo bli bra måste primärvården ånyo bli det självklara navet. Det måste vi arbeta för, särskilt lokalt.